Sorgens täta dimma.

Den ligger så tjock över oss, sorgens täta dimma.

Vårt hem är, naturligtvis, fortfarande bebott av de allra käraste katterna. Stolen jag sitter på just nu, knakar då jag vänder på sitsen. Var gång det knakar, tittar jag på stolen där en av kattbollarna alltid låg, för att kolla om han vaknade av ljudet.

Den stolen är tom nu.

Jag vaknade och tittade på mellanrummet mellan min mans och min kudde - det var kattpojkes nattplats nummer ett - mellanrummet mellan kuddarna är stort och tomt.

Det är inte "bara" katterna som är borta, samtidigt är det en stor del av mina och våra gemensamma, årslånga, rutiner som förändras. Rutiner som just nu känns som om de förändras och förändrats till det sämre.

Alla kattbollarnas saker, klösträdet, leksakerna, alla matskålar, reselådan, kattsandlådan - allt som var deras och som påminner om dem. All mat som blev över.

Jag går genom det jag vill spara - allt eller inget? Det är ju trots allt katterna och minnen jag vill spara, men samtidigt vill jag inte nu, såhär nära inpå, göra mig av med alla faktiska saker. Jag går genom vänner som kan behöva eller vilja ha något av det jag kan tänkas göra mig av med. Jag tittar på den lokala djurskyddsföreningens sidor och överväger att ge dem allt - på något sätt vill jag ge vidare allt det goda jag upplever att jag fick av mina älskade katter.

Samtidigt förbereder jag kattbegravning. Lilla kattbollarna skall komma med oss till vårt sommarställe, det är där de kommer att vila den sista långa sömnen. Sten eller äppelträd? Det är svårt att välja var de skall vila och hur vi utmärker deras viloplats. Just nu sover kattbollarna i kylskåpet på veterinärkliniken, tätt tillsammans i en papplåda. I samma ställning som de sov, då de ännu bara sov.

Det jag också har kvar är ett samtal till flickan som brukade ta hand om dem då vi var bortresta. Meningen var att samma flicka skulle ta hand om katterna en stor del av vår semester. Det behövs tyvärr inte nu längre.

Och så vi, min man och jag i vår sorg.

Ledsenheten, saknaden och sorgen är så stor. Trots att vi visste att den här dagen skulle komma, så är vi ändå lite tagna på säng. Över att det gör så otroligt ont. Att saknaden är så stor.

Älskade kattpojkar.

Eutanasi för två.

Jag har skickat mina finaste familjemedlemmar, mina håriga kattpojkar, till katthimmelen. Finaste kissebollarna flyttade till sällare jaktmark sent i går kväll.

Det gör så ont, det är så oerhört tungt, det är så oerhört tomt.

Finaste kattpojkar, jag hoppas så att ni skall veta att jag älskat er högt. Jag hoppas att ni är på ett ställe där ni har det bra, att det finns högt strävt gräs att tugga på, att det finns mus-mus att jaga, att ni får fet fisk i stora block. Att ni blir kliade under hakan, just på det ställe det kliar mest.

Men, gud i himlarna så jag saknar er. Vårt hem är så mycket tystare och tommare än vad jag någonsin kunde tänka mig. Jag ser er i ögonvrån, jag hör era tassar mot golvet. Jag saknar er så det gör ont.

Älskade, finaste kattpojkar, med mjukaste päls.

Sov gott.

Livet, i stort och smått.

Ibland drabbar det mig tydligare än vanligt. Hur stort och obegripligt livet är.

Inom loppet av några timmar kan följande hända:

- jag får fast mig själv för att undra hur det är med den höggravida fina vännen. I och med att jag inte ser röken av henne i den virtuella världen undrar jag om hon åkt in redan? Då vi senast träffades lovade jag att inte vara den jobbiga kusinen från landet som ringer och nyfiket frågar; är du hemma ännu? Frågan är bara; hur håller jag mig från att ringa henne? Beräknad ankomst är i slutet av veckan, så det är oerhört spännande tider hon - och jag! - lever.

- jag får höra att en relativt ny bekantskap anmält sig för adoptionsrådgivning. Att hon varit tvungen att vänta i många, långa år för att ens kunna anmäla sig för rådgivning.

- jag inser att en gammal bekant gått hädan. En och en halv månad efter att personen i fråga gått i pension vinner elak sjukdom en kort kamp. Det känns olidligt orättvist.

Det känns som om vi alla är spelknappar i ett gigantiskt spel, ett spel i vilket spelarna är på fyllan och bara flyttar på oss lite på måfå.

Årsdag.

Det kommer att vara en del årsdagar en tid framöver, stå ut med mig.

I morgon är det ett år sedan jag FET:ades. Två ägg tinades upp efter vår andra IVF och de pluttades in i livmodern på undertecknad.

Sen kom det jag trodde var den stora våndan. Jag kunde ju inte veta att våndan skulle bli så mycket större och dessutom komma i dublett.

Zen?

Det är (Ä.R) svårt att varva ner.

Den som har läst en tid, kanske har läst både på och mellan raderna, att det är det jag måste göra.

Varva ner.

Sprängande huvudvärk, minnesluckor och små anfall av panikångest. Inte bra.

En vecka har jag mantrat nu; inte stressa, inte stressa, inte stressa.

Det är nu fyra dagar kvar tills jag skall inleda min semester. Det är inte speciellt lätt att hålla fast vid zen just nu.

Detta sällsamma tillstånd.

Den varsamma handens smekning över den vackra magen. De tunga brösten, den något ansträngda andningen.

Vind som blåser i guldfärgat hår, solsken i välbekant och kärt ansikte.

Leendet som känns längst inne i hjärtat.

Och blicken, den tindrande, lycksaliga blicken. Denna speciella blick med hisnande sanning.

Ett handfast grepp med varsam hand, en smekning över den vackra magen och den klaraste av stämmor; Känn! Känn här!

Det gläder mig oerhört, att jag är så innerligt lycklig över att finaste vännen är så nära det stora nu. Det gläder mig att jag får följa med. Det gläder mig att det gläder mig - att hon var en av dem som vandrat min väg, som vandrar den ända fram till mål.

Dude, I am almost done.

Sådär, ja. Den för min del tredje och sista graviditeten är nu överstökad. Gårdagens blodprov landade på under 5 - så, nu är mitt blod friskförklarat. Jag är inte gravid längre. Hurra.

Vecka 1: hcg 50.000 (cellgifter) - start 19.11.2008
Vecka 2: hcg 70.000 (cellgifter)
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000 (cellgifter)
Vecka 4: 22.393
Vecka 5: 6.200
Vecka 7: 1.943
Vecka 8: 1.049
Vecka 10: 608
Vecka 11: 436
Vecka 12: 320
Vecka 14: 154
Vecka 18: 33
Vecka 25: 20,5
9.6.2009 (vecka 30): 2,1

Plommonet kvarstår, högst antagligen. Där ligger det och växer eller vad det nu gör. Plommonet skall få frodas fritt ända fram till februari nästa år, då sker följande kontroll, förutsatt att allt fortsätter som hittills.

Fest, med andra ord.

Medveten om att jag sett fram emot denna dag som få andra saker, så känns det ändå inte riktigt festligt. Det, å andra sidan, är säkert högst naturligt.

Festens tacktal?

Jag vill gärna tacka alla som orkat hänga med i alla svängar, både i uppförs- och nerförsbackarna. Ni är fina.

***

Ännu om "graviditet är ingen sjukdom" - det är ju ingen hemlighet att jag aldrig lyckats vara gravid på rätt sätt i speciellt långa perioder, så jag skall väl egentligen inte uttala mig - jag betvivlar inte en sekund att man inte kan må så illa att man blir fullkomligt utslagen (fråga mannen på HVC:n igår?).

Men, jag tycker inte att det låter klokt att säga att "man inte orkar komma på jobb" - då det är just graviditeten som är orsaken till icke-ork. Att man vill ta sig lite tid att fundera på hur den nya dygnsrytmen fungerar i det nya tillståndet. Att man helst stannar hemma och gör det.

Meningen är inte att det är jag som är huvudrollsinnehavare i fallet "någon mot resten" - men, det blir lite orättvist (åt många olika håll, också det manliga hållet) om de som är trötta på grund av tex. för mycket arbete förutsätts komma på jobb som vanligt, medan den gravida kan stanna hemma för att det finns en "orsak".

Medveten om att jag låter som en korstågsfarare, att jag säkert präglas av min historia, att jag uppfattas som drottning av bitterfitta - jag tror att jag skulle vara ense med mig själv också om om inte vore.

Ni vet...

...slagdängorna man kan gnugga i ansiktet på människor som inte har fallenhet för att bli gravida?

Det är de gamla vanliga; slappna av, drick hostmedicin, ät hälsosamt, sluta tänka på det, köp ett hus, ta en paus, åk på en resa, skaffa hund, ha sex, ha inte sex, senast då ni adopterar så lyckas ni.

(Här ett långt djupt andetag.)

Just nu har jag lust att använda en slagdänga av motsatt karaktär, bara en enda;

Graviditet är ingen sjukdom.

Morgonillamående.

Jag var inne på den lokala HVC:n i morse, detta för att bli tappad på det ente röret blod i jakten på det nollade hcg-värdet.

Jag hann precis sätta mig ner utanför laboratoriets dörr för att invänta min tur då det börjar hända. Ingående kommer en medelålders man, säsongsenligt klädd i shorts och sandaler. I normal takt närmar han sig bänken intill min.

Plötsligt gör han en snabbdykning, framåt-neråt, jämrar sig och flåsar. Greppar skräpkorgen och börjar kräkas. Kräkas i kaskader. Kräkas i kaskader, länge och väl.

Skönt.

Behöver jag tillägga att en av de saker jag har mest obehag för i hela världen - det är att höra eller se en annan människa kräkas? Om det går att skönja, vilket det gick i detta fall, odörerna, så är det klappat och klart.

Så, ett fint sätt att skaffa också mig ett morgonillamående denna tisdagmorgon.

Hjälp?

Det finns dagar då jag verkligen älskar mitt jobb.

Dagar då jag till exempel ombeds svara på frågan "är det okej om jag går och tar en tupplur nu?".

En annan favorit är "jag bara orkar inte" som förklaring på varför man inte tänkte komma på jobb.

Yes we can, anyone?

Cittaslow

Jag har fortsatt sengångarlivet också under denna söndag. Jag blev väckt i ottan av två håriga, fyrfota herremän. Lät inte detta bekomma mig det minsta, jag matade de jamande och fortsatte slumra på soffan. Ända till klockan fyra på eftermiddagen.

Det är skönt att märka att jag faktiskt kan reflektera över dessa onödiga, stressande och stressrelaterade (tvångs)tankar jag har. Jag hade tv:n påslagen under min soffslummer, och tanken återkom hela tiden, att batterierna i fjärrkontrollen håller på att bli gamla. Men, vaddå? Kan jag inte bara välkomna den situationen då den kommer? Måste jag jaga upp mig, som förberedelse?

Det är så typiskt mig.

Jag låg också och räknade timmar. Timmar jag hade på mig innan jag måste ta itu med saker. Det här gör jag så gott som hela tiden, räknar minuter och timmar jag har på mig för det ena och det andra. Då jag går och lägger mig, då blir jag skräckslagen av hur få timmar jag har på mig för sömn. Under arbetsdagen kan jag räkna minuter jag inte bokat upp för möten och annat - tid jag kunde vika för att göra normalt arbete.

Varför kan jag inte bara låta saker vara och leva i det omtalade nuet?

Jag hoppas, som redan skrivet, att det är bra att jag lägger märke till att jag är lite cuckoo.

Jag förblev inte en soffliggare. Jag var ute för att lägga min EU-röst och tog också en tur ut till stallet.

Nu sitter jag och andas lugnt, genom näsan.

Tisdag, thriller-tisdag? Jag skall lämna blod för ett nytt hcg-prov på tisdag. Det skulle vara så innerligt fint att få inleda sommaren med rent bord. Ren kropp.

Min lilla ponny och jag.

Jag skall sluta tjata, alldeles snart.

Men, jag är alldeles oerhört trött. Utschasad. Urlakad. Överstressad.

Jag har sett fram emot gårdagkväll rätt länge, jag har hela tiden vetat att det borde bli lättare efter att jag fick gårdagen packad och klar. Och som jag sov i morse! Jag vaknade första gången vid fem, andra gången vid sex (klockan, writers note), och sist och slutligen vid tio.

Jag har under dagen medvetet försökt göra saker så långsamt som möjligt, som om klockor inte fanns. För, jag har precis hela tiden bråttom, jag har en tid att passa, jag har saker jag borde få att rymmas in.

Men, inte idag. Jag hade inga, har inga, speciella göromål som är riktiga måsten.

Jag åkte till ett köpcentrum i närheten, jag skulle gärna ha ett par nya, lite mer städade skjortor. Och fy, så obehagligt det var. Jag vet inte om det var trötthet, stress eller panikångest - men, jag måste gå i otroligt långsam, maklig takt längs väggarna, för att inte helt och hållet tappa konceptet.

Det kändes oerhört obehagligt.

Väl efter den turen ut till köpcentret åkte jag ut till stallet, allt för att rida ut på en tur på min lilla ponny. Där, på hästryggen, med en glad häst under sadeln, kändes allt så mycket bättre. Finare. Lugnare.

Jag kan inte enog hylla hästen och ridsporten, bägge fungerar som balsam för en stressad själ.

Jag måste ta det lugnare.

Mein Gott.

Jag är så trött att jag inte kommer ihåg vad jag heter.

Näsan ovan vattnet.

Jag har inlett min morgon med ett morgondopp, måhända inomhus och bassäng, men ändå. En halvtimme vatten mot en trött kropp kändes väldigt, väldigt bra.

I serien "I natt jag drömde"; i natt drömde jag att min chef ställde upp som surrogatmamma för mig och min man. I drömmen var hon glatt havande och gick omkring på ett seminarium med en liten gravidmage.

Till saken hör att jag har ett väldigt gott och nära förhållande till min chef, hon är också insatt i vilken min egentliga vardag är. Det goda förhållandet till trots, det som gör att drömmen kändes lite lustig var att alla mina kolleger var alldeles upp-och-ner av ilska och avund. Också i drömmen lyckades jag komma ihåg att min fina chef är sisådär 55 år.

Det som också gör att näsan hålls ovan vattenytan, en omskrivning av att jag är gladare idag, det är att jag gjorde fina Tingeling lite glad igår. Ekorrhjuleffekten härmed bevisad; glädje föder mer glädje!

Huvudet på spiken?

Jag tror att en av orsakerna till mitt läpphäng är det att jag känner mig värdelös.

Jag känner mig rätt värdelös, faktiskt.