Högt i tak.

Det är en vecka sedan vi lade små kattbollarna för en sista vila. Finaste pälspojkarna ligger i samma formation som de sov i som levande, varma, kurrande kattpojkar - nos mot nos, tass över kompis hals. De sover på landet, på finaste, soligaste paradplats, en plats jag ser då jag sitter i gungan. Ovan pojkarna ett nytt äppelträd, ett träd som borde ge oss syrliga höstäpplen.

Mest älskade katter. Många frågar vad som hände, många undrar varför båda flög till katthimmelen samtidigt.

Jag har bott med kattpojkarna i drygt 19 år, pälspojkarna var bröder och jag har för flere år sedan bestämt mig för att de skall få somna in tillsammans. Att hålla dem åtskilda var aldrig en tanke. Den friskare pojken var den som blev gammal rätt snabbt på slutrakan, den som dragits med stressblåsa, acne och hudcancer var den som kunde levt än. Men, finaste kattpojke var trött och gammal och ville bara sova, midsommarsöndagen då solen och sommaren anlände bad han om det.

Och, det är och var mitt ansvar som kattpojkarnas främste modersfigur, att återgälda all den kärlek och glädje de skänkt mig, på detta sätt.

Veterinären vi lyckades få tag i, efter några om och men och olidligt långa midsommarminuter, sade att hon kunde ta några prover på kattpojken som var tröttast, men de blickar min man och jag växlade sade nej.

Det skulle inte ha gjort en skillnad till det bättre.

Kattpojkarnas liv till sin ände.

Mer än 19 år, halva mitt liv, har jag fått glädjas med dessa fyrbenta, högt älskade filurer. En dag kommer det onda att ha givit vika och jag kommer blott att komma ihåg all glädje och kärlek.

Än idag är det saknad, tårar och glömska.

Jag ser och hör de små tassa omkring fortfarande.

Samtidigt som jag dammsuger sand för de sista gångerna, tvättar bort kattarna från våra mattor, tejpar bort deras hår från mina kläder. Allt för sista gången.

Hemma är högt i tak och tysta rum. Vårt hem känns sterilt och låter tomt. Till och med lukten, eget-hem-doften, den kännspaka - är borta. Det känns som om jag skulle snurra runt i en visningslägenhet.

Jag saknar mina kattpojkar så. Jag kan inte tänka tankar som handlar om katterna ända till tankarnas slut, det finns tydligen oceaner av gråt kvar.

Vi plågas ut i världen av vår "nyvunna frihet", den semester vi har, den står vi inte ut med att fira hemma.

Att min man förklarades arbetslös samma dag som vi åkte för att begrava katterna, samma dag som han skulle inleda sin semester, det är väl det som i mitt och vårt liv kallas grädde på moset?

Sorgens täta dimma.

Den ligger så tjock över oss, sorgens täta dimma.

Vårt hem är, naturligtvis, fortfarande bebott av de allra käraste katterna. Stolen jag sitter på just nu, knakar då jag vänder på sitsen. Var gång det knakar, tittar jag på stolen där en av kattbollarna alltid låg, för att kolla om han vaknade av ljudet.

Den stolen är tom nu.

Jag vaknade och tittade på mellanrummet mellan min mans och min kudde - det var kattpojkes nattplats nummer ett - mellanrummet mellan kuddarna är stort och tomt.

Det är inte "bara" katterna som är borta, samtidigt är det en stor del av mina och våra gemensamma, årslånga, rutiner som förändras. Rutiner som just nu känns som om de förändras och förändrats till det sämre.

Alla kattbollarnas saker, klösträdet, leksakerna, alla matskålar, reselådan, kattsandlådan - allt som var deras och som påminner om dem. All mat som blev över.

Jag går genom det jag vill spara - allt eller inget? Det är ju trots allt katterna och minnen jag vill spara, men samtidigt vill jag inte nu, såhär nära inpå, göra mig av med alla faktiska saker. Jag går genom vänner som kan behöva eller vilja ha något av det jag kan tänkas göra mig av med. Jag tittar på den lokala djurskyddsföreningens sidor och överväger att ge dem allt - på något sätt vill jag ge vidare allt det goda jag upplever att jag fick av mina älskade katter.

Samtidigt förbereder jag kattbegravning. Lilla kattbollarna skall komma med oss till vårt sommarställe, det är där de kommer att vila den sista långa sömnen. Sten eller äppelträd? Det är svårt att välja var de skall vila och hur vi utmärker deras viloplats. Just nu sover kattbollarna i kylskåpet på veterinärkliniken, tätt tillsammans i en papplåda. I samma ställning som de sov, då de ännu bara sov.

Det jag också har kvar är ett samtal till flickan som brukade ta hand om dem då vi var bortresta. Meningen var att samma flicka skulle ta hand om katterna en stor del av vår semester. Det behövs tyvärr inte nu längre.

Och så vi, min man och jag i vår sorg.

Ledsenheten, saknaden och sorgen är så stor. Trots att vi visste att den här dagen skulle komma, så är vi ändå lite tagna på säng. Över att det gör så otroligt ont. Att saknaden är så stor.

Älskade kattpojkar.

Eutanasi för två.

Jag har skickat mina finaste familjemedlemmar, mina håriga kattpojkar, till katthimmelen. Finaste kissebollarna flyttade till sällare jaktmark sent i går kväll.

Det gör så ont, det är så oerhört tungt, det är så oerhört tomt.

Finaste kattpojkar, jag hoppas så att ni skall veta att jag älskat er högt. Jag hoppas att ni är på ett ställe där ni har det bra, att det finns högt strävt gräs att tugga på, att det finns mus-mus att jaga, att ni får fet fisk i stora block. Att ni blir kliade under hakan, just på det ställe det kliar mest.

Men, gud i himlarna så jag saknar er. Vårt hem är så mycket tystare och tommare än vad jag någonsin kunde tänka mig. Jag ser er i ögonvrån, jag hör era tassar mot golvet. Jag saknar er så det gör ont.

Älskade, finaste kattpojkar, med mjukaste päls.

Sov gott.

Livet, i stort och smått.

Ibland drabbar det mig tydligare än vanligt. Hur stort och obegripligt livet är.

Inom loppet av några timmar kan följande hända:

- jag får fast mig själv för att undra hur det är med den höggravida fina vännen. I och med att jag inte ser röken av henne i den virtuella världen undrar jag om hon åkt in redan? Då vi senast träffades lovade jag att inte vara den jobbiga kusinen från landet som ringer och nyfiket frågar; är du hemma ännu? Frågan är bara; hur håller jag mig från att ringa henne? Beräknad ankomst är i slutet av veckan, så det är oerhört spännande tider hon - och jag! - lever.

- jag får höra att en relativt ny bekantskap anmält sig för adoptionsrådgivning. Att hon varit tvungen att vänta i många, långa år för att ens kunna anmäla sig för rådgivning.

- jag inser att en gammal bekant gått hädan. En och en halv månad efter att personen i fråga gått i pension vinner elak sjukdom en kort kamp. Det känns olidligt orättvist.

Det känns som om vi alla är spelknappar i ett gigantiskt spel, ett spel i vilket spelarna är på fyllan och bara flyttar på oss lite på måfå.

Årsdag.

Det kommer att vara en del årsdagar en tid framöver, stå ut med mig.

I morgon är det ett år sedan jag FET:ades. Två ägg tinades upp efter vår andra IVF och de pluttades in i livmodern på undertecknad.

Sen kom det jag trodde var den stora våndan. Jag kunde ju inte veta att våndan skulle bli så mycket större och dessutom komma i dublett.

Zen?

Det är (Ä.R) svårt att varva ner.

Den som har läst en tid, kanske har läst både på och mellan raderna, att det är det jag måste göra.

Varva ner.

Sprängande huvudvärk, minnesluckor och små anfall av panikångest. Inte bra.

En vecka har jag mantrat nu; inte stressa, inte stressa, inte stressa.

Det är nu fyra dagar kvar tills jag skall inleda min semester. Det är inte speciellt lätt att hålla fast vid zen just nu.

Detta sällsamma tillstånd.

Den varsamma handens smekning över den vackra magen. De tunga brösten, den något ansträngda andningen.

Vind som blåser i guldfärgat hår, solsken i välbekant och kärt ansikte.

Leendet som känns längst inne i hjärtat.

Och blicken, den tindrande, lycksaliga blicken. Denna speciella blick med hisnande sanning.

Ett handfast grepp med varsam hand, en smekning över den vackra magen och den klaraste av stämmor; Känn! Känn här!

Det gläder mig oerhört, att jag är så innerligt lycklig över att finaste vännen är så nära det stora nu. Det gläder mig att jag får följa med. Det gläder mig att det gläder mig - att hon var en av dem som vandrat min väg, som vandrar den ända fram till mål.