Nu, drygt en månad efter att kattpojkarna åkte till katthimmelen, vågade jag mig ut till det lokala katthuset. Katthuset, det är den lokala djurskyddsföreningens hem för upphittade katter.
Bilen fullpackad med det vi samlade på oss under våra nitton år tillsammans, sandlåda, klätterträd, matskålar, leksaker, klösmattor och överbliven mat i mängd åkte jag till huset. Till huset som innehåller katter som gärna vill ha ett nytt hem.
Jag började gråta så fort jag steg över tröskeln till katternas tillfälliga boning. Jag inser nu att jag inte träffat en enda katt sedan jag skickade de mina på den sista färden.
Stora, små, arga, glada, ledsna, rädda och sturska - katter i alla former. Så olika de mina, ändå så lika. Något så innerligt välbekant i allt det okända, allt som påminner om dem som inte längre finns.
Jag överräckte det vi hade med oss, och tacksamheten var stor. Jag hoppas att jag på detta sättet kan bidra till att något av allt det goda jag fick av mina kattpojkar skall gå vidare på detta sätt.
Aldrig, aldrig kunde jag veta att den här sorgen skulle vara så här stor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Vad kan man säga? Att tårarna kommer när jag läser din text. Vilken grym och enorm saknad.
Jättekram.
Skicka en kommentar