Bättre lycka denna gång?

Jag sitter på ett konferenscentrum ute i tjolaheitti. Jag tror jag har besökt alla ställen som detta i de södra delarna av vårt långa land.

Det här konferenscentret har dock en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Hösten 2006 var jag här i helt andra ärenden och måste helt plötsligt mådde jag väldigt, väldigt illa. Jag måste erkänna att jag trodde att det var kvällens rödvin som tryckte på, men då illamåendet resulterade i ett kräkande, då trodde jag att jag var sjuk.

Då jag kom härifrån köpte jag ett graviditetstest och, ja, det är den enda gången jag lyckats vara gravid.

O saliga minne, jag hoppas verkligen att stället kunde ha samma effekt denna gång - men bara gällande den första hälften.

Tyvärr är det bara förkylning jag känner av.

Uppe i ottan, följande bebis är redan här...

Tro det eller ej, det är fan från ödet som skickar hälsningar, denna morgon möttes jag av ytterligare en bebisnyhet. En flyktig bekant som meddelar att bebis nummer 1 anlände med buller och bång senaste vecka.

Sucka mitt hjärta.

På vägen till jobbet körde jag förbi "organisationen som knyter kontakt mellan redan existerande barn och människor som så högt önskar att bli föräldrar". Jag har inte fått vårt infobrev som innehåller info om när infotillfällen ordnas.

Adoptionen ja, jag har funderat en del över varför jag är så arg på kvinnan på organisationen, kvinnan som jag efter många om och men fick byta några ord med. Orsaken till min ilska är den att bemötandet på organisationen fick mig att känna mig som en sämre människa.

Det korta samtalet fick mig att inse att jag inte har något rätt att önska något, varken betjäning eller sympati. Jag skall definivt inte tro att jag har någon rätt att kräva något. Att föra ett samtal på "normal nivå, ett samtal mellan två fullvuxna människor" verkade totalt omöjligt. Jag fick en känsla av att jag skulle veta min plats. Bara det att man säger åt mig att jag inte ens skall tro att jag skall få ställa mina frågor utanför telefontid (det här samtalet var alltså det uti vilket kvinnan som representerar organisationen ringde mig) föundrar mig. I vanliga fall skulle jag ha ställt till med en scen, eller åtminstone opponerat mig å det vildaste mot denna behandling - men nu satt jag som ett välkammat fån och undrade om det var möjligt att fortsätta språka.

Jag kände mig, känner mig, nedvärderad som människa.

Som om jag inte var lika mycket värd som människa, bara för att jag är i en situation då jag är tvungen att ringa dem.

Jag har aldrig - tack för det - varit i situationer som krävt att jag skall vara i kontakt med socialbyrå, arbetskraftsbyrå eller annat liknande. Det är först nu jag inser hur kränkt man kan känna sig då man är tvungen att äta ur myndighetens hand.

Åh, jag blir så arg. Adoptionsorganisationen är inte något som jag nu tänker anmäla eller klaga på. Det är inte så att jag kräver konkurrensutsättning omedelbart - och det irriterar mig. Trots allt, framför allt med tanke på alla barns väl, så sysslar också dehär organisationerna med kundservice -och tar rätt mycket betalt för det den kassa servicen till trots - att behandla intresserade kunder dåligt, det är väl enbart onödigt.

Det som gör mig mer ledsen än arg är den stora bristen på empati. Jag kan inte tro att de som ringer det första samtalet till dessa organisationer är på speciellt glatt humör eller starka i själen så där annars heller.

Så, nu fick jag arga av mig. Jag behövde inte tänka på nyfödda bebisen under tiden jag skrev dethär i alla fall.

Bitterflickan Eludie rapporterar: bebisnytt.

Jag valde bort träffen med den höggravida väninnan senaste vecka. I dag kom meddelandet om att väninnan har nedkommit.

En andra väninna bjöd mig på sin dotters födelsedag. Tre år på lördag. Hurrahurra.

Den tredje väninnan skall spola äggledarna i morgon.

How come jag tycker mest om trean?

Tråkmånsbloggbuster.

Jobb. För mycket jobb. Hinner inte med allt jag borde. Det märks att jag går på halv maskin. Tankarna är någon annanstans, jag orkar inte fokusera på jobbet.

Samtidigt borde jag skriva två stora analyser för skolans del. Deadline på den ena idag, mailade den för en timme sedan. Analys nummer två - deadline i morgon.

Var hos osteopaten. Premiär. Vet inte riktigt. Skulle kanske föredra en traditionell, skön, avslappnande lång massage. Jag vet inte ens vad osteopaten skall få ordning på. Mig? Jo, tack, gärna. Jag befann mig i en situation där jag fick, eller var tvungen, att berätta i vilken barnlöshetssituation jag befinner mig. Det visade sig att osteopaten också haft svårt att få barn. Att det "varit omöjligt", men vips, så kom det ett par stycken i alla fall. Jag orkade inte riktigt engagera mig, den här gången. Hon är hur fin som helst, osteopaten, men jag ville bara ligga på britsen och bli omhändertagen. Ompysslad.

Väl hemma, medveten om hemläxan som måste göras fick jag lust att stå i köket. Mannen får äta Pasta Norma i morgon.

Jag drömde om min barndom i natt, det är länge sedan jag gjort det. Egentligen var det en rätt tung dröm, med barndomens fyllon, slagsmål och syskon. På något sätt kändes jag ändå mer vuxen i drömmen än vad jag egentligen borde varit i drömmen. Drömmen och jag genomsyrades av en känsla av att jag var stark, starkare än de som borde varit starka. Det var en ganska skön känsla, det var roligt att vakna och ana sig till att en förändring, en utveckling ändå sker. Också till det bättre.

Det som inte får livet ur mig, det gör mig stark.

Egentligen är ju allt som det skall.

Jag lägger märke till att jag bara grinar, deppar och surar i min blogg. Läste en artikel på någon av kvällstidningarna som handlade om att vi alla (som bloggar) är underdogs.

Det finns en solklar orsak till varför jag är en underdog, jag kan ju inte veta vad den som läser mina inlägg tänker, men jag reagerar nog på det. Hur ledsen, deppig och gnällig jag låter. Min mening är inte alls att marknadsföra hur pass undebar jag är som människa på riktigt, men jag är faktiskt en rätt glad, framåt och positiv människa i det riktiga livet. Jag är faktiskt mer av typen "äh, det ordnar sig nog, ingen orsak att gråta över spilld mjölk" - en riktig problemlösare i det verkliga.

Men, i och med att barnlösheten inte är något som jag tutar ut bland vänner och bekanta, så blir det så att all ledsenhet koncentreras i de ord jag skriver här i stället. Barnlösheten och hela den här situationen, det är ju tyvärr inte så att ledsenheten bara handlar om att just jag inte lyckas bli gravid - det känns som om jag lever bakom ett ledset barnlöshetsfilter. Jag är ledsen över att jag inte tar steg ett på mammavägen, jag är ledsen över att vår relation inte mår bra av det här, det gör mig ledsen att jag inte orkar fokusera på jobbet, jag är ledsen över att jag inte får in mina studier i mitt huvud - jag är ledsen på insidan, för jag kan inte vara så ledsen som jag egentligen är, på utsidan.

Så, det blir koncentrerat ledset här i stället.

Men, det finns saker som är bra, jag har en katt som kurrar i min famn. Jag dricker ett gott glas vin. Hela finaste hemmet är välstädat. Min man sitter och tittar på en film. Jag hade solen i ögat under min ridtur. Jag har hjälpt en vän i behov av hjälp idag. Jag pratade ett roligt telefonsamtal idag. Det kommer fina vänner på middag i morgon.

Så, egentligen är allt bra.

Det känns bara så skönt att ha ett eget ställe att komma till, ett ställe där det är okej att vara ledsen, ett ställe där jag har en möjlighet att få förståelse, ledsenheten till trots.

Så, egentligen är allt bra.

Det regnar tvillingar.

Är de bara jag eller regnar det på riktigt ner tvillingbebisar från himmelen? J-Lo nedkom inatt, Albas mage är full av bebisar, kvällstidningarna är fulla av blivande och kommande bebisar.

Det som tröstar mig är att det i vissa fall är kvinnor som är äldre än jag som lyckats. Jag har gjort det här i några år nu, räknat differensen mellan min ålder och barnaföderskans ålder. Det finns faktiskt en flyktig bekantskap som blev överraskningsspontangravid i en ålder av 44 år - inte en kändis då, utan en "riktig" människa - hon är fortfarande min förebild.

Jag har börjat ignorera alla juniorer och ungdomar (också i kändisvärlden) som blir gravida sådär genom att titta på kalsonger i postorderkatalogen.

Rapport gällande "såhär går det till då du vill ha ett svar på ytterst enkla frågor angående intresseanmälan för eventuell adoption":

Den adoptionskvinna i kommunen som jag försökt få tag i ett par dagar - jag lyckades idag. Ödets ironi eller ej - det visade sig att vår kommun har gjort ett avtal med en av de stora organisationerna - så, egentligen har jag jagat denna kvinna i onödan... Jag fick ett nytt nummer, blott till växeln för organisationen, och ett namn. Så, det blev att börja på ny kula.

Ny omgång. Jag var tvungen att lämna ett ringbud hos den nya adoptionskvinnan och tvivlade storligen på att hon skulle ringa mig före helgen.

Hon ringde! Efter att ha ritat ett kors i taket (varför sägar man kors i taket???) så försökte hon nog få denna korta glädje ur min trötta, icke-barnalstrande, kropp. Min förvåning var var rätt stor då hon - trots att det är hon som ringer upp mig, vilket i sig var jättehyggligt - säger att organisationen har telefontid för ärenden som dessa under några timmar i veckan, två vardagar...

Så, jag gjorde min första miss i denna eventuella process, rätt syrligt - jojo, en riktig underdrift - undrade jag om det var något som förhindrar oss från att prata om exakt samma sak i det redan pågående samtalet?

Nej, inte egentligen, sade hon. Men, jag kan se hur hon skriver "aggressiv" i nej-boken.

Jag var rätt snabb på att tabba mig nummer två. Jag berättade att vi är mitt uppe i behandlingarna, eller mitt i mellan, och undrade om det här är ett problem.

Det är klart att det är ett problem, svarade hon. Vi önskar att de som ställer sig i kö är färdiga med behandlingarna då de godkänns för ett köande, fortsätter hon.

Jag sade som det är, att jag är gammal, trött och gammal och att jag inte har tid att se hur det går för oss i behandlingarna, att vi - oavsett biologiskt barn eller ej - ändå är intresserade av adoption.

Samtalet resulterade i att hon skulle skicka ett infopaket på posten. Med info om infotillfällen under vilka man får info.

Öh, tack för ingenting, anyone?

Jag tror jag skall dricka en flaska vin. Nu. Det må vara fel nummer tre jag gör under denna dag, men det tänker jag strunta i.

Bra saker:

- katten, den som beökte veterinären, mår bra. Han hade en knöl vid ryggraden, den är nu borttagen. Glädjande nog (?) tyckte veterinären inte att det fanns någon orsak att undersöka vad knölen egentligen handlade om, "han är så gammal redan", sade snälla veterinären.

*funderar*

Det är den enda bra-sak jag kan komma att tänka på just nu. Det roliga är att det inte är något fel på resten i mitt liv - resten känns bara så grått. Trist. Grått-vått.

Vis av mitt misstag i går, det att jag lyckades missa adoptionstanten - eller det jag tror är adoptionstanten - med några minuter. Idag satt jag på min feta bak exakt rätt tid. Tror ni det hjälpte? Nej. För nu lyckades det tuta upptaget i exakt hela den timme som jag får ringa henne...

Undra på att det blir långa köer, då man inte ens kommer åt att säga hej en första gång.

Vi bor ändå på en rätt liten ort, jag har inte sett röken av ett barn som inte ser skandinaviskt ut i våra trakter... Så, så lång kö borde det inte vara till ens ett litet samtal?

Äh, det är väl alla fyllon och blådårar och de som agar sina barn och som inte kan betala hyran som hänger i just min adoptionstants telefon.

Blogguden gav mig ett minuspoäng... "du skall icke förakta de dig svagare..."

Jag skrev redan några rader i mailformat till denna kvinna, men det kändes bara fel...

"Hallå, det är jag, vi får inte till det, kan du ringa mig så fixar vi det så det blir en barnfamilj av oss. Tack snällaste adoptionstant och nej, jag är inte alls irriterad över att du smiter ifrån din gudsförgätna telefon så fort den korta, sketna timmen är över nej. Jag vill inte alls veta vad gör resten av dagarna, nej..."

Sicken tur att jag inte skickade mailet. Adoption kunde eventuellt vara följande orsak till paranoja och noja. De (som om det fanns ett adoptions-de, ett adoptionssläkte) är säkert petnoga med att man inte lägger sina ord fel, de har säker väldigt svårt med ironi.

Inte vet jag, jag kommer ju inte fram.

Jag har ringt adoptionssamtal nummer 1.

Ja, det har jag just gjort. Ringt det första inledande samtalet som behövs för att "komma igång". Tänk att jag sitter här, att just jag sitter här och "kommer igång med adoptionen".

Jag trodde aldrig att det skulle bli på detta viset.

Det är med blandade känslor man är jag just nu. En del av mig vill bara sätta huvudet i sanden och skrika högt: nej, jag vill inte, jag vill inte! Jag vill inte alls adoptera, jag vill inte alls ge mig in i det här projektet. Eller ja, en process är det ju det handlar om - går det vägen så är det ju ett livslångt förhållande det handlar om.

En del av mig tittar mig i spegeln. Både den fysiska och den själsliga. I något skede kommer jag att vara tvungen att på riktigt ta in det, att min kropp inte kommer att bli mamma.

Blandade känslor också för att jag ringde samtalet mest för att tillfredsställa min man. Min man som anser att det här är ett sätt att säkertställa att vi åtminstone har detta alternativ till ett föräldraskap.

Jag är alltså fullständigt hundra procent positivt inställd till adoption, det har jag alltid varit. Det var i och för sig lättare att vara riktigt genuint intresserad av att adoptera då jag inte insett att det kan hända att det är det enda alternativet...
Men, det oaktat, orsaken till att det är tungt att ta in det här med adoption just nu, det är den att jag upplever att det är rätt mycket tanke och känsla som går åt till ett andra IVF-försök till att bli mamma och pappa.

Jag ringde i alla fall, för att öppna för vad som göras skall för att vi skall kunna uttrycka ett intresse för att få adoptera.

Jag fick prata med telefonsvararen. Telefontid 1 timme om dagen. Jag missade fru adoptionsansvarig med några minuter.

Sucka mitt hjärta. Men, svara mig - gör du det av glädje eller lättnad?

Prestationssex.

God morgon säger en gladmört.

Jag måste sluta ljuga på detta sättet...

Den firade ägglossningen som behagade närvara och infalla i lördags kan ställa till det. Som redan nämnt så tycker jag inte att ett utslag på en ägglossningssticka är något att fira - jag ser framför mig lata, fransiga ägg som dyker in i min livmoder med ett flin i lilla äggansiktet - "jag tänker minsann inte dela på mig"...

Ändå får detta utslag på stickan - fasiken, tänk om jag bara kunde låta bli att använda dem - allt att bli alldeles upp-och-ner. Efter ett utslag så måste vi ha sex. Måste och ha sex i samma mening och i samma säng - det är ingen hit. Det märktes tydligt i vårt kärleksnäste igår.

Det blev en ful, tråkig och ledsen diskussion och debatt om hur skit allt egentligen kan kännas. Jag håller egentligen rätt glad profil till vardags, men om man frågar mig så kan jag nog häva ur mig både ett och annat. Som att det innerst inne känns som om livet är helt onödigt, som om det varit det i över ett och ett halvt år.

Jag tror att jag sagt det tidigare, det känns som om jag inte lever. Jag bara är.

Efter att ha landat i denhär diskussionen, med ett pressat schema - herregud! Ägget kommer att ploppa ut när som helst! Vi kommer inte att hinna sova tillräckligt många timmar! Vi måste kn*lla!

...så är man inte sååå upplagd.

Fasiken också. Jag kan tycka riktigt illa om både mig själv och min man under stunder som den igår.

Ännu om att låta bli, att låta bli en massa saker - det går inte att låta bli att låta bli. Jag räknar dagar, BIM, ÄL, BLÄ BLÄ, före, under och efter, Mitt varande cirkulerar runt mitt underliv och alla fantastiska skeenden där.

Jag har stickor för alla ändamål - jag kan inte låta bli att använda dem alla.

För, utifall att jag ens lekte med tanken att släppa kontrollen, om jag bara slappnade av (favorittuttryck nummer 1 för alla barnlösa) så skulle jag få ångest över att jag inte försöker tillräckligt mycket. Att jag låter möjligheterna rinna ur händerna på mig.

Det är nog inte bara möjligheterna som rinner ur händerna på den här gladmörten...

Pest eller kolera?

Det är, som bekant, alla val i livet som gör att livet blir så svårt.

Jag har just nu den gyllene chansen att välja mellan pest och kolera. Pest = god vän med beräknad ankomst för bebis nummer 1 om tre veckor. Kolera = vara den som för katten till läkaren för att kolla om bulan är gjord av fett eller cancer.

Jag har valt kolera.

Främst för att katten är mer min. Jag var första förälder, mannen kom in i bilden senare. Så, det är nog främst en prioriteringsfråga, det är klart att det är mitt ansvar att gå med lille katt till fru kattdoktor.

Men, jag måste erkänna att det känns skönt att ha något att skylla på, vi hade en träff inbokad tills i morgon, jag och den gravida vännen. Nu är den framflyttad ett par dagar, träffen, lite beroende på hur det går med gamle herr katt i morgon.

Katten, katten också så det är obehagligt då ett djur blir dåligt. Den här katten har en knöl på ryggen som skall undersökas. Jag hoppas verkligen på ett glatt resultat - ett som innehåller fett och inga andra elaka celler... Jag är osäker på om jag står ut med dåliga besked som gäller fyrbent vän just nu, i synnerhet just nu. Till saken hör att herr katt är ålderstigen - lite som farmor och farfar - så, det behövs antagligen inte mycket för att fru kattdoktor skall peka på hissen som för upp fyrbenta vänner till himmelen.

Blogguden! Ingen hiss! Ingen himmel! Vi är inte klara här nere ännu!

Tillbaka till den höggravida väninnan. Jag skall förstås konstatera att det är en särdeles underbar kvinna det handlar om, jag skulle ogärna se ett hårstrå krökas på hennes vackra huvud (än mindre tillåta att hennes vän satt på nätet och bloggade elakt om henne... kill me softly bara...). Så, för att blogguden och andra onda andar skall hållas vid god vigör är det säkert bäst att betrakta följande rader iklädd hypotesglasögon:

På detta viset gör man barn:

Gift dig. Efter lite strul och osäkerhet. Se till att mannen får ytterst aggressiv testikelcancer. Se till att ha sex sådär för säkerhets skull innan han skall åka in på sjukhus för ingrepp nummer 1. Nu underlättar det - och gör historien mer intressant - om kondomen går sönder! Efter detta skall du vara helt säker på att ta ett dagen-efter-piller och glömma bort det inträffade. Vänta några veckor, veckorna går snabbt och långsamt då din käre är sjuk. Vakna upp och inse att det är oceaner av tid sedan du träffat mensen, din egen. Gör ett test och inse att du är - mot alla odds - ytterst gravid! Orka inte med det just då - på grund av att käres utgång är osäker och du inte vet om du orkar. Boka tid för abort, var övertygad om att valet är det rätta - och, då du ser lilla nöt på ultraljudet - mjukna bort i en blöt pöl, ångra inget annat än det du just är inne för att göra - och välkomna lilla nöt till världen.

Det är just lilla nöt som skall anlända om några veckor. Lycklig blivande mamma är min älskade väninna och jo, också mannen mår bra.

Så lätt är det.

Jag hatar mig själv för att jag tycker att det känns svårt.

Den som väntar på något gott...

...väntar alltid för länge. Eller förgäves.

Det gläder säkert alla storligen att jag kan meddela att ägglossningen i alla fall tycks komma igång rätt snabbt efter det misslyckade ivf-försöket nummer 1. Ägglossningstestet visade plus igår och ja, det var bara att gå och lägga sig igen...

Nu inbillar jag mig att jag inte skall tänka på "den här saken" över huvudtaget. Jag kommer inte att räkna hur många dagar det är till mensen. Jag kommer inte att känna efter. Jag kommer varken att tro, hoppas eller önska.

Jag skall bara fortsätta mitt varande.

Hah!

Blir man bestraffad om och då man ljuger i sin blogg?

Inget av det jag skrev ovan stämmer. Fast hur jag än försöker slå det där asiga önsketänkandet i huvudet med den största möjliga hammare jag hittar, så tittar dess fula huvud upp igen. Önsketänkandet är som en berusad gubben i lådan-figur. En figur som stirrar mig i ögonen med en ofokuserad blick, dreglar och hånler. Det, det är min bästa kompis, lilla önsketänkandet.

För, då jag försöker tänka med huvudet så vet jag ju det, att mina ägg är av usel standard. Skulle det bli en bebis ursprungen ur mina ägg så är det lika bra att jag börja skriva på den nya bibeln, ett första barn ur jungfrulig födsel dateras år 2009...

Annars är det en tung helg i bagaget. Jag åkte ut till farfar och farmor på äldreboendet igår. Jag vet inte om det är sanningen eller omgivningen som nu innebär att det ser ut som om mina farföräldrar sitter i dödens väntrum. Mina älskade farföräldrar, min fastaste punkt i min tillvaro. Så gamla, så sjuka, så förvirrade.

Jag vet att det är en väg vi alla skall vandra, jag förstår att det skall sättas en punkt. Jag vet att både farfar och farmor är rätt trötta på att leva, som man kan bli då man tycker att man är färdig med den jordliga vandringen. Men ändå, att se att ett farväl, ett sista sådant är på kommande, det är tungt.

I sanningens namn, jag har tänkt på detta också tidigare, är min önskan att ett liv på utgång skall hinna se ett liv i antågande. Jag skulle så hjärtans gärna vilja hinna berätta för dessa, mest älskade av farföräldrar, att det blir en fortsättning i vår familj.

Mitt liv, jag undrar vem det är som lever mitt liv?

Ja, inte är det jag i alla fall. Som lever mitt liv.

Jag känner mig som om jag satt i väntrummet. Som om jag väntade på att följande flyg, tåg , vad som helst som tog mig till följande station.

Just nu väntar jag på min ägglossning. Den borde besöka mig vilken dag som helst. Denna otroligt onödiga ägglossning, det är ju storligen bevisat att mina ägg är urusla - vad är det att vänta på?

Efter väntan på ägglossning kommer väntan på mens. Väntan på mens nummer 1. Efter mens nummer 1 skall jag vänta på mens nummer 2. Efter all denna väntan så kommer jag igång på IVF nummer två - som är en enda lång väntan.

Jag kommer att bli tusen år gammal under denna väntan, jag kommer att bli en mumie - observera en BARNLÖS mumie - före det händer något.

Tänk att så många år i ungdomen gick åt till att vänta, med skräck i blick, på att mensen faktiskt skulle komma. Så man, eller jag i alla fall, väntade och längtade. Så glad jag blev då den, mensen, kom.

Det låter inte klokt just nu.

Det skulle vara så fint om jag kunde räkna upp massa glada saker som infaller i denna helvetiska väntan, tyvärr är det inte så.

Lista! En lista piggar alltid upp!

Min lista över saker som inte är så glada just nu:

- min farfar har varit tvungen att flytta in på ett hem för äldreboende. Han klarar inte av att bo ensam hemma längre. Nu är det mitt jobb att åka och hälsa på honom. Jag gör det alltså gärna, jag älskar farfar, men, det kommer att göra mig så ledsen, så ledsen.
- katten, den ena katten av två, är sjuk. Veterinärtid inbokad till nästa vecka.
- kärringen från igår irriterar mig fortfarande.

Det känns som om jag inte lever. Det känns som om jag bara är.

Satan spottar mig i ansiktet.

Det är helt legendariskt. Det är legendariskt och ofattbart. Det är oerhört sårande, det är för jävligt. Det är så klantigt gjort, det är så obetänksamt.

Jag var på ett möte idag. Mötets deltagare var för mig rätt obekanta personer, människor som jobbar på samma ställe som jag, men på andra avdelningar.

En äldre, kvinnlig kollega till mig KLAPPADE MIG PÅ MAGEN OCH GRATULERADE MIG. För, som hon själv uttryckte det; -ja, här tycks det ju vara saker på gång, grattis till det kommande barnet.

Men, fan i helvete. Förlåt, jag brukar inte bruka ordet på detta viset. Men, hur klantig kan man vara?

Med handen på hjärtat, det är klart att jag kan titta mig i spegeln och konstatera att viktökningen tydligen börjar synas nu, att det är dags att ta mig i kragen.

Det är läge för en parentes här; jag har haft rätt lätt att gå in i ett självsvältläge. Det har hänt mig två gånger, att jag upphört äta för en längre period. Det är drygt två år sedan det hände senast och nej, jag har aldrig varit ett benrangel, aldrig blivit behandlad för anorexi eller annan ätstörning.
Jag har varit en oehört svartvit människa, är det delvis fortfarande, och har alltså tidigare haft anlag för att gå för långt i mitt bantande.

Nu, nu har jag medvetet, levt så sunt som möjligt, och envist låtit bli att banta. Att överhuvudtaget ändra på sina livsvanor på drastiskt sätt under en barnlöshetsbehandling lär kunna sätta allt upp och ner - och jag har inte varit intresserad av att äventyra det här äventyret mer än nödvändigt. Parentes slut.

Så, nu är jag en liten tjockis och blir gratulerad "på magen".

Hur stort kan inte fan le dig rätt upp i ditt ansikte?

Jag blev, så flick-typiskt nog, oerhört illa berörd å denna kvinnas sida. Jag skämdes så otroligt mycket - över hennes beteende och över min egen reaktion.

Varför kommer det isande svaret alltid för sent? Varför är jag så svag att jag inte skäller ut henne efter noter? Varför lät jag henne bara trampa i klaveret på detta sätt?

Det jag, på riktigt, har svårt att förstå, är hur någon har mage att bara - pang på sådär - gratulera en människa, som man inte ens känner, för en graviditet? År 2008 borde väl var och en av oss inse vidden av allt från en icke-längtan efter barn, sjukdom, till ofrivillig barnlöshet?

Jag borde ha gjort det, frågat henne inför alla andra i rummet, om hon var beredd att höra allt jag har att säga och känna i denna förhatliga barnlöshet. Jag borde ha kräkts, skrikit och gråtit. Jag borde ha sårat henne på samma sätt hon sårade mig.

Men nej. Det gjorde jag inte. Jag kom hit och skriver av mig här i stället.

Hur jäkla fel kan det inte gå? Hur ironisk kan ironin vara?

Borde man tycka synd om min arbetsgivare?

Jag sitter på jobbet, kan inte ens med största möjliga ansträngning säga att jag jobbar. Skall jag vara riktigt ärlig så har jag inte jobbat "ordentligt" på två månader.

Allt, precis allt i mitt liv, genomsyras och överskuggas av min väntan på barn.

Jag gnider omkring på olika forum, läser bloggar, bloggar själv, spionerar på bekanta och obekanta som bloggar om att vänta barn, få barn och ha barn. Det är lätt hänt att jag får åtta timmar att gå...

Så, min nästa karriär innebär ett byte av jobb - jag kommer att bli skådis i min nästa karriär. I CV:n står det; kan spela arbete och / eller arbetande.

Utvecklingssamtal? Mitt är inprickat tills idag...

Berg- och dalvana

Hallå?

Jag sitter i den djupa dalen, dalen som ligger mellan IVF-topparna.

Inte så att jag skulle vara mer ledsen eller mer deppig, nej, jag har mer ett problem med att det inte händer något.
Det är lättare då man är mitt uppe i att lösa barnlösheten, då händer det ju åtminstone saker! Underlivet är mer trafikerat än E4, det är inhalering och injicering. Det rivs ut och det sätts in, man pluppar in grejer i underlivet och har något att se fram emot.

Nu är det bara ett uppgivet "vi kanske kunde försöka på egen hand". Det är i den dalen jag sitter just nu.

Det kunde vara värre. Jag har berättat om detta babyprojekt för exakt en vän. Det råkade sig, på något fantastiskt sätt, som så, att också hon och hennes man befinner sig i samma situation som vi. De har försökt sedan senaste sommar, men i och med att han haft problem med barnalstrande redan i sitt tidigare äktenskap, sökte de hjälp redan nu.

Jag tycker att det är både skönt och hemskt att någon som ligger så nära mig delar mitt problem. Skönt är det för att det känns bra att inte vara ensam om detta, det känns bra att kunna prata med någon utomstående om vad vi håller på med.

Hemskt är det på många sätt!

Min vän och hennes man har just inlett sina undersökningar och nu kan jag ju - jaja, jag är både sjuk och perverterad - se det här som en tävling. Vem av oss har större problem? Vem av oss kommer att ha fler omgångar av hormon? Vem får bättre ägg? Vem kommer först fram till målbabylinjen?

Jag vill inte alls att det här skall vara en tävling. Jag vill att vi båda skall bli spontangravida (ja, de har fortfarande sex och är nykära, jag hoppas på en jungfrulig befrukting) och att vi sen skall kunna sitta och dricka kaffelatte dagarna i ända och vänta på att de små underverken skall anlända.

På evangelisklutherskt vis skall jag bara konstatera att "det kunde vara värre". Min vän konstaterade igår att det som gör deras inträde i undersökningarnas underbara värld tyngre än vad det borde vara, är den ständiga påminnelsen om hennes mans "förra liv". Det liv uti vilket han faktiskt lyckades få ihop några barn. Tala om att strö salt i såren.

Spontangravid. Nu. Tack.

Avund, avund på väggen där...

...säg mig vem som styggast i världen är?

Jo, det är jag! Jag! Jag! Jag!

Scener ur ett barnlöst äktenskap:

Paret tittar på gala på tv. En av prisutdelarna har "större bröst", mannen frågar frun:
- Har hon fått barn redan?

Frun:
- Nej, för f-n. Hon har inte ens varit gravid.

Frun tänker för sig själv; fasiken också. Om också HON kommer att hinna före, då kommer jag att hata ihjäl mig själv.

Prisutdelare nummer två entrerar scenen. Mannen, lite halvslött ut i luften:
- Titta, hon ser alldeles gravid ut. Är hon gravid?

Frun:
- Nej, det är klänningen som sitter dåligt.

Frun, för sig själv; snälla, låt henne inte vara gravid. Då kommer alla tidningar att vara fulla av rubriker som gläder sig över den lilla överraskningsbabyn. Jag tror jag kräks.

Jo, minsann. Allt detta hände i vårt lilla krypin, i detta kärleksnäste. I detta kärleksnäste uti vilket kärlek har fysiskt bevisats år 2007.

Intet att bli orolig över, jag är inte speciellt tänd på sex. Jag är inne i fasen "sex är inte sex, sex är barnlagning". Jag hoppas att det går om någon gång.

Tillbaka till avunden, det finns verkligen många att vara avundsjuk på just nu. Inte bara "alla, vanliga dödliga" som skall få barn, utan de som finns i närheten som skall få barn. I bekantsskapskretsen finns par 1, som skall få barn i maj. De bor långt borta, tack och lov. Min förra kollega (som avskyr barn?) som jag inte hört av på många år, som ringde på nyårsafton för att berätta att hon också skall få barn i maj. Usch. Alla på jobbet som gör det jättebesvärligt med alla långa frånvaron i och med att de alla får barn och utnyttjar alla ledigheter som finns. Mina syskon som alla har lyckats få till det. Och nu, det är inte fråga om en syster och en bror, nejnej. Jag har FEM (5) syskon och alla har lyckats få ihop åtminstone ett litet barn.

Fantastiskt!

Jag är avundsjuk på alla dessa ovannämnda!

Avundsjuk skall man inte vara, nu läser blogguden också detta inlägg och mina tankar och vet att jag är en dålig människa, att jag inte förtjänar ett litet barn. Snälla blogguden - strunta i mig! Min man är världens finaste och han har velat ha barn länge, länge, länge! Ge honom ett barn (jag är gärna med på ett hörn...)!

Jag hoppas att blogguden inte tittar så noga just nu. I och med att det är öken och elände i min livmoder, inmundigar jag nu en öl. Bara för att jag kan.

Hur lång kan en vecka bli?

Det känns ofattbart att det bara är en vecka sedan det negativa beskedet på blodprovet. Det känns som om det borde handla om en månad åtminstone...

Det är väl det här det handlar om - att tiden går snabbt då man har roligt. Vi hör inte till den skaran som har roligt just nu, nej.

Jag kan inte förstå varför jag envisas med att gnida omkring på olika diskussionsforum med "likasinnade". Det känns så fel, på alla sätt. Det är ju egentligen bara den sorgliga skaran som hänger på dehär forumen - de som verkligen inte får till det. De som söker graviditetssymptom så fort de sett ett foto på sin man. De som kommer in och kungör att de har ett ytterligt misslyckande bakom sig och framför sig. Gemensamt för oss alla är att vi suger i oss varje tillstymmelse av lyckosam historia - försöker få oss att känna oss så nära och lika den gravida som möjligt. Bara för att det en dag skall vara vår tur.

Det finns för många av oss. Oss som står i den gudsförgätna "nästa gång är det min tur att se ett plus på stickan-kön" - var och en av oss kan inte stå först i den kön, många av oss kommer till och med att tröttna på att vänta att ödets snälla hand skall smeka oss över kinden.

Jag har försökt känna på dethär i några dagar. Att jag är en av dem som aldrig kommer att se ett plus på stickan. Att jag är den som inte kommer att bära mitt barn under mitt bröst. Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka om den tanken ännu.

En flaska vin hjälper alltid.

Jag är nog inte den vassaste kniven i lådan.

Så trött och ledsen igår.

Motade iväg mannen på filmkväll med kompisarna. Han var inte speciellt motvillig, jag förstår honom så väl. Det känns som om vi påminner varandra om att vi är misslyckade, att vara tillsammans blir ett likamed en påminnelse om hur ledsen man kan vara. Tillsammans, ensamma och ensamma tillsammans.

Så, mannen gick iväg.

Jag grät i duschen.

...och bestämde mig för att bestraffa världen. Genom att dricka en hel flaska vin. Hur fint är inte det? Här har jag gått omkring och levt mitt lilla sorgliga helgonliknande liv i oceaner av tid - och blir det några barn?

Nej.

Så det är lika så bra att ta hela flaskan.

Inte ens jag orkar nu banna mig själv för att jag besudlar min kropp på detta sätt, och jag är verkligen toppklass då det kommer till självförakt.
Jag kan ju besudla hur mycket och hur länge som helst. Det är ju flere månader kvar innan jag ens skall försöka mig på att vara fruktbar igen.

Jo. Jag lyckades inte få mig i säng innan min man kom hem. Behöver jag säga att det var just det han behövde se just nu, det han såg?

Älskvärda, ofruktbara frun, med en hel flaska rödvin i sig.

Vackert, vackert.

Bakgrund 3

Förlåt, förlåt, förlåt.

Jag borde veta bättre än att skämta om jungfrufödslar och jesusbarn - jag blev direktstraffad, eventuellt av Gud själv. Vi var till vår läkare på efterbesök igår. Besöket efter vårt negativa besked i fredags.

Fasiken också, jag och vi som just hade lyckats skrapa ihop resterna av oss, blev direkt skickade in i den grå, blöta, tunga ledsenheten igen.

För, vår läkare, som är fantastisk - var förstås rätt ledsen hon också. Hon kunde inte ge oss ett svar på varför vi inte lyckades denna första gång. För första gången nämnde hon att min ålder (37 år) kan påverka mina ägg så att de är "svagare" - det har hon inte gjort tidigare. Se där! En ny sak att vara noijig över... Vår läkare säger att alla de första tre IVF:arna har lika stora chanser att lyckas. Och vi har bränt den första gången med det sämsta möjliga resultatet. Vår läkare kommer att byta attackstil nu inför IVF nummer två. Nu blir det korta modellen. Vår läkare hoppas att korta metoden, med Menopur, kan ha en positiv inverkan på kvaliteten på mina ägg.

Men, sen. Glädjeämnet nummer ett! Förbannade påsk att komma in och fördröja allt med en månad. Jag vill inte alls trampa kristna, troende på tårna, men jag vill inte fira påsk. Jag vill inte sitta och käka påskägg och vänta på någon förbenad påskhare. JAG VILL LAGA BARN! JAG VILL VÄNTA BARN.Men nej. Påsk. Så, nu skall jag snällt vänta tills det blir april.

Att hata efter efterbesöket:
1. Påsken
2. Rådet "försök leva under tiden".
3. "...ni kan ju alltid lyckas på egen hand före april..."

Att vara mest ledsen över just nu: känslan och stämningen mellan mig och min man. Det här är så svart och svårt att vi inte riktigt kan prata om det. Inte så att vi skulle prata på rätt sätt i alla fall. Så, vi år två som känner sig väldigt ensamma i vår sorg, vi kan på något sätt inte "dela" sorgen. Vi försöker prata om hur det känns och vad vi tycker, vad vi tror på och hur vi skall orka. Det leder just nu bara till fräs och gräl - och det är uppblandat med martyrskap och elände.

Jag vill inte att det skall vara såhär. Jag vill att allt skall vara bra.

Eländes elände.

Bakgrund 2

Författat 3.2.2008

Jag tror jag håller på att bli knäpp. Inbillningssjuk.

Det är lika bra att jag anmäler att jag från och med denna stund också tror på tomten.

Hela denna period av "väntan på barnet som verkligen tar god tid på sig" har jag trott, önskat och inbillat mig de mest imbecilla saker. Det finns inte ett husmanstips som jag inte prövat under min väna strävan att bli gravid. Jag hoppas verkligen att jag skall komma ihåg alla urusla knep jag tagit till i all framtid, jag hoppas verkligen att lilla barn skall komma till världen, växa upp och orka höra pinsamma mamma berätta hur barn blir till.

Dagens inbillning: jag tror just nu att de har missat på vår klinik. De har gett mig ett felaktigt svar på fredag. Det är klart att de läste ur fel journal. Jag ser redan nu framför mig rubrikerna:

Mirakelbaby!
Klinikens miss blev en bebis!

Jag blir intervjuad och jag kommer på ett rätt helgonlikt sätt förklara att jag inte kommer att stämma varken klinik eller läkare - jag kommer till och med att vara tacksam. Det är ju ändå kliniken och läkaren som deltagit i att mirakelbebisen äntligen anlänt. Jojo, jag skriver till och med in läkaren i födelseannonsen i tidningen!Oj, jag tror att det kommer att bli en Hollywoodfilm av det här. Så bra låter det.

Ja, detta kan vara resultatet av ett negativt resultat på en provrörsbefruktning. Många tror att resultatet är en bebis, men nej, det kan likväl bli en medelålders knäppgök till kvinna, kryddad med kass fantasi.

Bakgrund...

Författat 1.2.2008

Jag tänkte att jag skulle göra något så piggt och glatt som att "blogga om barnlöshet" - b.o.m - en fin förkortning.Tala om att bomma.

Jag fick igår veta resultatet av vår första IVF - negativt. Så negativt som det bara kan vara. Jag har hela tiden haft siktet inställt på att det knappast kommer att lyckas på första försöket. Ända fram till telefonsamtalet, under vilket jag fick veta resultatet, hade jag lyckats inbilla mig själv om att jag skulle vara hur tapper som helst - oavsett resultat.Tji har jag fått. Jag grät hela vägen hem från jobbet. Jag grät hela kvällen. Jag började gråta då vi åkte in för att handla idag. Jag började gråta då vi satt på den kinesiska restaurangen över mina fantastiskt goda dumplings - räksmak.

Fan också.

Jag är medveten om att jag inte är född med silversked i mun, jag har inte varit speciellt lyckoföljd under mitt långa liv, jag har verkligen inte lyckats i misstag. Inga bananskal så långt ögat når. Så, jag min lealösa dummerjöns, jag hoppades innerligt att jag nu - i denna IVF-cirkus - i misstag skulle filera in bland de lyckosamma som får till det på första försöket.

VERKLIGEN INTE.

Nu skulle det här inte vara en så besvärlig situation om jag kunde avslöja att jag har frysen full med glada eskimåer som önskar att just jag skall bli deras lilla inuitmamma. Nejnej. Vem har sagt att det skall vara lätta att vara ofrivilligt barnlös? Inte ett enda ägg i frysen! Mina ägg beslöt sig för att självdö så fort de träffade verkligheten, utanförskapet från min kropp och / eller min mans spermier. Ett litet ägg hade kamikazeanlag och orkade stå ut i dagarna tre, då det med milt våld (ja, det blir milt våld med en så tillbakalutad livmoder som min...) fick resa tillbaka hem. Ägget, "sjuan", hade tydligen blivit en brådmogen tonåring som hatade att bo hos morsan, så det beslöt att avsluta sitt liv innan det ens blev ett liv.

Jag känner mig synnerligen utvald. Och älskad av ödet.