Jag vet inte vilket avsnitt, eller vilken episod det är som gäller. Men, något avsnitt i serien "Såhär är du tyst i tusen timmar" visas igen.
Tystnad råder inleddes på lördag kväll, vi var hemma hos ett par släktingar och helt plötsligt druttade min man ner i det som är hans högst personliga tystnadsrum. Han blev bara tyst. Och han har varit det sedan dess. Tyst. Ni vet, tyst på sättet som verkligen hörs.
Det är tystnad som skriker i mitt öra, det är tystnad som ekar i mitt huvud.
Jag har ett högst eget speciellt beteendemönster då min man är där han är just nu. Först lägger jag märke till att han är där han är. Sen bestämmer jag mig för att inte låta mig påverkas av hans tystnad. Sen blir jag lika tyst som han. Sen blir jag väldigt, väldigt irriterad. Sen blir jag demonstrativ. Sen exploderar jag. Sen börjar vi på ny kula.
Gah. Hjälp. Jag blir tokig. Samtidigt blir jag det inte alls.
Jag kan skilja på mig och honom och jag kan skilja på mitt och hans. Men, skärningspunkten, stället där jag pillar på sårskorpan - det är där insikten om att vi är ett gemensamt, att vi delar, finns.
Det skall bli synnerligen fantastiskt fyrverkeriroligt att inleda det nya året om dethär skall vara känsloläget vi inleder det med.
tisdag 29 december 2009
måndag 28 december 2009
Mellanläge i mellandagar.
Jag är en av de där lyckliga som får (eller bara bestämde mig för att) vara ledig nu i mellandagarna.
Och det behövs verkligen.
Fyra dagar tillsammans med make, svärföräldrar och annat pack (oerhört fint pack!) gör mig matt. Missförstå mig inte! Det har varit en underbar och lugn jul, med mycket god mat och annat som hör till - men fyra dagar så tätt inpå andra i andras hem, det blir tungt i längden.
Så, nu firar jag att jag är ensam hemma. Det är mycket skönt att mannen är tvungen att jobba (nej, jag har inte dåligt samvete för att jag tycker att det är skönt) - det känns som dubbel semester!
Jag har några tråkiga saker jag måste ta tag i - jag skall boka läkar- och tandläkartider. Det är absolut inget på gång, men, mitt obehag för i synnerhet tandläkaren - det är stort. Bara att ringa tandläkaren ger mig obehag.
Men, först skall jag vara ärlig en stund.
Julklappar. Så onödiga, men så fina då man träffar rätt. Jag tycker själv att jag är rätt hygglig på att höra vad människor önskar sig, utan att det vet att de egentligen har sagt det. I fråga om min man och hans önskemål är jag rätt vältränad. Utan någon som helst stress har jag ringat in några böcker han ville ha och jagade lite land och rike runt för att hitta en julgåva som kommer honom mer än väl till pass i hans nyfunna, kära hobby.
Så, jag var glad och nöjd. Det skulle han också komma att bli.
Jag fick en bok jag egentligen inte önskat mig, en dublett dessutom. Jag fick ett stycke lyx i fin förpackning - lite av en tradition, en tradition som tycks bli långvarig i och med att den innehåller en doft jag själv upplever att jag vuxit från.
Åh.
Jag är otacksam och kommer att träffas av en blixt i huvudet. Jag fick ju ändå en fin, fin jul omgiven av just de människor jag ville omge mig med.
Men, det är min blogg och jag skriver vad jag vill.
Och det behövs verkligen.
Fyra dagar tillsammans med make, svärföräldrar och annat pack (oerhört fint pack!) gör mig matt. Missförstå mig inte! Det har varit en underbar och lugn jul, med mycket god mat och annat som hör till - men fyra dagar så tätt inpå andra i andras hem, det blir tungt i längden.
Så, nu firar jag att jag är ensam hemma. Det är mycket skönt att mannen är tvungen att jobba (nej, jag har inte dåligt samvete för att jag tycker att det är skönt) - det känns som dubbel semester!
Jag har några tråkiga saker jag måste ta tag i - jag skall boka läkar- och tandläkartider. Det är absolut inget på gång, men, mitt obehag för i synnerhet tandläkaren - det är stort. Bara att ringa tandläkaren ger mig obehag.
Men, först skall jag vara ärlig en stund.
Julklappar. Så onödiga, men så fina då man träffar rätt. Jag tycker själv att jag är rätt hygglig på att höra vad människor önskar sig, utan att det vet att de egentligen har sagt det. I fråga om min man och hans önskemål är jag rätt vältränad. Utan någon som helst stress har jag ringat in några böcker han ville ha och jagade lite land och rike runt för att hitta en julgåva som kommer honom mer än väl till pass i hans nyfunna, kära hobby.
Så, jag var glad och nöjd. Det skulle han också komma att bli.
Jag fick en bok jag egentligen inte önskat mig, en dublett dessutom. Jag fick ett stycke lyx i fin förpackning - lite av en tradition, en tradition som tycks bli långvarig i och med att den innehåller en doft jag själv upplever att jag vuxit från.
Åh.
Jag är otacksam och kommer att träffas av en blixt i huvudet. Jag fick ju ändå en fin, fin jul omgiven av just de människor jag ville omge mig med.
Men, det är min blogg och jag skriver vad jag vill.
onsdag 23 december 2009
tisdag 22 december 2009
Julstress?
Nej, inte jag inte. Jag vet inte ens vad julstress är.
Jag hoppas att det är många som delar mitt öde.
Jag hoppas att det är många som delar mitt öde.
måndag 21 december 2009
Biologi.
Från det stora till det lilla.
Nu skall vi prata om min kropp.
Som jag tidigare kanske har rapporterat är min kropp inte sig lik efter alla behandlingar. Då jag, efter många om, några men och oceaner av tid återfick min mens, så kom den tillbaka med besked. Ledsen över att behöva vara detaljerad, men vi pratar riktigt riklig mens. De första dagarna kunde jag använda Tena Lady för giganter. Sen blir det mer normalt.
Ägglossning, om det nu är det det är frågan om i mitten av menscykeln (?), den kommer nuförtiden med en mellanblödning. Tidigare uttryckte sig ägglossningen knappt som en stegrad pilskhet, så mellanblödning är en icke-önskad chock en gång i månaden.
Och, ja, vet jag ens vad jag pratar om? Jag är en stor slarver nowadays, efter att i många år haft stenkontroll på mina kroppsliga funktioner, så ids jag inte ens kalenderanteckna alla mina kroppsutsöndringar nuförtiden. Så, jag registreras för en mellanblödning av något slag, en gång i månaden.
Erkänn, det var just det här inlägget ni behövde, mitt i allt julstök.
(Att det min kropp hittar på är en ingång i klimakteriet - det kan vi ta en annan gång, visst?)
Nu skall vi prata om min kropp.
Som jag tidigare kanske har rapporterat är min kropp inte sig lik efter alla behandlingar. Då jag, efter många om, några men och oceaner av tid återfick min mens, så kom den tillbaka med besked. Ledsen över att behöva vara detaljerad, men vi pratar riktigt riklig mens. De första dagarna kunde jag använda Tena Lady för giganter. Sen blir det mer normalt.
Ägglossning, om det nu är det det är frågan om i mitten av menscykeln (?), den kommer nuförtiden med en mellanblödning. Tidigare uttryckte sig ägglossningen knappt som en stegrad pilskhet, så mellanblödning är en icke-önskad chock en gång i månaden.
Och, ja, vet jag ens vad jag pratar om? Jag är en stor slarver nowadays, efter att i många år haft stenkontroll på mina kroppsliga funktioner, så ids jag inte ens kalenderanteckna alla mina kroppsutsöndringar nuförtiden. Så, jag registreras för en mellanblödning av något slag, en gång i månaden.
Erkänn, det var just det här inlägget ni behövde, mitt i allt julstök.
(Att det min kropp hittar på är en ingång i klimakteriet - det kan vi ta en annan gång, visst?)
söndag 20 december 2009
Saknad.
I morgon har det gått ett halvt år sedan jag var tvungen att skiljas från mina kattherrar. Jag påminns om det då jag läser att Tamlin har blivit en stjärna på himlavalvet.
Jag saknar mina kattpojkar oerhört mycket. En kväll då jag satt i bilen spelades en vacker låt på radion och den fick mina ögon att fyllas av tårar - låten krockade med en påbörjad tanke om på de små håriga. Fortfarande kan jag inte tillåta mig att tänka hela tankar om katterna, saknaden är fortfarande så stor, så stor.
Jag saknar kattpojkarna så att det gör ont.
Jag hoppas Tamlin hittar just mina kattpojkar i katthimmelen, kattpojkarna är de finaste vänner man kan ha.
Jag saknar mina kattpojkar oerhört mycket. En kväll då jag satt i bilen spelades en vacker låt på radion och den fick mina ögon att fyllas av tårar - låten krockade med en påbörjad tanke om på de små håriga. Fortfarande kan jag inte tillåta mig att tänka hela tankar om katterna, saknaden är fortfarande så stor, så stor.
Jag saknar kattpojkarna så att det gör ont.
Jag hoppas Tamlin hittar just mina kattpojkar i katthimmelen, kattpojkarna är de finaste vänner man kan ha.
fredag 18 december 2009
På tal om de irriterande bloggarna...
(Ja, det kan ju faktiskt hända att det finns läsare som kommer in på just min blogg för att få sin dagliga dos av arg - hej på er också!)
Men, på tal om dehär bloggskribenterna som - enligt mig - allt som oftast verkar innerligt trötta på sina avkommor. Då dehär skribenterna ändå kommer att envisas med att skicka julkort som föreställer dessa ungj****r - varför skickar de då inte ut den korrekta versionen? Ni vet, versionen som visar upp ett gallskrikande, rödflammigt, snorigt och skitigt barn på julkortet? Med lämplig, glättig önskan om en Fuckin' merry' fuckin' christmas?
Ett ärligt julkort, det tror jag till och med jag kunde uppskatta.
På tal om julkort. Bästaste väninnan, hon som var tvungen att centrifugera sin mans spermier i några månader för att få till det biologiska lilla undret, hon tillhörde senaste jul samma kategori som jag. Kategorin som inte uppskattar att få julkort med barn som motiv.
Gissa vad som damp ner i postlådan?
Julkortet med stort J.
Julkortet på vilket motivet för all beundran fullkomligt gnistrar av renhet, doft av nytvättad baby och hembakta pepparkakor. Ett julkort som beskriver en lätt förlossning, ett barn som sover nätterna genom, ett motiv som får alla tänder - utan smärta - på en gång för att avfyra sitt gnistrande leende, som går en framtid som supermodell till mötes. Med Dallas-belysning.
Sweet.
Det känns konstigt. Att också väninnan skickar julkortet med stort J. Hon har åtminstone vetat hur det känns att bara vara mottagare.
Men, på tal om dehär bloggskribenterna som - enligt mig - allt som oftast verkar innerligt trötta på sina avkommor. Då dehär skribenterna ändå kommer att envisas med att skicka julkort som föreställer dessa ungj****r - varför skickar de då inte ut den korrekta versionen? Ni vet, versionen som visar upp ett gallskrikande, rödflammigt, snorigt och skitigt barn på julkortet? Med lämplig, glättig önskan om en Fuckin' merry' fuckin' christmas?
Ett ärligt julkort, det tror jag till och med jag kunde uppskatta.
På tal om julkort. Bästaste väninnan, hon som var tvungen att centrifugera sin mans spermier i några månader för att få till det biologiska lilla undret, hon tillhörde senaste jul samma kategori som jag. Kategorin som inte uppskattar att få julkort med barn som motiv.
Gissa vad som damp ner i postlådan?
Julkortet med stort J.
Julkortet på vilket motivet för all beundran fullkomligt gnistrar av renhet, doft av nytvättad baby och hembakta pepparkakor. Ett julkort som beskriver en lätt förlossning, ett barn som sover nätterna genom, ett motiv som får alla tänder - utan smärta - på en gång för att avfyra sitt gnistrande leende, som går en framtid som supermodell till mötes. Med Dallas-belysning.
Sweet.
Det känns konstigt. Att också väninnan skickar julkortet med stort J. Hon har åtminstone vetat hur det känns att bara vara mottagare.
onsdag 16 december 2009
Är jag normal?
Snälla, säg att du också läser bloggar som bara gör dig arg? Säg att du vet att du borde låta bli, men att du inte kan motstå "frestelsen"?
tisdag 15 december 2009
Saker man ser och hör.
Jag såg en dokumentär som handlade om kvinnor som sitter inlåsta på ett fängelse. Två av tre huvudrollsinnehavare har barn. Som, på grund av de rätt obviösa orsakerna är placerade i fosterhem. Mammorna var inte direkt sympatiska - en av dem skulle jag inte ens kunna existera i samma rum med (på grund av att jag skulle dö av skräck, fasa och rädsla).
Den ena mamman hade kontakt med en av sina söner, i dokumentären kunde man se att han kom på besök till fängelset. Samma mamma hade förlorat ett av sina barn, en son hade tagit sitt liv genom att kväva sig själv med hjälp av en plastpåse, detta intagen på en psykiatrisk klinik.
Den andra mamman berättade att hon hade hatat sina barn, hon hade två, redan då hon insett (eller fått det berättat för sig), att hon var gravid. Detta hat till trots, hade hon en gång, tillsammans med en annan knarkarkompis, brutit sig in på barnhemmet där hennes barn fanns - för att stjäla tillbaka sitt barn. Det fina i just denhär incidenten, det är förstås det att barnet hade varit omhändertaget så länge att mamman inte längre kände igen sitt eget barn. Nåväl, det problemet löste knarkarkompisen genom det enkla konstaterandet "äh, skit i det, ta nu vilket barn som helst"...
Där sitter jag i min soffa och inser att det är det här min framtid kan handla om.
Jag träffade en ung kvinna i arbetets tecken här om dagen. En ung kvinna som blev adopterad från Thailand som liten. Nu är hon drygt 20 år och helt bortttappad i sitt eget liv och sin identitet. Nu åker hon hem till Thailand. För att hitta sig själv. För att hitta sitt barndomshem och sitt barndomsbarnhem. För att hitta sina biologiska föräldrar.
Här satt jag i min stol och tänkte; också det här är en alternativ framtid för mig.
Den ena mamman hade kontakt med en av sina söner, i dokumentären kunde man se att han kom på besök till fängelset. Samma mamma hade förlorat ett av sina barn, en son hade tagit sitt liv genom att kväva sig själv med hjälp av en plastpåse, detta intagen på en psykiatrisk klinik.
Den andra mamman berättade att hon hade hatat sina barn, hon hade två, redan då hon insett (eller fått det berättat för sig), att hon var gravid. Detta hat till trots, hade hon en gång, tillsammans med en annan knarkarkompis, brutit sig in på barnhemmet där hennes barn fanns - för att stjäla tillbaka sitt barn. Det fina i just denhär incidenten, det är förstås det att barnet hade varit omhändertaget så länge att mamman inte längre kände igen sitt eget barn. Nåväl, det problemet löste knarkarkompisen genom det enkla konstaterandet "äh, skit i det, ta nu vilket barn som helst"...
Där sitter jag i min soffa och inser att det är det här min framtid kan handla om.
Jag träffade en ung kvinna i arbetets tecken här om dagen. En ung kvinna som blev adopterad från Thailand som liten. Nu är hon drygt 20 år och helt bortttappad i sitt eget liv och sin identitet. Nu åker hon hem till Thailand. För att hitta sig själv. För att hitta sitt barndomshem och sitt barndomsbarnhem. För att hitta sina biologiska föräldrar.
Här satt jag i min stol och tänkte; också det här är en alternativ framtid för mig.
måndag 14 december 2009
Uppvärmning inför jul.
Jag fick alldeles nyss ett textmeddelande av en föredetta kollega som meddelar att han och hans fru fått en andra flicka idag.
Tänk om man någon gång bara skulle tillåta sig själv att flippa ur totalt? Tänk om jag bara svarade med ett enkelt "Varför i all sin dar tror du att jag är intresserad?".
Tänk om man, jag, bara på random, såhär inför jul, skulle skicka ut ett textmeddelande till människor jag inte annars har någon kontakt med;
"Hej! Mitt liv suger fortfarande hästballe! Det här är fjärde julen jag firar utan hett önskade och efterlängtade barn, jag kan inte få barn! Våra behandlingar kostade skjortan, därför får varken ni eller vi några julklappar! Se dig!"
Tänk om man någon gång bara skulle tillåta sig själv att flippa ur totalt? Tänk om jag bara svarade med ett enkelt "Varför i all sin dar tror du att jag är intresserad?".
Tänk om man, jag, bara på random, såhär inför jul, skulle skicka ut ett textmeddelande till människor jag inte annars har någon kontakt med;
"Hej! Mitt liv suger fortfarande hästballe! Det här är fjärde julen jag firar utan hett önskade och efterlängtade barn, jag kan inte få barn! Våra behandlingar kostade skjortan, därför får varken ni eller vi några julklappar! Se dig!"
söndag 13 december 2009
Slappna av, gå en adoptionskurs.
Jag har tänkt på det en tid, att det skulle vara roligt att höra hur det står till med de som gick samma adoptionsutbildning som vi gick. Nu i väntan på jul skulle det ha känts rätt naturligt att ta kontakt - allt för att det inte skulle vara allt för genomskinligt; "har ni hört något, har ni fått veta något?".
En annan kvinnlig deltagare hann före, hon skickade ett mail till oss alla i fredags. Och jo, julhälsningen till trots, frågorna syns som om de var skrivna med versaler, men det kändes okej och jag skall svara.
Men, en annan deltagare har redan besvarat både julhälsningen och frågorna. Jo, hon vill passa på att berätta att hon föder deras första barn i början av februari. Hoppsan-gravid. Hon har - om mattesnillet räknar rätt - varit gravid då vi avslutade vår utbildning i början av sommaren.
Någonstans kanske jag finner lite glädje och förundran över att ett mirakel än en gång inträffat.
Jag skall gratulera henne, jag lovar. Mest har jag lust att gratulera henne för hennes fantastiska förmåga att slappna av...
En annan kvinnlig deltagare hann före, hon skickade ett mail till oss alla i fredags. Och jo, julhälsningen till trots, frågorna syns som om de var skrivna med versaler, men det kändes okej och jag skall svara.
Men, en annan deltagare har redan besvarat både julhälsningen och frågorna. Jo, hon vill passa på att berätta att hon föder deras första barn i början av februari. Hoppsan-gravid. Hon har - om mattesnillet räknar rätt - varit gravid då vi avslutade vår utbildning i början av sommaren.
Någonstans kanske jag finner lite glädje och förundran över att ett mirakel än en gång inträffat.
Jag skall gratulera henne, jag lovar. Mest har jag lust att gratulera henne för hennes fantastiska förmåga att slappna av...
onsdag 9 december 2009
Vi är verkligen kära i varandra...
Jag har varit ute på vift i många dagar. Riktigt utomlands och allt.
Först skall jag dra ner byxorna på mig själv; jag tycker att det är rätt skönt att åka på kortare arbetsresor med jämna mellanrum. Jag tycker om den totala ensamheten som råder i främmande stad, inlåst på hotellrummet med enbart mig själv som sällskap. Jag tycker att det är skönt att vara ifrån min man nu och då, jag tycker att det är skönt att komma åt att känna saknad. För, jag saknar honom oftast då jag inte har tillgång till honom.
Nåväl, efter mina dagar i saknad anländer jag vår kärlekskammare - inte sovrummet, utan hemmet - sent igår kväll. Glad i hågen hojtar jag fram ett glatt - tror jag i alla fall - hej! Mannen, som ligger utfläkt på soffan - inte i erotisk posé, utan slötittande på tv - säger hej. Utan att ens vända blicken åt mitt håll.
Okej, jag repar mig rätt snabbt. Efter att ha lassat av mig alla grejer och snurrat runt ett par varv får jag totalsläpp och gör en fint - en riktig hockeytackling - för att krama den arme mannen - och reaktionen är den att han - på skämt, hette förklaringen senare - ryggar tillbaka.
Söta öde. Jag måste erkänna att substanser i min hjärna kolliderade, synapserna kopplade fel och jag fick ett totalt hjärnsläpp. Totaldränering.
Hur jävla okärvänlig och bufflig och onödig får man vara?
Det är inte så att jag förväntar mig palmblad, oliver och öm massage twentyfourseven - men, lite kan man väl bjuda till?
Hej, jag heter Rocky och jag är en billig möbel du kan köpa på IKEA.
Okej, jag druttar ner i martyrfällan, men äh, säg snälla att ni inte hånglar upp varandra stup i kvarten? Säg att du inte dygnet runt får höra hur fantastisk du är? Säg att du inte blir överöst av "oj, jag älskar dig och önskar att jag kunde plocka ner stjärnorna från himmelen för att göra dig glad"?
Säger du nu att det är hångel och stjärnor och hela köret hemma hos er, då finns det en viss risk att jag börjar vänstra med första bästa busschaufför. Nu.
Först skall jag dra ner byxorna på mig själv; jag tycker att det är rätt skönt att åka på kortare arbetsresor med jämna mellanrum. Jag tycker om den totala ensamheten som råder i främmande stad, inlåst på hotellrummet med enbart mig själv som sällskap. Jag tycker att det är skönt att vara ifrån min man nu och då, jag tycker att det är skönt att komma åt att känna saknad. För, jag saknar honom oftast då jag inte har tillgång till honom.
Nåväl, efter mina dagar i saknad anländer jag vår kärlekskammare - inte sovrummet, utan hemmet - sent igår kväll. Glad i hågen hojtar jag fram ett glatt - tror jag i alla fall - hej! Mannen, som ligger utfläkt på soffan - inte i erotisk posé, utan slötittande på tv - säger hej. Utan att ens vända blicken åt mitt håll.
Okej, jag repar mig rätt snabbt. Efter att ha lassat av mig alla grejer och snurrat runt ett par varv får jag totalsläpp och gör en fint - en riktig hockeytackling - för att krama den arme mannen - och reaktionen är den att han - på skämt, hette förklaringen senare - ryggar tillbaka.
Söta öde. Jag måste erkänna att substanser i min hjärna kolliderade, synapserna kopplade fel och jag fick ett totalt hjärnsläpp. Totaldränering.
Hur jävla okärvänlig och bufflig och onödig får man vara?
Det är inte så att jag förväntar mig palmblad, oliver och öm massage twentyfourseven - men, lite kan man väl bjuda till?
Hej, jag heter Rocky och jag är en billig möbel du kan köpa på IKEA.
Okej, jag druttar ner i martyrfällan, men äh, säg snälla att ni inte hånglar upp varandra stup i kvarten? Säg att du inte dygnet runt får höra hur fantastisk du är? Säg att du inte blir överöst av "oj, jag älskar dig och önskar att jag kunde plocka ner stjärnorna från himmelen för att göra dig glad"?
Säger du nu att det är hångel och stjärnor och hela köret hemma hos er, då finns det en viss risk att jag börjar vänstra med första bästa busschaufför. Nu.
lördag 5 december 2009
Rödbetor och sånt.
Jag kan rapportera att jag ätit rödbetor. Jag rostade dem i ugn, lade chevre över dem i slutskedet. Det var verkligen gott.
Jag tittar på nyheterna samtidigt som jag skriver, och ser nyheten om nattklubbsolyckan i Perm, Ryssland och slås av en gammal, bekant tanke; vem i hela världen avfyrar fyrverkerier inomhus? Alldeles för många, tyvärr.
Jag tittar på nyheterna samtidigt som jag skriver, och ser nyheten om nattklubbsolyckan i Perm, Ryssland och slås av en gammal, bekant tanke; vem i hela världen avfyrar fyrverkerier inomhus? Alldeles för många, tyvärr.
onsdag 2 december 2009
Jag, en äckelpotta.
Jag har många handikapp, en del av dem uppstod under den mest aktiva perioden som ofrivilligt barnlös. En del av handikappen, som är ofriviiligt barnlös-relaterade, kvarstår.
Confessions of a dancefloor:
Jag tittar på toapappret. Efter att jag använt det.
Så, nu skall jag skämmas en stund.
Confessions of a dancefloor:
Jag tittar på toapappret. Efter att jag använt det.
Så, nu skall jag skämmas en stund.
söndag 29 november 2009
Livstecken.
Jag lever och mår rätt bra. Den enda orsaken till att jag inte lever här, det är att det inte händer någonting av intresse i mitt liv just nu. Det har inte hänt något av intresse i mitt liv på väldigt länge. Men, det är ingen nyhet.
I väntan på att det skall hända något kan jag avslöja att jag har 3 kilo rödbetor i kylskåpet. Vad gör man med / av rödbetor?
I väntan på att det skall hända något kan jag avslöja att jag har 3 kilo rödbetor i kylskåpet. Vad gör man med / av rödbetor?
måndag 23 november 2009
fredag 20 november 2009
Som om ni ville veta, 58 facts of my superb life:
1. Hur gammal är du om fem år? Tro det eller ej, jag har i alla fall svårt att tro det, men jag kommer att vara hela 44 år. Jag känner för att lägga mig ner och dö en smula omedelbums.
2. Vem var den senaste du träffade? En kollega, vi är ute på arbetsresa.
3. Hur lång är du? 172 cm. Tror jag, jag är ju så gammal att jag säkert börjat krympa redan. Tyvärr sker krympet bara på längden, det kompenseras på bredden.
4. Vilken var den senaste film du såg? Ingen aning, jag kommer aldrig ihåg namnet på filmer jag ser...
5. Vem ringde du senast? En kollega. Det handlade om en fest som skall fixas.
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? "XXXvägen, tror jag den hette". Meddelandet gick till min man som försöker navigera sig till min systers hus.
7. Vad är dagens planer? Jobba. Det blir en lång kväll, med roligt program.
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?Absolut skicka sms. Jag tycker riktigt illa om att tala i telefon (Ting - du märker att jag kopierar hela ditt svar!)
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Skilda. Pappa gift med ny kvinna, mamma ensam.
10. När såg du senast din mamma? På min systersons dop. Han döptes för två år sedan.
11. Vilken ögonfärg har du? Gröna. Ibland röda.
12. När vaknade du idag? Mobilen väckte mig 06.00. Jag steg upp 06.20.
13. Har du någon gång hittat en katt? Nej. Men det skulle vara fint att hitta en nu!
14. Vilken är din favoritplats? Mitt hem är etta, sommarstället (inkl. svärföräldrarna) är god tvåa. Stallet trea.
15. Vilken plats föredrar du minst? Tandläkarstolen.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Jag har faktiskt ingen aning. Delar av mig vill fortsätta där vi bor nu, en del av mig vill bo i ett hus på landet. Jag saknar havet, jag skulle vilja bo vid havet.
17. Vad skrämde dig som barn? Avsked och farväl. Jag var otroligt rädd för att alla omkring mig skulle dö. Samtidigt fantiserade jag ofta om min egen död, eller mest om begravningen faktiskt.
18. Vem fick dig att skratta senast? Ett par kolleger, jag berättade om en snöplig incident på jobbet. Jag är ganska underhållande (ni måste tro mig!) ibland. Äh, det här låter som om jag själv var den som fick mig att skratta senast. Det händer också.
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej. Jag har till och med vinylsinglar i hyllan. En stolthet är "Midi, Maxi & Efti" - det ni.
20. Har du stationär eller bärbar dator? Vi delar hemmadator, den är bärbar. Jag skriver oftast på jobbdator, den är alltså bärbar den också.
21. Sover du med eller utan kläder på dig? Det varierar nuförtiden väldigt mycket, allt från spritt språngande som Gud - eller vad han nu heter - skapte mig till riktiga kyska mormorsmodeller.
22. Hur många kuddar har du i sängen? En. Tidigare adderades till detta en katt.
23. Har du någon gång spytt på fyllan? Jodå.
24. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Sko- och fotdon enligt väder. Jösses, jag låter verkligen präktig. Jag kan dock inte gå i högklackat. Med betoning på "kan" inte.
25. Är du social? Nej, inte egentligen. Jag är bra på att spela social, men jag fördrar ofta total ensamhet. Ibland står jag ut med sällskap av min man. Sällan står jag ut med sällskap av någon annan. Hur rolig är inte jag?
26. Vilken är din favoritglass? Lakritsglass.
27. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Betala bort alla lån. Placera. Sluta jobba (så mycket som nu). Skriva. Köpa häst.
28. Tycker du om kinamat? Jo, den som görs och äts på plats i Kina. Den som görs här hemma, den påminner inte ens om kinamat.
29. Tycker du om kaffe? Jo. Men, är inte kaffe- eller koffeinberoende.
30. Vad dricker du till frukost? Kaffe.
31. Sover du på någon särskild sida? Nej, jag tror inte det. Somnar bäst på vänster sida och vaknar ofta på rygg.
32. Kan du spela poker? Nej, det kan jag faktiskt inte. Ting! Du är inte ensam!
33. Tycker du om att mysa? Nej, inte egentligen.
34. Är du en beroendemänniska? Jo, jag kunde bli beroende av vad som helst när som helst. Därför avstår jag från det mesta.
35. Känner du någon med samma födelsedag som din? Astrid Lindgren. Inte för att jag känner henne, men jag vet vem hon var.
36. Vill du ha barn? Haaahaaa. Det här är humoristiskt! Ni skulle bli överraskade om jag svarade nej, erkänn!
37. Kan du några andra språk än svenska? Finska och engelska. Tyska, lite franska och grunder i italienska och estniska.
38. Har du någonsin åkt ambulans? Jo, jag höll på att dö i en inre blödning en gång.
39. Föredrar du havet eller en pool? Havet, absolut. Jag tycker dock om att motionssimma, det gör jag helst i bassäng.
40. Vad spenderar du helst pengar på? Böcker och mat.
41. Äger du dyra smycken? Nej. Till och med vigselringen är monetärt mätt mycket billig. Mätt i känslor är en del av mina smycken omätbart dyrbara.
42. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Iste.
43. Vem är den roligaste människan du känner? Jag vet faktiskt inte.
44. Välj ett ärr på din kropp? De som sitter under troslinningen. De är de tyngsta ärr jag bär, både fysiskt och psykiskt. Sen har jag ett stort ärr över halsen, det är mitt gangsta-ärr!
45. Vad har du för ringsignal? En specialdesignad signal, jag har fått den via jobbet.
46. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Nej. Allt i min barndom försvann, det gällde allt från kläder till husdjur och föräldrar.
47. Flirtar du mycket? Nej, inte nuförtiden. Jag känner mig inte attraktiv, jag har flirtat som bäst och mest de gånger jag känt mig fin. Både på insidan och utsidan.
48. Vart togs din profilbild för din blogg? Har ingen.
49. Kan du byta olja på bilen? Jo. Jag kan också byta däck.
50. Har du fått fortkörningsböter? Nej.
51. Vilken var den senaste bok du läste? Motsatsen till kärlek - Julie Buxbaum.
52. Läser du dagstidningen? Jo.
53. Prenumererar du på någon veckotidning? Jo, alldeles för många.
54. Dansar du i bilen? Jo! Både då jag kör och framför allt då jag sitter brevid.
55. Vilken radiostation lyssnade du på senast? Radio X3m.
56. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Några namn som skall på festen ikväll.
57. När var du i kyrkan senast? Senaste jul.
58. Vad ska du göra nu? Byta kläder.
Tack Ting! Det här hjälpte upp den ordtorka jag drunknat i!
2. Vem var den senaste du träffade? En kollega, vi är ute på arbetsresa.
3. Hur lång är du? 172 cm. Tror jag, jag är ju så gammal att jag säkert börjat krympa redan. Tyvärr sker krympet bara på längden, det kompenseras på bredden.
4. Vilken var den senaste film du såg? Ingen aning, jag kommer aldrig ihåg namnet på filmer jag ser...
5. Vem ringde du senast? En kollega. Det handlade om en fest som skall fixas.
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? "XXXvägen, tror jag den hette". Meddelandet gick till min man som försöker navigera sig till min systers hus.
7. Vad är dagens planer? Jobba. Det blir en lång kväll, med roligt program.
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?Absolut skicka sms. Jag tycker riktigt illa om att tala i telefon (Ting - du märker att jag kopierar hela ditt svar!)
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Skilda. Pappa gift med ny kvinna, mamma ensam.
10. När såg du senast din mamma? På min systersons dop. Han döptes för två år sedan.
11. Vilken ögonfärg har du? Gröna. Ibland röda.
12. När vaknade du idag? Mobilen väckte mig 06.00. Jag steg upp 06.20.
13. Har du någon gång hittat en katt? Nej. Men det skulle vara fint att hitta en nu!
14. Vilken är din favoritplats? Mitt hem är etta, sommarstället (inkl. svärföräldrarna) är god tvåa. Stallet trea.
15. Vilken plats föredrar du minst? Tandläkarstolen.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Jag har faktiskt ingen aning. Delar av mig vill fortsätta där vi bor nu, en del av mig vill bo i ett hus på landet. Jag saknar havet, jag skulle vilja bo vid havet.
17. Vad skrämde dig som barn? Avsked och farväl. Jag var otroligt rädd för att alla omkring mig skulle dö. Samtidigt fantiserade jag ofta om min egen död, eller mest om begravningen faktiskt.
18. Vem fick dig att skratta senast? Ett par kolleger, jag berättade om en snöplig incident på jobbet. Jag är ganska underhållande (ni måste tro mig!) ibland. Äh, det här låter som om jag själv var den som fick mig att skratta senast. Det händer också.
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej. Jag har till och med vinylsinglar i hyllan. En stolthet är "Midi, Maxi & Efti" - det ni.
20. Har du stationär eller bärbar dator? Vi delar hemmadator, den är bärbar. Jag skriver oftast på jobbdator, den är alltså bärbar den också.
21. Sover du med eller utan kläder på dig? Det varierar nuförtiden väldigt mycket, allt från spritt språngande som Gud - eller vad han nu heter - skapte mig till riktiga kyska mormorsmodeller.
22. Hur många kuddar har du i sängen? En. Tidigare adderades till detta en katt.
23. Har du någon gång spytt på fyllan? Jodå.
24. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Sko- och fotdon enligt väder. Jösses, jag låter verkligen präktig. Jag kan dock inte gå i högklackat. Med betoning på "kan" inte.
25. Är du social? Nej, inte egentligen. Jag är bra på att spela social, men jag fördrar ofta total ensamhet. Ibland står jag ut med sällskap av min man. Sällan står jag ut med sällskap av någon annan. Hur rolig är inte jag?
26. Vilken är din favoritglass? Lakritsglass.
27. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Betala bort alla lån. Placera. Sluta jobba (så mycket som nu). Skriva. Köpa häst.
28. Tycker du om kinamat? Jo, den som görs och äts på plats i Kina. Den som görs här hemma, den påminner inte ens om kinamat.
29. Tycker du om kaffe? Jo. Men, är inte kaffe- eller koffeinberoende.
30. Vad dricker du till frukost? Kaffe.
31. Sover du på någon särskild sida? Nej, jag tror inte det. Somnar bäst på vänster sida och vaknar ofta på rygg.
32. Kan du spela poker? Nej, det kan jag faktiskt inte. Ting! Du är inte ensam!
33. Tycker du om att mysa? Nej, inte egentligen.
34. Är du en beroendemänniska? Jo, jag kunde bli beroende av vad som helst när som helst. Därför avstår jag från det mesta.
35. Känner du någon med samma födelsedag som din? Astrid Lindgren. Inte för att jag känner henne, men jag vet vem hon var.
36. Vill du ha barn? Haaahaaa. Det här är humoristiskt! Ni skulle bli överraskade om jag svarade nej, erkänn!
37. Kan du några andra språk än svenska? Finska och engelska. Tyska, lite franska och grunder i italienska och estniska.
38. Har du någonsin åkt ambulans? Jo, jag höll på att dö i en inre blödning en gång.
39. Föredrar du havet eller en pool? Havet, absolut. Jag tycker dock om att motionssimma, det gör jag helst i bassäng.
40. Vad spenderar du helst pengar på? Böcker och mat.
41. Äger du dyra smycken? Nej. Till och med vigselringen är monetärt mätt mycket billig. Mätt i känslor är en del av mina smycken omätbart dyrbara.
42. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Iste.
43. Vem är den roligaste människan du känner? Jag vet faktiskt inte.
44. Välj ett ärr på din kropp? De som sitter under troslinningen. De är de tyngsta ärr jag bär, både fysiskt och psykiskt. Sen har jag ett stort ärr över halsen, det är mitt gangsta-ärr!
45. Vad har du för ringsignal? En specialdesignad signal, jag har fått den via jobbet.
46. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Nej. Allt i min barndom försvann, det gällde allt från kläder till husdjur och föräldrar.
47. Flirtar du mycket? Nej, inte nuförtiden. Jag känner mig inte attraktiv, jag har flirtat som bäst och mest de gånger jag känt mig fin. Både på insidan och utsidan.
48. Vart togs din profilbild för din blogg? Har ingen.
49. Kan du byta olja på bilen? Jo. Jag kan också byta däck.
50. Har du fått fortkörningsböter? Nej.
51. Vilken var den senaste bok du läste? Motsatsen till kärlek - Julie Buxbaum.
52. Läser du dagstidningen? Jo.
53. Prenumererar du på någon veckotidning? Jo, alldeles för många.
54. Dansar du i bilen? Jo! Både då jag kör och framför allt då jag sitter brevid.
55. Vilken radiostation lyssnade du på senast? Radio X3m.
56. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Några namn som skall på festen ikväll.
57. När var du i kyrkan senast? Senaste jul.
58. Vad ska du göra nu? Byta kläder.
Tack Ting! Det här hjälpte upp den ordtorka jag drunknat i!
fredag 13 november 2009
Se, sol!
Med förvåningens finger i häpnadens mun. Fredagen, denna datumdrabbade fredag, har verkligen lyckats överraska mig - på ett positivt sätt.
Min man fick ett jobb igår.
Jag och finaste Ting har totat ihop en träff. Med datum och allt.
Med anledning av en nära liggande bemärkelsedag har både min mor och min far kommit ihåg mig. Det har inte hänt på många, många år.
Jag (jag!) ser lite sol ovan moln.
Min man fick ett jobb igår.
Jag och finaste Ting har totat ihop en träff. Med datum och allt.
Med anledning av en nära liggande bemärkelsedag har både min mor och min far kommit ihåg mig. Det har inte hänt på många, många år.
Jag (jag!) ser lite sol ovan moln.
söndag 8 november 2009
Återbesök?
Jag undrar om jag kommer att bli kallad till IVF-kliniken för ett eftersamtal?
I och med att det ibland är förekommande, att före detta kunder får komma tillbaka för att paketera ihop det förflutna, så undrar jag om vi är ett av de paren som kommer att kallas till kliniken för en genomgång av det skedda. Om så är fallet, så undrar jag i mitt stilla sinne när detta kunde tänkas hända?
Om vi inte är ett av de par som kallas till diskussion, då skulle det vara minst lika intressant att höra varför inte.
Äh, det här är inget jag egentligen sysselsätter min hjärna med, det är ju bara att ringa dit om det var så att jag ville prata med vår läkare. Det är bara ettårsjublet som satt griller i huvudet på mig.
Det är farsdag idag. Jag undrar om farsdag nästa år kunde vara en dag som också gick att fira i detta huset?
I och med att det ibland är förekommande, att före detta kunder får komma tillbaka för att paketera ihop det förflutna, så undrar jag om vi är ett av de paren som kommer att kallas till kliniken för en genomgång av det skedda. Om så är fallet, så undrar jag i mitt stilla sinne när detta kunde tänkas hända?
Om vi inte är ett av de par som kallas till diskussion, då skulle det vara minst lika intressant att höra varför inte.
Äh, det här är inget jag egentligen sysselsätter min hjärna med, det är ju bara att ringa dit om det var så att jag ville prata med vår läkare. Det är bara ettårsjublet som satt griller i huvudet på mig.
Det är farsdag idag. Jag undrar om farsdag nästa år kunde vara en dag som också gick att fira i detta huset?
fredag 6 november 2009
I am all f*cked up.
Jag var ju gravid rätt länge senast det begav sig, det tog sina rejäla åtta månader (sic!) innan jag blev ickegravid-förklarad.
Jag vet inte om jag glömde hur det var att vara normal under den här perioden eller om det är ett resultat av alla långa och utdragna behandlingar som gjort att jag inte känner igen min kropp längre.
Det är förstås min menscykel jag tänker på, tänker ofrivilligt barnlösa kvinnor på något annat?
Nu, då det börjar närma sig mensstart kan jag lugnt konstatera att jag nu lärt mig vad PMS egentligen innebär och vilka fröjder PMS:en för med sig.
Tänk rabiat sugga med ett fanatiskt sockerbegär. Det är jag idag.
Jag vet inte om jag glömde hur det var att vara normal under den här perioden eller om det är ett resultat av alla långa och utdragna behandlingar som gjort att jag inte känner igen min kropp längre.
Det är förstås min menscykel jag tänker på, tänker ofrivilligt barnlösa kvinnor på något annat?
Nu, då det börjar närma sig mensstart kan jag lugnt konstatera att jag nu lärt mig vad PMS egentligen innebär och vilka fröjder PMS:en för med sig.
Tänk rabiat sugga med ett fanatiskt sockerbegär. Det är jag idag.
torsdag 5 november 2009
Jubileumsinlägg.
Inlägg nummer 400 handlar egentligen om att ingenting händer.
Vi var på träff med adoptionsrådgivningen idag, samma rådgivning som förser oss med råd inför ankomst av fosterbarn.
Inget nytt under solen. Det var egentligen en träff som rätt långt upprepade det vi sagt och gjort under hela det här året. En av de första frågorna vi fick var om vi ändrat oss?
Finns det de som gör det? Ändrar sig?
Det är klart att man kan ha sina dubier och till och med ändra sig. Men, i det här skedet? Nej, vi har inte ändrat ossm inte än i alla fall.
Vi snurrade några varv kring hurudana fel, brister och sjukdomar vårt barn får ha, enligt oss, för att vi skall önska ta emot barnet. Vad kan man egentligen säga? Jag känner mig ond då jag sitter och anser att HIV, grav utvecklingsstördhet och dödlig fysisk, konstaterad, sjukdom kanske blir lite för mycket. Vem är jag att säga så?
Vi pratade också om de biologiska föräldrarna, på en lista som innehöll alkoholism, drogmissbruk, psykisk sjukdom och våldtäkt fanns också "underintelligens", dvs. ren skär dumhet. Frågan löd ungefär "...ja, om föräldrarna är alldeles lealösa, så finns det ju en viss risk att alla indianer inte är i kanoten hos barnet heller..., är det okej?". Visst fasiken är det okej, tycker vi i alla fall.
Det känns helt absurt, att sitta och säga jo och nej.
Nu sägs det inte så mycket mer. Sådär med tanke på rådgivaren. Vi är färdiga. Som små soldater är vi redo för vårt krig. Nu väntar vi bara på vår lilla krigare.
Det är nu det blir lite svårare, det är nu väntan utan deadline inleds. Följande samtal torde handla om att det finns ett barn för vilket vi kunde vara de rätta. Och det är ju det finaste som kan finnas. Det som gör detta tungt att bära, det är att ingen vet när det samtalet kommer.
För exakt ett år sedan firades ett helt annat jubel.
Då hände det verkligen mycket. Stora saker. Hemska saker. Tänk att det var jag. Tänk att det var mig det hände. Tänk att jag klarade mig. Tänk att vi klarade oss. Tänk att vi fortfarande är här.
Så nära, så långt borta.
Vi var på träff med adoptionsrådgivningen idag, samma rådgivning som förser oss med råd inför ankomst av fosterbarn.
Inget nytt under solen. Det var egentligen en träff som rätt långt upprepade det vi sagt och gjort under hela det här året. En av de första frågorna vi fick var om vi ändrat oss?
Finns det de som gör det? Ändrar sig?
Det är klart att man kan ha sina dubier och till och med ändra sig. Men, i det här skedet? Nej, vi har inte ändrat ossm inte än i alla fall.
Vi snurrade några varv kring hurudana fel, brister och sjukdomar vårt barn får ha, enligt oss, för att vi skall önska ta emot barnet. Vad kan man egentligen säga? Jag känner mig ond då jag sitter och anser att HIV, grav utvecklingsstördhet och dödlig fysisk, konstaterad, sjukdom kanske blir lite för mycket. Vem är jag att säga så?
Vi pratade också om de biologiska föräldrarna, på en lista som innehöll alkoholism, drogmissbruk, psykisk sjukdom och våldtäkt fanns också "underintelligens", dvs. ren skär dumhet. Frågan löd ungefär "...ja, om föräldrarna är alldeles lealösa, så finns det ju en viss risk att alla indianer inte är i kanoten hos barnet heller..., är det okej?". Visst fasiken är det okej, tycker vi i alla fall.
Det känns helt absurt, att sitta och säga jo och nej.
Nu sägs det inte så mycket mer. Sådär med tanke på rådgivaren. Vi är färdiga. Som små soldater är vi redo för vårt krig. Nu väntar vi bara på vår lilla krigare.
Det är nu det blir lite svårare, det är nu väntan utan deadline inleds. Följande samtal torde handla om att det finns ett barn för vilket vi kunde vara de rätta. Och det är ju det finaste som kan finnas. Det som gör detta tungt att bära, det är att ingen vet när det samtalet kommer.
För exakt ett år sedan firades ett helt annat jubel.
Då hände det verkligen mycket. Stora saker. Hemska saker. Tänk att det var jag. Tänk att det var mig det hände. Tänk att jag klarade mig. Tänk att vi klarade oss. Tänk att vi fortfarande är här.
Så nära, så långt borta.
tisdag 3 november 2009
Den andra sidan?
I samband med någon av mina arbetsuppgifter träffade jag idag en medarbetare som för närvarande är hemma med sitt första barn. Hon har varit hemma rätt länge redan, två och ett halvt år om jag inte missminner mig totalt.
Tanken bakom vår träff var att vi skulle prata framtid. Hennes framtid.
Jag såg det, radaren ni vet, så fort kvinnan steg in genom dörren. Att hon är gravid. Att mötet egentligen bara skulle handla om hur ett när och hur.
Jag hann faktiskt inte gå via de för mig normala arga, besvikna och upprörda känslorna. För att vara ärlig, så var min första tanke den att kvinnans sälla tillstånd lättar lite på trycket på den rätt tajta personalbudgeten...
Så, det var med rätt öppet sinne vi efter en stund kom in på den glada nyheten. Ganska pang på rödbetan berättade hon att det har tagit en lång tid för henne att bli gravid, att hon först fått vara med om att bära tvillingar, men att det ena fostret hade gått tillbaka i ett rätt tidigt skede.
Så, det lite gapade behandling eller IVF över henne och hennes graviditet. Om inte något av dessa, så var uppstarten på den här efterlängtade graviditeten tydligen inte den lättaste.
Jag vet inte hur jag skall beskriva det, men det kändes så mycket lättare att prata med just den här kvinnan om just den här graviditeten. Jag känner inte kvinnan så bra, det var absolut inte en fråga om att jag skulle valt att säga att jag vet hur svårt det kan vara eller att jag vet hur det känns. Men, samtalet kändes bra. Jag hoppas att jag kunde förmedla den rätt stora genuina glädje jag faktiskt kände för henne.
Tanken bakom vår träff var att vi skulle prata framtid. Hennes framtid.
Jag såg det, radaren ni vet, så fort kvinnan steg in genom dörren. Att hon är gravid. Att mötet egentligen bara skulle handla om hur ett när och hur.
Jag hann faktiskt inte gå via de för mig normala arga, besvikna och upprörda känslorna. För att vara ärlig, så var min första tanke den att kvinnans sälla tillstånd lättar lite på trycket på den rätt tajta personalbudgeten...
Så, det var med rätt öppet sinne vi efter en stund kom in på den glada nyheten. Ganska pang på rödbetan berättade hon att det har tagit en lång tid för henne att bli gravid, att hon först fått vara med om att bära tvillingar, men att det ena fostret hade gått tillbaka i ett rätt tidigt skede.
Så, det lite gapade behandling eller IVF över henne och hennes graviditet. Om inte något av dessa, så var uppstarten på den här efterlängtade graviditeten tydligen inte den lättaste.
Jag vet inte hur jag skall beskriva det, men det kändes så mycket lättare att prata med just den här kvinnan om just den här graviditeten. Jag känner inte kvinnan så bra, det var absolut inte en fråga om att jag skulle valt att säga att jag vet hur svårt det kan vara eller att jag vet hur det känns. Men, samtalet kändes bra. Jag hoppas att jag kunde förmedla den rätt stora genuina glädje jag faktiskt kände för henne.
måndag 2 november 2009
Att säga nej.
Det är blott måndag och jag känner mig alldeles utpumpad och överstressad av jobbet. Det är ju lite kasst, dag 1 på arbetsveckan.
Dagen har varit rätt tidstypisk, jag satt fast i ett heldagsmöte, samtidigt som jag smet iväg för att dra ett annat möte under dagen. Då dagen egentligen var slut satt jag på kontoret för att få en del av them musts ur vägen, då ringer telefonen. Det var min man, som med lite irriterad ton, undrade varför jag fortfarande sitter på jobbet... Jag, rätt kort i tonen, kontrade med ett enkelt "ju längre jag sitter och lyssnar på bannor, desto längre sitter jag på jobbet". Efter det ringer hästägaren och undrar om jag vill ta ett extra pass per häst idag, då är jag tvungen att meddela att jag inte hinner, att jag är tvungen att jobba över (också tack vare det underbara faktum att jag spenderade hela helgen på stallet...) - får jag höra ett enkelt "ja, det är ju ett val du gör och får stå för..."
Suck.
Ni vet känslan av att vända den bara rumpan åt alla håll samtidigt? Och det finns mycket bar rumpa att vända åt alla möjliga håll, vill jag meddela.
Nu, back to work.
Dagen har varit rätt tidstypisk, jag satt fast i ett heldagsmöte, samtidigt som jag smet iväg för att dra ett annat möte under dagen. Då dagen egentligen var slut satt jag på kontoret för att få en del av them musts ur vägen, då ringer telefonen. Det var min man, som med lite irriterad ton, undrade varför jag fortfarande sitter på jobbet... Jag, rätt kort i tonen, kontrade med ett enkelt "ju längre jag sitter och lyssnar på bannor, desto längre sitter jag på jobbet". Efter det ringer hästägaren och undrar om jag vill ta ett extra pass per häst idag, då är jag tvungen att meddela att jag inte hinner, att jag är tvungen att jobba över (också tack vare det underbara faktum att jag spenderade hela helgen på stallet...) - får jag höra ett enkelt "ja, det är ju ett val du gör och får stå för..."
Suck.
Ni vet känslan av att vända den bara rumpan åt alla håll samtidigt? Och det finns mycket bar rumpa att vända åt alla möjliga håll, vill jag meddela.
Nu, back to work.
söndag 1 november 2009
Säg att det händer också hos er?
Snälla, säg att det ibland är så tyst hemma hos er att det börjar gå dig på nerverna?
fredag 30 oktober 2009
På kurs.
Jag har varit på en utbildning utomsocknes i dagarna två. Det är en grupp som träffats några gånger under hösten som sammanstrålade än en gång.
Då vi sågs för dygt en månad sedan lade jag märke till det, att kvinnan som drar kursen nog tog vin till maten, men lät bli att på riktigt dricka av vinet. Jag vet inte om jag var den enda som registrerade detta - det är väl inte något som "normala" människor spionerar på? - men sade inget. Det är klart att jag inte kommenterade detta, det gör jag aldrig. Jag insinuerar aldrig bulle i ugnen, punkt och slut. Men, jag lade märke till att hon inte drack vin och har sedan dess varit lite stressad - hur tokig få man egentligen vara? - över att jag snart kommer att få veta.
Och det fick jag igår.
Och det var ju fint, så behöver jag inte stressa över det längre. Jag gratulerade och frågade de frågor man frågar, när, var och hur och hur mår du? Jag var och är glad. Och ledsen och arg och avundsjuk och ja, allt det där jag varken visar eller säger.
Diskussionen avrundades med en det enkla konstaterandet att jag säkert borde skaffa hund.
Då vi sågs för dygt en månad sedan lade jag märke till det, att kvinnan som drar kursen nog tog vin till maten, men lät bli att på riktigt dricka av vinet. Jag vet inte om jag var den enda som registrerade detta - det är väl inte något som "normala" människor spionerar på? - men sade inget. Det är klart att jag inte kommenterade detta, det gör jag aldrig. Jag insinuerar aldrig bulle i ugnen, punkt och slut. Men, jag lade märke till att hon inte drack vin och har sedan dess varit lite stressad - hur tokig få man egentligen vara? - över att jag snart kommer att få veta.
Och det fick jag igår.
Och det var ju fint, så behöver jag inte stressa över det längre. Jag gratulerade och frågade de frågor man frågar, när, var och hur och hur mår du? Jag var och är glad. Och ledsen och arg och avundsjuk och ja, allt det där jag varken visar eller säger.
Diskussionen avrundades med en det enkla konstaterandet att jag säkert borde skaffa hund.
onsdag 28 oktober 2009
Info.
Jag har ju mer eller mindre totalt grävt ner mig i mig själv i de senaste inläggen, dags att höja blicken och fokusera på det som också kunde och borde pågå samtidigt.
Barnärendet. Det har varit en lång paus, ingen egentlig aktivitet har förekommit allt efter vår träff med adoptionsorganisationen i augusti. Följande möte slogs fast till början av november, orsaken till den långa pausen var svårigheter gällande koordinering av kalendrar, det var främst organisationen som hade svårt att hitta en tid som passade vår tidigare rådgivare samt den nya personen, som skall överta oss. Den nya personen passar oss bättre i och med att hennes ansvarsområde är just fosterbarn och fosterföräldrar.
Eller, skulle ha passat oss? Jag fick ett mail av den tidigare rådgivaren idag, hon meddelar att mötet fortfarande äger rum vid utsatt och fastslagen tid, men att vi bara kommer att träffa henne. På grund av ekonomiska trångmål och följder av dessa leder till att vi får fortsätta med den tidigare rådgivaren - vilket är en underbar nyhet! Det innebär att vi inte behöver lära känna någon ny människa gällande i det här ärendet just nu - och vi trivs väldigt bra med den rådgivare vi redan känner.
Det är klart att det ändå är lite, lite irriterande att vi fått vänta i flere månader för att vi trodde att vi skulle behöva en träff med en ny handledare... Men, det är trots allt bara en detalj och vi har ju inte vetat om något annat.
Barnärendet. Det har varit en lång paus, ingen egentlig aktivitet har förekommit allt efter vår träff med adoptionsorganisationen i augusti. Följande möte slogs fast till början av november, orsaken till den långa pausen var svårigheter gällande koordinering av kalendrar, det var främst organisationen som hade svårt att hitta en tid som passade vår tidigare rådgivare samt den nya personen, som skall överta oss. Den nya personen passar oss bättre i och med att hennes ansvarsområde är just fosterbarn och fosterföräldrar.
Eller, skulle ha passat oss? Jag fick ett mail av den tidigare rådgivaren idag, hon meddelar att mötet fortfarande äger rum vid utsatt och fastslagen tid, men att vi bara kommer att träffa henne. På grund av ekonomiska trångmål och följder av dessa leder till att vi får fortsätta med den tidigare rådgivaren - vilket är en underbar nyhet! Det innebär att vi inte behöver lära känna någon ny människa gällande i det här ärendet just nu - och vi trivs väldigt bra med den rådgivare vi redan känner.
Det är klart att det ändå är lite, lite irriterande att vi fått vänta i flere månader för att vi trodde att vi skulle behöva en träff med en ny handledare... Men, det är trots allt bara en detalj och vi har ju inte vetat om något annat.
söndag 25 oktober 2009
Granskningen fortsätter.
Jag fortsätter pilla mig själv i naveln. Det är lite av en Pandoras ask...
Just nu låter jag mig själv plågas av vänner jag håller utanför. Jag tror inte att vännerna vet att jag plågas av dem, men, likväl, det är en plåga.
Som jag skrivit många gånger, så är en av de "yttre" hemskheter som drabbat mig på grund av barnlösheten, den att jag förlorat kontakten med de flesta av mina redan få vänner.
Det började med missfallet, det för tre år sedan. Det överrumplade mig så totalt. Först det faktum att jag blev gravid, efterföljt av att det inte gick som jag önskade att det skulle gå. Sen gick jag och vi direkt upp i att försöka göra barn. Efter ett år av försök på egen hand tog vi till det tunga artilleriet och då slöt sig musslan totalt. Att behandlingarna gick åt helvete, att behandlingsperioderna var långa, tunga och svåra gjorde att jag trillade rätt ner i träsk där jag faktiskt inte ens önskade ha någon med mig.
En del av mina vänner vet och förstår. En del av mina vänner vet och kan inte förstå. Största delen av mina varken vet eller kan - naturligt nog - förstå.
Division ett är lätt att handskas med och jag kommer att vara alla dessa - en stor del av finns här! - tacksam under mina resterande dagar. Division två - ja, en del kommer att vara absolut lika fina vänner i framtiden också och den andra delen, ja, den får jag tag i vartefter. Den tredje divisionen gör mig alldeles matt, jag vet inte ens hur jag skall ta tag i den.
Hur skall jag förklara vad som hänt? Hur kan jag uppdatera alla de som inte vet, så att jag får med så mycket som möjligt av det som hänt, inte hänt och hur det känns? Hur skall jag få de vänner jag vill att skall förstå, att det inte var något personligt?
Här, för att använda terapisessionerna till hjälp; jag vet att det är jag som målar upp en inre bild av att mina vänner är besvikna på mig. Det behöver inte alls vara så. Det enda jag behöver göra, det är att kolla hur det står till på riktigt. Ett typexempel på mina högst personliga hjärnspöken.
Hur tänkte jag klara mig ur det här då?
Medveten om att det är en risk - jag vet ju fortfarande inte om den här historien kommer att få en ljus fortsättning - så hoppas jag innerligt på ett positivt barnbesked. Senast då måste jag få tummen ur. För att så sakteliga börja nysta upp.
Jag är rätt nyregistrerad på FB. En av orsakerna till att jag egentligen inte ville registrera mig är den att jag, redan i förväg, var stressad över att vännerna som är satta på hold, att de skulle hitta mig.
Och jo, de hittar mig. Och just nu plågas jag av ett meddelande som lyder; "du bara försvann. Jag hoppas vi kan vara vänner? Läget?".
Läget?
Vad säger man?
Jag är bara tyst, än så länge.
Ännu; jag vet att mitt sätt att lägga vänner på hold, utan förklaring, att det är ett ypperligt sätt att bryta kontakten. Jag vet att det är ett respektlöst sätt att agera på. Jag vet. Och det tynger mig än mer än den enkla frågan; "läget?".
Just nu låter jag mig själv plågas av vänner jag håller utanför. Jag tror inte att vännerna vet att jag plågas av dem, men, likväl, det är en plåga.
Som jag skrivit många gånger, så är en av de "yttre" hemskheter som drabbat mig på grund av barnlösheten, den att jag förlorat kontakten med de flesta av mina redan få vänner.
Det började med missfallet, det för tre år sedan. Det överrumplade mig så totalt. Först det faktum att jag blev gravid, efterföljt av att det inte gick som jag önskade att det skulle gå. Sen gick jag och vi direkt upp i att försöka göra barn. Efter ett år av försök på egen hand tog vi till det tunga artilleriet och då slöt sig musslan totalt. Att behandlingarna gick åt helvete, att behandlingsperioderna var långa, tunga och svåra gjorde att jag trillade rätt ner i träsk där jag faktiskt inte ens önskade ha någon med mig.
En del av mina vänner vet och förstår. En del av mina vänner vet och kan inte förstå. Största delen av mina varken vet eller kan - naturligt nog - förstå.
Division ett är lätt att handskas med och jag kommer att vara alla dessa - en stor del av finns här! - tacksam under mina resterande dagar. Division två - ja, en del kommer att vara absolut lika fina vänner i framtiden också och den andra delen, ja, den får jag tag i vartefter. Den tredje divisionen gör mig alldeles matt, jag vet inte ens hur jag skall ta tag i den.
Hur skall jag förklara vad som hänt? Hur kan jag uppdatera alla de som inte vet, så att jag får med så mycket som möjligt av det som hänt, inte hänt och hur det känns? Hur skall jag få de vänner jag vill att skall förstå, att det inte var något personligt?
Här, för att använda terapisessionerna till hjälp; jag vet att det är jag som målar upp en inre bild av att mina vänner är besvikna på mig. Det behöver inte alls vara så. Det enda jag behöver göra, det är att kolla hur det står till på riktigt. Ett typexempel på mina högst personliga hjärnspöken.
Hur tänkte jag klara mig ur det här då?
Medveten om att det är en risk - jag vet ju fortfarande inte om den här historien kommer att få en ljus fortsättning - så hoppas jag innerligt på ett positivt barnbesked. Senast då måste jag få tummen ur. För att så sakteliga börja nysta upp.
Jag är rätt nyregistrerad på FB. En av orsakerna till att jag egentligen inte ville registrera mig är den att jag, redan i förväg, var stressad över att vännerna som är satta på hold, att de skulle hitta mig.
Och jo, de hittar mig. Och just nu plågas jag av ett meddelande som lyder; "du bara försvann. Jag hoppas vi kan vara vänner? Läget?".
Läget?
Vad säger man?
Jag är bara tyst, än så länge.
Ännu; jag vet att mitt sätt att lägga vänner på hold, utan förklaring, att det är ett ypperligt sätt att bryta kontakten. Jag vet att det är ett respektlöst sätt att agera på. Jag vet. Och det tynger mig än mer än den enkla frågan; "läget?".
lördag 24 oktober 2009
Bingo.
Jag ser att Katrin Z. och Bingo har fått ihop det ända till ett oönskat barn.
Vad skall jag säga? En del graviditeter gör mig glad. En del graviditeter gör mig arg.
Vad skall jag säga? En del graviditeter gör mig glad. En del graviditeter gör mig arg.
fredag 23 oktober 2009
Och jag, då?
Jag blev tydligen alldeles matt av att skriva det förra inlägget. Tack snälla, fina ni för era viktiga kommentarer.
Min bakgrund, så där för att sammanfatta några år av min historia, är fortfarande dubbel i så otroligt många bemärkelser. För att ta ett exempel; jag både tänker på den och jag låter bli att tänka på den. Efter att ha skrivit det jag skrev, är det solklart att jag fortsatt grunna lite mer aktivt.
Över huvudtaget så har min barndom, min bakgrund och jag, varit något jag varit tvungen att fundera på ett varv till, det ente varvet, på grund av att jag inte kan få barn. I synnerhet under adoptionsrådgivningen har jag varit tvungen att rida dessa samma hästar, men bakgrunden dök upp redan under behandlingarna vi genomgick.
Det som mest av allt fortsätter prägla mig, än idag, är en djup och tung känsla av skam. Om man bara läser det jag skrev, eller om man bara hör mig berätta den "roliga versionen" om mitt liv - så är det fullt möjligt för mottagaren att gissa sig till att jag saknar några indianer i kanoten. Eller, som jag lärde mig i terapin, det är vad jag kan tro att mottagaren kan tycka.
"Det är vad jag kan tro att mottagaren kan tycka"
Där, det, är ett av de största problemen med att leva den barndom jag levde. Allt vacklar. Allt handlar i första hand om det yttre intrycket, någon, sällsam, gång om det inre intrycket - mitt eget intryck.
Eller, för att en än gång försöka beskriva dubbelheten; allt kunde vackla. Allt kunde handla om vad andra tycker.
Några år i terapi lärde mig att åtminstone inse att det finns två olika bilder. Att jag får fortsätta tampas med dessa dubbla bilder, det ser ut som om det är en livslång utmaning.
Skammen.
Jag skämdes för att jag inte växte upp i en normal familj. Jag skämdes över att mina föräldrar drack. Jag tyckte det var pinsamt att jag hade så många syskon, som inte var mina syskon.
Jag var väldigt duktig i skolan, och lyckades skämmas också över det. Jag försökte skämta bort det hela, jag läste faktiskt aldrig läxorna och jag var ju rolig också. Jag kanske skall återkomma till inlägget om mitt liv som clown, men det får bli en annan gång.
Jag gör en okej karriär, jag tror ofta att alla problem på arbetsplatsen är mitt fel - det är ju helt solklart att jag är en bidragande orsak till att allt går åt pipsvängen och jag väntar på att jag skall bli ertappad för att jag egentligen inte har en aning om vad jag håller på med.
Jag lyckades överlumpa den stackars fina mannen och har fått honom att tro att han vill leva med mig resten av sitt liv. Att han, trots att han är oerhört besviken på mig (ja, vi får ju inga barn och det är mitt fel) inte vill lämna mig för hur skall jag då klara mig?
Ja, ni ser. Känslan av att inte duga känns som en underdrift...
Skammen. Den finns på den här sidan. En av grundfrågorna på den här sidan har hela tiden varit den enkla; hur misslyckad är man då alla ens föräldrar låter bli att älska det barn de satt till världen? Hur dålig är man då ingen, inte ens föräldrar, ställer upp för en? Hur bra kan det bli då en av de första grundkänslorna man lär sig känna är den att man blir övergiven, gång efter gång?
Men, det är bara den ena sidan av det dubbla. Jag vet och inser varifrån dehär känslorna kommer och vet att det bara är jag som tycker så här. Att jag är den enda som vet att jag tycker såhär också.
På andra sidan av det dubbla finns en fighter.
Som tog hand om hela baletten i barndomshemmet, lyckades kombinera det med framgång i skolan, fick ett jobb som många andra vill ha, är gift med en underbar man, fortfarande, den asuga barnlösheten till trots.
Jag ser båda sidorna. Jag känner båda sidorna. Båda sidorna väger lika tungt.
Det är det enkla faktum att jag, jaget, finns precis där i mitten - det är det som fortfarande sliter.
Min bakgrund, så där för att sammanfatta några år av min historia, är fortfarande dubbel i så otroligt många bemärkelser. För att ta ett exempel; jag både tänker på den och jag låter bli att tänka på den. Efter att ha skrivit det jag skrev, är det solklart att jag fortsatt grunna lite mer aktivt.
Över huvudtaget så har min barndom, min bakgrund och jag, varit något jag varit tvungen att fundera på ett varv till, det ente varvet, på grund av att jag inte kan få barn. I synnerhet under adoptionsrådgivningen har jag varit tvungen att rida dessa samma hästar, men bakgrunden dök upp redan under behandlingarna vi genomgick.
Det som mest av allt fortsätter prägla mig, än idag, är en djup och tung känsla av skam. Om man bara läser det jag skrev, eller om man bara hör mig berätta den "roliga versionen" om mitt liv - så är det fullt möjligt för mottagaren att gissa sig till att jag saknar några indianer i kanoten. Eller, som jag lärde mig i terapin, det är vad jag kan tro att mottagaren kan tycka.
"Det är vad jag kan tro att mottagaren kan tycka"
Där, det, är ett av de största problemen med att leva den barndom jag levde. Allt vacklar. Allt handlar i första hand om det yttre intrycket, någon, sällsam, gång om det inre intrycket - mitt eget intryck.
Eller, för att en än gång försöka beskriva dubbelheten; allt kunde vackla. Allt kunde handla om vad andra tycker.
Några år i terapi lärde mig att åtminstone inse att det finns två olika bilder. Att jag får fortsätta tampas med dessa dubbla bilder, det ser ut som om det är en livslång utmaning.
Skammen.
Jag skämdes för att jag inte växte upp i en normal familj. Jag skämdes över att mina föräldrar drack. Jag tyckte det var pinsamt att jag hade så många syskon, som inte var mina syskon.
Jag var väldigt duktig i skolan, och lyckades skämmas också över det. Jag försökte skämta bort det hela, jag läste faktiskt aldrig läxorna och jag var ju rolig också. Jag kanske skall återkomma till inlägget om mitt liv som clown, men det får bli en annan gång.
Jag gör en okej karriär, jag tror ofta att alla problem på arbetsplatsen är mitt fel - det är ju helt solklart att jag är en bidragande orsak till att allt går åt pipsvängen och jag väntar på att jag skall bli ertappad för att jag egentligen inte har en aning om vad jag håller på med.
Jag lyckades överlumpa den stackars fina mannen och har fått honom att tro att han vill leva med mig resten av sitt liv. Att han, trots att han är oerhört besviken på mig (ja, vi får ju inga barn och det är mitt fel) inte vill lämna mig för hur skall jag då klara mig?
Ja, ni ser. Känslan av att inte duga känns som en underdrift...
Skammen. Den finns på den här sidan. En av grundfrågorna på den här sidan har hela tiden varit den enkla; hur misslyckad är man då alla ens föräldrar låter bli att älska det barn de satt till världen? Hur dålig är man då ingen, inte ens föräldrar, ställer upp för en? Hur bra kan det bli då en av de första grundkänslorna man lär sig känna är den att man blir övergiven, gång efter gång?
Men, det är bara den ena sidan av det dubbla. Jag vet och inser varifrån dehär känslorna kommer och vet att det bara är jag som tycker så här. Att jag är den enda som vet att jag tycker såhär också.
På andra sidan av det dubbla finns en fighter.
Som tog hand om hela baletten i barndomshemmet, lyckades kombinera det med framgång i skolan, fick ett jobb som många andra vill ha, är gift med en underbar man, fortfarande, den asuga barnlösheten till trots.
Jag ser båda sidorna. Jag känner båda sidorna. Båda sidorna väger lika tungt.
Det är det enkla faktum att jag, jaget, finns precis där i mitten - det är det som fortfarande sliter.
tisdag 20 oktober 2009
Mamma och pappa.
Det är något i luften nu, många bloggare skriver om förhållandet till sina föräldrar.
Det är en diskussion som ligger mig väldigt nära hjärta, samtidigt som mitt förhållande till mina föräldrar ligger oerhört långt borta från mitt hjärta, min själ, ja, hela mig.
Jag har inte pratat med min mamma på snart två år - och då har jag under mitt fullvuxna liv haft ett bättre förhållande till min mamma än vad jag haft eller har med min far.
För att börja med min mor. Hon har inte haft ett lätt liv, det har varit för mycket sprit, för många barn och alldeles fel män. Jag kan, med hjärtat på handen, säga att hon var den bästa av mammor de gånger hon orkade vara det. Samtidigt ledde det till att hon var den värsta av mammor resten av tiden. Inte för att hon skulle ha varit för elak, dum, full eller något annat ångestframkallande - det som gjorde det svårt under min barndom, det var att jag visste att det fanns en så fin mamma bakom allt det onda.
Det finns saker jag inte kommit över i fråga om min mamma. Jag kommer aldrig att förstå varför hon utsatte sig själv och sina barn för det liv hon och vi levde. Jag kommer ihåg alla de löften hon brutit. Jag kommer ihåg alla besvikelser jag fått uppleva på grund av henne.
Det jag har svårast för i fråga om min mamma - och min styvfar, men det är en annan historia, han räknas inte, honom har jag totalt raderat - är att jag oftast fick bära hela lasset. Jag bar ansvaret för mig själv, mina syskon, hela familjen. Jag vet inte om jag än idag har förlåtit min mor för att jag inte fick vara ett barn.
Orsaken till att jag för tillfället inte har någon kontakt med min mor är tråkig, men, jag tröttnade helt enkelt på att hon bara ringde mig då hon var full och ledsen, eller då hon behövde något eller ville ha något. Samtalen var för upprivande för att det skulle finnas någon mening med dem.
Jag vet att min mor är ett nästan underbar mor- och farmor till mina syskonbarn. Hur typiskt är inte det - och nu kommer jag att låta riktigt bitter - att just jag inte skall få uppleva det i min mor? Att det är mina syskon - som jag uppfostrat - som får uppleva detta? Att det bara är för att vi inte har barn, som jag förlorar denna version av min mor?
Tro mig, det gläder mig ändå att mina underbara syskon och lika underbara syskonbarn får uppleva min mamma på detta sätt.
Det positiva som skall tillskrivas min mor, det är att hon aldrig påstått att hon varit den perfekta mamman. Hon har alltid sagt att hon gjort misstag som hon inte kan få ogjorda, att hon inte varit den mamma ett barn behöver.
Min far. Den totalt ignoranta, oförstående, ansvarslösa. Min far, högt älskad, skattad och helgonförklarad av sina egna föräldrar. Ett riktigt mähä. Jag har inte delat hushåll med min far under de senaste 35 åren, så det är lite jag känner till om min pappa.
Det har varit hugget som stucket under de 30 senaste åren. I takt med ny fru och medföljande barn - som redan i ingången var äldre än jag - har jag varit nedprioriterad. Det inleddes med förkortade gemensamma semestrar, som ledde till att vi inte träffades över huvudtaget. Det har varit bortglömda födelsedagar och total ignorans på viktigare områden.
Som jag har fightats med min far. Jag har pratat, skrikit, skickat brev och mailat honom under åren. Jag har gett uttryck för att jag saknat honom, behövt honom och att jag saknat en far. I synnerhet under de tunga åren jag ännu bodde hemma kunde jag inte förstå att han inte såg, eller, än värre, ingrep.
Och han förstod aldrig. Han förstår inte i denna dag vad han gjort för fel.
Jag förstår, på sätt och vis, att han har svårt att förstå. Det enda som påminner honom om det förflutna, det är jag och hans föräldrar. Jag är totalt besviken på honom och hans föräldrar avgudar honom. Så, han har helt enkelt valt att lyssna på det mest fördelaktiga.
Det som blev kulmen, det kom att vara hans föräldrar. Mina högt och innerligt älskade farföräldrar. I takt med att de blivit äldre och deras ork har trutit, desto längre bort har min far dragit sig från det ansvar som ändå är hans. Jag anser att det är hans mer än det är mitt.
Den första julen jag var gift med min man ledde till det egentliga, slutliga, känslomässiga uppbrottet från min far. Vi, min man och jag, hade haft en tung höst, min mans morföräldrar dog inom loppet av en månad och min svärmor ville verkligen ha oss hos sig under julfirandet. Jag hade då inte firat en enda jul tillsammans med min man i och med att jag spenderat min jul hos mina farföräldrar, jag ville inte att de skulle fira jul ensamma. Den julen frågade jag min far om han kunde tänka sig leva upp till helgonförklaringen, den här enda gången. Det gick inte för sig, min far orkade inte ta sig till sina föräldrar, han ville inte göra sin fru och resten av den delen av släkten besviken.
Det var då det sista biten glas gick sönder inom mig. Om någon respekt då fanns kvar för min far, så dog den på julafton. Min far ringde till sina föräldrar och låtsades överraskad över att jag firade jul tillsammans med dem. Utan min man.
Efter detta skickade jag ett långt brev till min far. Ett brev på många sidor, en sammanfattning över min upplevelse av vårt förhållande. Jag lade, i och med detta brev, ansvaret i hans händer. Jag avslutade brevet genom att säga att jag inte kommer att höra av mig med mina önskemål, känslor och behov någon fler gång.
Det gick månader, det gick ett år. Total tystnad.
I ett skede, då barnlösheten och andra spöken åt upp mig inifrån, ringde jag min far - han var ett av bagagen i ryggsäcken jag måste plocka upp för att göra mig av med. Det var min fars fru som svarade. Hon berättade att hon läst brevet, inte gett det till min far och avslutade genom att säga att jag är sjuk i huvudet och att jag måste söka hjälp.
Min far ringde mig kort efter detta samtal. Han var så salig över att jag tagit upp kontakten igen.
Jag bad honom ha ett samtal med sin fru - jag vet faktiskt inte om han har någon aning än i denna dag om brevet och hennes agerande.
I dagens läge ringer min far mig några gånger per år. Så, jag har egentligen mer kontakt med honom än med min mor. Det jag och min far avhandlar har mest med mina farföräldrar att göra. Det är fortfarande jag som sköter den lilla del av markservice jag sköter och ordnar saker så att min far skall ha ett arv att se fram emot.
Det är förhållandet till mina föräldrar.
Jag är osäker på att jag klarat mig med de delar av ett förstånd jag fortfarande har till denna dag om det inte varit för två saker, terapi och min nya familj.
Genom tre år av terapi insåg jag att det som tyngde och fortfarande tynger mig ibland, är det att jag inte fick vara ett barn då jag var barn. Jag var och är det fortfarande ibland, ursinnigt arg på mina föräldrar för att de aldrig bett om förlåtelse. Jag vet inte om jag kan förstå eller förlåta, men har ju inte heller behövt ta ställning till någotdera alternativet. Det jag har förstått är att jag kan välja att låta min barndom begränsa mig från att leva ett självständigt liv eller att leva mitt eget liv som jag vill att det skall se ut idag.
De djupaste insikterna och lärdomarna jag bär med mig efter mina år i terapi, de handlar om att jag vet varför jag känner som jag känner och varför jag reagerar som jag reagerar. Jag försöker också komma ihåg att den enda människa jag kan ändra på, det är mig själv.
I mitt fall har min förändring inneburit att det har varit bäst för mig att bryta med min mor och far. De är, just nu i alla fall, människor som vilka som helst, med den skillnad att jag har ett blodsband till just de här två. Ett blodsband som inte väger tungt.
Ett band som väger tyngre är det jag har till min nya familj. Min man och hans släkt. I den familjen har jag bara varit den jag är under alla dessa år. Jag bär mitt ansvar och de andra bär sina egna. Det som håller oss samman är en ömsesidig respekt och kärlek för varandra.
Medveten om att det här blev för långt för sitt eget bästa, men jag ville bara få det ur mig.
Det är en diskussion som ligger mig väldigt nära hjärta, samtidigt som mitt förhållande till mina föräldrar ligger oerhört långt borta från mitt hjärta, min själ, ja, hela mig.
Jag har inte pratat med min mamma på snart två år - och då har jag under mitt fullvuxna liv haft ett bättre förhållande till min mamma än vad jag haft eller har med min far.
För att börja med min mor. Hon har inte haft ett lätt liv, det har varit för mycket sprit, för många barn och alldeles fel män. Jag kan, med hjärtat på handen, säga att hon var den bästa av mammor de gånger hon orkade vara det. Samtidigt ledde det till att hon var den värsta av mammor resten av tiden. Inte för att hon skulle ha varit för elak, dum, full eller något annat ångestframkallande - det som gjorde det svårt under min barndom, det var att jag visste att det fanns en så fin mamma bakom allt det onda.
Det finns saker jag inte kommit över i fråga om min mamma. Jag kommer aldrig att förstå varför hon utsatte sig själv och sina barn för det liv hon och vi levde. Jag kommer ihåg alla de löften hon brutit. Jag kommer ihåg alla besvikelser jag fått uppleva på grund av henne.
Det jag har svårast för i fråga om min mamma - och min styvfar, men det är en annan historia, han räknas inte, honom har jag totalt raderat - är att jag oftast fick bära hela lasset. Jag bar ansvaret för mig själv, mina syskon, hela familjen. Jag vet inte om jag än idag har förlåtit min mor för att jag inte fick vara ett barn.
Orsaken till att jag för tillfället inte har någon kontakt med min mor är tråkig, men, jag tröttnade helt enkelt på att hon bara ringde mig då hon var full och ledsen, eller då hon behövde något eller ville ha något. Samtalen var för upprivande för att det skulle finnas någon mening med dem.
Jag vet att min mor är ett nästan underbar mor- och farmor till mina syskonbarn. Hur typiskt är inte det - och nu kommer jag att låta riktigt bitter - att just jag inte skall få uppleva det i min mor? Att det är mina syskon - som jag uppfostrat - som får uppleva detta? Att det bara är för att vi inte har barn, som jag förlorar denna version av min mor?
Tro mig, det gläder mig ändå att mina underbara syskon och lika underbara syskonbarn får uppleva min mamma på detta sätt.
Det positiva som skall tillskrivas min mor, det är att hon aldrig påstått att hon varit den perfekta mamman. Hon har alltid sagt att hon gjort misstag som hon inte kan få ogjorda, att hon inte varit den mamma ett barn behöver.
Min far. Den totalt ignoranta, oförstående, ansvarslösa. Min far, högt älskad, skattad och helgonförklarad av sina egna föräldrar. Ett riktigt mähä. Jag har inte delat hushåll med min far under de senaste 35 åren, så det är lite jag känner till om min pappa.
Det har varit hugget som stucket under de 30 senaste åren. I takt med ny fru och medföljande barn - som redan i ingången var äldre än jag - har jag varit nedprioriterad. Det inleddes med förkortade gemensamma semestrar, som ledde till att vi inte träffades över huvudtaget. Det har varit bortglömda födelsedagar och total ignorans på viktigare områden.
Som jag har fightats med min far. Jag har pratat, skrikit, skickat brev och mailat honom under åren. Jag har gett uttryck för att jag saknat honom, behövt honom och att jag saknat en far. I synnerhet under de tunga åren jag ännu bodde hemma kunde jag inte förstå att han inte såg, eller, än värre, ingrep.
Och han förstod aldrig. Han förstår inte i denna dag vad han gjort för fel.
Jag förstår, på sätt och vis, att han har svårt att förstå. Det enda som påminner honom om det förflutna, det är jag och hans föräldrar. Jag är totalt besviken på honom och hans föräldrar avgudar honom. Så, han har helt enkelt valt att lyssna på det mest fördelaktiga.
Det som blev kulmen, det kom att vara hans föräldrar. Mina högt och innerligt älskade farföräldrar. I takt med att de blivit äldre och deras ork har trutit, desto längre bort har min far dragit sig från det ansvar som ändå är hans. Jag anser att det är hans mer än det är mitt.
Den första julen jag var gift med min man ledde till det egentliga, slutliga, känslomässiga uppbrottet från min far. Vi, min man och jag, hade haft en tung höst, min mans morföräldrar dog inom loppet av en månad och min svärmor ville verkligen ha oss hos sig under julfirandet. Jag hade då inte firat en enda jul tillsammans med min man i och med att jag spenderat min jul hos mina farföräldrar, jag ville inte att de skulle fira jul ensamma. Den julen frågade jag min far om han kunde tänka sig leva upp till helgonförklaringen, den här enda gången. Det gick inte för sig, min far orkade inte ta sig till sina föräldrar, han ville inte göra sin fru och resten av den delen av släkten besviken.
Det var då det sista biten glas gick sönder inom mig. Om någon respekt då fanns kvar för min far, så dog den på julafton. Min far ringde till sina föräldrar och låtsades överraskad över att jag firade jul tillsammans med dem. Utan min man.
Efter detta skickade jag ett långt brev till min far. Ett brev på många sidor, en sammanfattning över min upplevelse av vårt förhållande. Jag lade, i och med detta brev, ansvaret i hans händer. Jag avslutade brevet genom att säga att jag inte kommer att höra av mig med mina önskemål, känslor och behov någon fler gång.
Det gick månader, det gick ett år. Total tystnad.
I ett skede, då barnlösheten och andra spöken åt upp mig inifrån, ringde jag min far - han var ett av bagagen i ryggsäcken jag måste plocka upp för att göra mig av med. Det var min fars fru som svarade. Hon berättade att hon läst brevet, inte gett det till min far och avslutade genom att säga att jag är sjuk i huvudet och att jag måste söka hjälp.
Min far ringde mig kort efter detta samtal. Han var så salig över att jag tagit upp kontakten igen.
Jag bad honom ha ett samtal med sin fru - jag vet faktiskt inte om han har någon aning än i denna dag om brevet och hennes agerande.
I dagens läge ringer min far mig några gånger per år. Så, jag har egentligen mer kontakt med honom än med min mor. Det jag och min far avhandlar har mest med mina farföräldrar att göra. Det är fortfarande jag som sköter den lilla del av markservice jag sköter och ordnar saker så att min far skall ha ett arv att se fram emot.
Det är förhållandet till mina föräldrar.
Jag är osäker på att jag klarat mig med de delar av ett förstånd jag fortfarande har till denna dag om det inte varit för två saker, terapi och min nya familj.
Genom tre år av terapi insåg jag att det som tyngde och fortfarande tynger mig ibland, är det att jag inte fick vara ett barn då jag var barn. Jag var och är det fortfarande ibland, ursinnigt arg på mina föräldrar för att de aldrig bett om förlåtelse. Jag vet inte om jag kan förstå eller förlåta, men har ju inte heller behövt ta ställning till någotdera alternativet. Det jag har förstått är att jag kan välja att låta min barndom begränsa mig från att leva ett självständigt liv eller att leva mitt eget liv som jag vill att det skall se ut idag.
De djupaste insikterna och lärdomarna jag bär med mig efter mina år i terapi, de handlar om att jag vet varför jag känner som jag känner och varför jag reagerar som jag reagerar. Jag försöker också komma ihåg att den enda människa jag kan ändra på, det är mig själv.
I mitt fall har min förändring inneburit att det har varit bäst för mig att bryta med min mor och far. De är, just nu i alla fall, människor som vilka som helst, med den skillnad att jag har ett blodsband till just de här två. Ett blodsband som inte väger tungt.
Ett band som väger tyngre är det jag har till min nya familj. Min man och hans släkt. I den familjen har jag bara varit den jag är under alla dessa år. Jag bär mitt ansvar och de andra bär sina egna. Det som håller oss samman är en ömsesidig respekt och kärlek för varandra.
Medveten om att det här blev för långt för sitt eget bästa, men jag ville bara få det ur mig.
måndag 19 oktober 2009
Tiden står still.
Fasen är bekant.
Fasen heter "det händer ingenting".
Det är egentligen bara på området barn det står still. Men, att det står stilla på just det området leder till att det känns som om någon tryckt på hold-knappen över mitt liv. Över vårt liv.
Utanför fönstret är det mörkt, jag vaknade denna morgon till att det första riktiga snötäcket täckte marken. Det har blivit vinter. Ännu en vår, en sommar, en höst har glidit förbi, det utan att jag egentligen märkt något.
Livet känns som en oändligt lång väntan. Väntan på att något skall hända. Något som får mig och oss att göra allt det där vi egenligen borde göra. Det är inte tal om något förbannat carpe diem här inte. Att leva i stunden och se det fina i det vi har, det är inte fråga om något sådant just nu.
Det kan se krasst ut, men hur fint är det just nu? Jag jobbar tokmycket, jag tänjer verkligen på uttrycket "utbränd" för tillfället. Det känns ibland till och med orättvist och dumt att jag är den enda som stiger upp i ottan varje morgon, att jag jobbar mer än hundra procent hela tiden och kommer hem sent varje kväll - oftast för att mötas av ett "måste du jobba så mycket?". Jag ligger gravt efter i mina studier och bär på ett heltäckande dåligt samvete över detta. Min man är arbetslös och jag är hans stöd, hans uppmuntrare, hans sällskap och jag är vår enda inkomst. Jag bär ansvaret för mina gamla farföräldrar och hinner inte med dem så mycket som jag skulle önska.
Suck. Slut på den klagovisan.
Allt är ju egentligen bra. Allt ovan skrivet är egentligen bara lyxproblem.
Jag skulle vilja ha en hund. Jag inser själv det dumma i att ytterligare ta på mig och oss ett nytt ansvar. Men, den bild jag ser klarare framför mig är bilden av oss på promenad med hunden i ett vackert vinterlandskap - jag kan till och med känna den iskalla, friska luften gå ner i mina lungor.
Jag kan känna det i min kropp - glädjen över att ha en egen liten lurvig kärlek som bara vill få gå ut med mig i en mörk morgon. Min man delar till delar tanken på att få en liten fyrbent vän - men, han är långt mer pragmatisk än jag. Pragmatisk åtminstone på så sätt att han landar på att en hund är dyr - han tänker, naturligt nog, med den arbetslöses plånbok.
Jag tror att det skulle göra vårt förhållande gott, en fyrbent vän. En fyrbent vän skulle ge oss något utanför oss själva att fokusera på. Det är något som förlusten av våra innerligt älskade och saknade kattpojkar tog med sig till himmelen - den tredje dimensionen, något utanför oss och vårt förhållande.
Inser att en hund, eller något annat djur, inte kan komma till vår familj bara för att vi skall få något annat att tänka på - en hund skall få komma till ett hem för sin egen skull. I mina tankar skulle dessa två gå att kombinera.
Men, jag landar på området där ingenting händer, den oändliga väntan. I vår väntan på eventuellt fosterbarn så lönar det sig helt enkelt inte att bli med hund. En hund - eller annat husdjur - kan sätta käppar i våra rostiga hjul. Barnet kan vara allergiskt. Barnet kan tycka illa om hundar, vara rädd. Barnets biologiska föräldrar kanske inte vill att barnet skall finnas i en familj med djur. Våra rådgivare kanske inte tycker om att vi, "i väntan på något bättre", skaffar oss plåster på såren.
Jag är bara gnällig. Jag vill bara ligga på golvet och skrika och sparka "JAG VILL HA EN HUND".
Jag vill bara att det inte skall vara såhär.
Fasen heter "det händer ingenting".
Det är egentligen bara på området barn det står still. Men, att det står stilla på just det området leder till att det känns som om någon tryckt på hold-knappen över mitt liv. Över vårt liv.
Utanför fönstret är det mörkt, jag vaknade denna morgon till att det första riktiga snötäcket täckte marken. Det har blivit vinter. Ännu en vår, en sommar, en höst har glidit förbi, det utan att jag egentligen märkt något.
Livet känns som en oändligt lång väntan. Väntan på att något skall hända. Något som får mig och oss att göra allt det där vi egenligen borde göra. Det är inte tal om något förbannat carpe diem här inte. Att leva i stunden och se det fina i det vi har, det är inte fråga om något sådant just nu.
Det kan se krasst ut, men hur fint är det just nu? Jag jobbar tokmycket, jag tänjer verkligen på uttrycket "utbränd" för tillfället. Det känns ibland till och med orättvist och dumt att jag är den enda som stiger upp i ottan varje morgon, att jag jobbar mer än hundra procent hela tiden och kommer hem sent varje kväll - oftast för att mötas av ett "måste du jobba så mycket?". Jag ligger gravt efter i mina studier och bär på ett heltäckande dåligt samvete över detta. Min man är arbetslös och jag är hans stöd, hans uppmuntrare, hans sällskap och jag är vår enda inkomst. Jag bär ansvaret för mina gamla farföräldrar och hinner inte med dem så mycket som jag skulle önska.
Suck. Slut på den klagovisan.
Allt är ju egentligen bra. Allt ovan skrivet är egentligen bara lyxproblem.
Jag skulle vilja ha en hund. Jag inser själv det dumma i att ytterligare ta på mig och oss ett nytt ansvar. Men, den bild jag ser klarare framför mig är bilden av oss på promenad med hunden i ett vackert vinterlandskap - jag kan till och med känna den iskalla, friska luften gå ner i mina lungor.
Jag kan känna det i min kropp - glädjen över att ha en egen liten lurvig kärlek som bara vill få gå ut med mig i en mörk morgon. Min man delar till delar tanken på att få en liten fyrbent vän - men, han är långt mer pragmatisk än jag. Pragmatisk åtminstone på så sätt att han landar på att en hund är dyr - han tänker, naturligt nog, med den arbetslöses plånbok.
Jag tror att det skulle göra vårt förhållande gott, en fyrbent vän. En fyrbent vän skulle ge oss något utanför oss själva att fokusera på. Det är något som förlusten av våra innerligt älskade och saknade kattpojkar tog med sig till himmelen - den tredje dimensionen, något utanför oss och vårt förhållande.
Inser att en hund, eller något annat djur, inte kan komma till vår familj bara för att vi skall få något annat att tänka på - en hund skall få komma till ett hem för sin egen skull. I mina tankar skulle dessa två gå att kombinera.
Men, jag landar på området där ingenting händer, den oändliga väntan. I vår väntan på eventuellt fosterbarn så lönar det sig helt enkelt inte att bli med hund. En hund - eller annat husdjur - kan sätta käppar i våra rostiga hjul. Barnet kan vara allergiskt. Barnet kan tycka illa om hundar, vara rädd. Barnets biologiska föräldrar kanske inte vill att barnet skall finnas i en familj med djur. Våra rådgivare kanske inte tycker om att vi, "i väntan på något bättre", skaffar oss plåster på såren.
Jag är bara gnällig. Jag vill bara ligga på golvet och skrika och sparka "JAG VILL HA EN HUND".
Jag vill bara att det inte skall vara såhär.
Häpnadsväckande.
Jag blir lite tom i huvudet då jag läser att "badkaret väntar vi med tills barnet är fött, då vet vi om vi skall köpa rött eller blått".
Är det år 2009 eller?
Nåväl. Vem är jag att agera domare?
Fråga mig inte var eller varför jag läser det jag ovan nämner.
Är det år 2009 eller?
Nåväl. Vem är jag att agera domare?
Fråga mig inte var eller varför jag läser det jag ovan nämner.
söndag 18 oktober 2009
Att bli överrumplad av nyheter.
Jag fick ett textmeddelande sent på fredagkväll.
En föredetta kollega, som inte träffat på många år, meddelar att han och hans fru just blivit föräldrar till världens finaste son. Att alla tre mår väldigt bra, att föräldrarna är alldeles till sig av lycka.
Jag blev överraskad. Jag trodde att de var ett par som inte ens ville ha barn. Jag blev glad. De kommer att vara världens roligaste föräldrar och säkert också världens bästa. I smyg blev jag också glad över att just de blivit föräldrar - kvinnan i det paret är några år äldre än jag. Jag vet inte varför jag blir glad på grund av just detta, det sitter väl i ryggmärgen, det att jag firar glatt var gång en "äldre" kvinna får bli mamma.
Men, meddelandet gjorde mig också ledsen. För, nyheter av den här kalibern drar oftast ner min och min mans hemmastämning. Vi trillar ner i ett svart hål. Det är inte fråga om något avgrundsgap, men, vi blir lite ledsna.
Jag står ut med de flesta glada barnnyheterna, men, jag tycker tydligen inte om att bli överrumplad av dem.
En föredetta kollega, som inte träffat på många år, meddelar att han och hans fru just blivit föräldrar till världens finaste son. Att alla tre mår väldigt bra, att föräldrarna är alldeles till sig av lycka.
Jag blev överraskad. Jag trodde att de var ett par som inte ens ville ha barn. Jag blev glad. De kommer att vara världens roligaste föräldrar och säkert också världens bästa. I smyg blev jag också glad över att just de blivit föräldrar - kvinnan i det paret är några år äldre än jag. Jag vet inte varför jag blir glad på grund av just detta, det sitter väl i ryggmärgen, det att jag firar glatt var gång en "äldre" kvinna får bli mamma.
Men, meddelandet gjorde mig också ledsen. För, nyheter av den här kalibern drar oftast ner min och min mans hemmastämning. Vi trillar ner i ett svart hål. Det är inte fråga om något avgrundsgap, men, vi blir lite ledsna.
Jag står ut med de flesta glada barnnyheterna, men, jag tycker tydligen inte om att bli överrumplad av dem.
torsdag 15 oktober 2009
Oro.
Jag är inte den fastaste klippan i skärgården just nu. Tänk "vända kappan". Det är jag det.
Min framtidstro till trots bär jag precis alla mina gamla graviditetsgriller med mig, så känns det just nu i alla fall. Jag skall försöka koka ner det lite; mina reaktioner då jag hör nyheten om anländande barn eller tror att jag inom snar framtid kommer att få mina farhågor besannade - är inte riktigt sunda, helt och hållet normaliserad är jag alltså inte.
Det är svårt att sätta fingret på det, men för att beskriva det närmare; det går omkring en kvinna på mitt jobb och denna kvinna är lite halvrisig hela tiden. Hon har varit det i några veckor redan, och går på ständiga undersökningar och test på grund av sitt tillstånd.
Jag går ständigt på helspänn, jag bara väntar på att hon skall bekräfta att hon väntar barn. Det sitter som en oro i kroppen, en obehagskänsla i magen. Det samtidigt som jag absolut inte har något med att göra om hon är havande eller ej, jag skulle till och med bli glad om nyheten var god.
Äh, tala om att huvudet säger en sak och kroppen skriker något annat.
Jag landar på det vanliga; alla mumintroll är inte i dalen.
Min framtidstro till trots bär jag precis alla mina gamla graviditetsgriller med mig, så känns det just nu i alla fall. Jag skall försöka koka ner det lite; mina reaktioner då jag hör nyheten om anländande barn eller tror att jag inom snar framtid kommer att få mina farhågor besannade - är inte riktigt sunda, helt och hållet normaliserad är jag alltså inte.
Det är svårt att sätta fingret på det, men för att beskriva det närmare; det går omkring en kvinna på mitt jobb och denna kvinna är lite halvrisig hela tiden. Hon har varit det i några veckor redan, och går på ständiga undersökningar och test på grund av sitt tillstånd.
Jag går ständigt på helspänn, jag bara väntar på att hon skall bekräfta att hon väntar barn. Det sitter som en oro i kroppen, en obehagskänsla i magen. Det samtidigt som jag absolut inte har något med att göra om hon är havande eller ej, jag skulle till och med bli glad om nyheten var god.
Äh, tala om att huvudet säger en sak och kroppen skriker något annat.
Jag landar på det vanliga; alla mumintroll är inte i dalen.
onsdag 14 oktober 2009
En orsak att fira.
Det har nu gått tre år sedan överraskningsgraviditeten och det lika överraskande missfallet.
Tre år. Tre år av hopp, försök och misströstan. Och en gnutta framtidstro på slutrakan.
Tre år. För tre år sedan låg vi i sängen och planerade när vi skulle berätta nyheten för våra familjer. Vi låg och grubblade, vägde flicknamn mot pojkdito.
Det har varit tre långa, långa år. Jag har aldrig varit såhär totalt, förbannat absorberad av något tidigare. Jag ser innerligt fram emot att få ett slut på den här eran (period känns lite kort i rocken) i mitt liv.
Men, fortfarande; ...och en gnutta framtidstro på slutrakan.
Tre år. Tre år av hopp, försök och misströstan. Och en gnutta framtidstro på slutrakan.
Tre år. För tre år sedan låg vi i sängen och planerade när vi skulle berätta nyheten för våra familjer. Vi låg och grubblade, vägde flicknamn mot pojkdito.
Det har varit tre långa, långa år. Jag har aldrig varit såhär totalt, förbannat absorberad av något tidigare. Jag ser innerligt fram emot att få ett slut på den här eran (period känns lite kort i rocken) i mitt liv.
Men, fortfarande; ...och en gnutta framtidstro på slutrakan.
...för jag har redan testat allt.
Taggad - och stolt - av mitt förra inlägg så slog det mig, att jag faktiskt redan testat allt.
Du milde, det är inte klokt vilka saker man kan gå på då man är desperat.
Skriver en kvinna som räknat dagar och prickat in de osäkra dagarna, som köpt test för att vara på den allra säkraste sidan, som legat kvar i sängen i timmar för att alla simmare skulle hitta fram, som också legat kvar i timmar med en kudde under baken, för att samma vilsna simmare skulle träffa rätt.
Samma kvinna slutade bada bastu och kaffet skippade hon också. Rökte gjorde hon aldrig, men hon hade nog slutat med det också om det gått.
Samma kvinna började plötsligt äta en massa vitaminer och tillskott hon tidigare knappt kunde stava till och jo, hennes intag av den mirakulösa hostmedicinen - vi talar om flaskor här. Grapefrukt och -juice, det är väl ändå egalt att det smakar illa då slemhinnorna glänser fina? Att samma kvinna både gick upp och ner i vikt, det är inte konstigt med de underliga ryck hon utsatte kroppen för.
Det finns säkert några smarta tips jag glömde att räkna upp här, men, jag är helt säker på att jag testade dem alla.
Jag blir alldeles matt av blotta tanken på alla tips. Det mest avancerade jag behöver tänka på i dagens läge är väl julklappstips.
Du milde, det är inte klokt vilka saker man kan gå på då man är desperat.
Skriver en kvinna som räknat dagar och prickat in de osäkra dagarna, som köpt test för att vara på den allra säkraste sidan, som legat kvar i sängen i timmar för att alla simmare skulle hitta fram, som också legat kvar i timmar med en kudde under baken, för att samma vilsna simmare skulle träffa rätt.
Samma kvinna slutade bada bastu och kaffet skippade hon också. Rökte gjorde hon aldrig, men hon hade nog slutat med det också om det gått.
Samma kvinna började plötsligt äta en massa vitaminer och tillskott hon tidigare knappt kunde stava till och jo, hennes intag av den mirakulösa hostmedicinen - vi talar om flaskor här. Grapefrukt och -juice, det är väl ändå egalt att det smakar illa då slemhinnorna glänser fina? Att samma kvinna både gick upp och ner i vikt, det är inte konstigt med de underliga ryck hon utsatte kroppen för.
Det finns säkert några smarta tips jag glömde att räkna upp här, men, jag är helt säker på att jag testade dem alla.
Jag blir alldeles matt av blotta tanken på alla tips. Det mest avancerade jag behöver tänka på i dagens läge är väl julklappstips.
Ett genombrott.
En av de svenska kvällstidningarna har utfyllnad på sina sidor (ja, det är rätt mycket utfyllnad i bägge...) - utfyllnad som handlar om hur man gör barn. De bästa tipsen för att få barn nästa sommar, samt en lista över vilka tips man inte skall gå på.
Allt detta framgår av rubriken som finns på hemsidan, för det jag ser som ett genombrott i mitt fall, det är att jag faktiskt inte klickar mig vidare.
Jag är lite stolt, faktiskt.
Allt detta framgår av rubriken som finns på hemsidan, för det jag ser som ett genombrott i mitt fall, det är att jag faktiskt inte klickar mig vidare.
Jag är lite stolt, faktiskt.
tisdag 13 oktober 2009
Ett annat vägskäl.
Vi var på besök hos fosterbarnsfamiljen i går kväll.
Det var ett, på många sätt, omtumlande besök. Jag är osäker på att jag kan återge allt, i synnerhet det finstilta, subtila, kan vara svårt.
För det första, hur rubbat är det inte egentligen? Att vi sätter oss i bilen, åker till vilt främmande människor, allt för att fråga dem "hur blev det nu så här, egentligen?" Men, det var precis det vi gjorde. Åkte till fosterbarnsfamiljen som består av mamma, pappa och barn. Ett barn.
Planen var att pappa och barn skulle gå ut, det för att barn inte skulle behöva höra oss vuxna prata vuxensaker. Vädret var uselt, så planen ändrades till att pappa och barn skulle vara i barns rum. Det finns inget som är så lockande som att vara på ett förbjudet ställe - och det ledde till att barn var svår att hålla i barns eget rum. Det låg ett litet staccato över mammans och vår dialog med andra ord.
Stämningen var god och det var egentligen en bra pratstund. Mamman pratade öppet om det mesta och de områden som fick mest utrymme var följande;
- väntan på deras barn. Under den sista träffen med myndigheterna hade det här paret fått höra att det fanns ett barn som kunde passa dem. Beskedet kom alltså under utbildningen och det var en chock och en överraskning. En glad sådan. Efter några om och men hade det ändå visat sig att mamman och pappan inte fick just det här barnet, att de skulle få vänta i ytterligare ett år innan de träffade det barn de nu får dela sitt liv med. Övergången mellan barnhem och hem var planerad enligt det långa formuläret, men det hade bytts ut mot det kortare protokollet under vägens gång. Barnet var 15 månader då det anlände till familjen.
- moderskapet. Det mamman i den här familjen hade tyckt var tungt till en början var det att alla andra kvinnor med små barn bara hade vissa saker de ville diskutera. Förlossning och amning. Diskussioner i vilka mamman inte kunde delta. Mamman och barn hade deltagit i församlingens dagssamlingar för mammor och barn. Temat för den första träffen hade varit; dopet, valet av namn och gudföräldrar. Tack och lov hade barnet varit på ett sämre humör och mamman hade haft en orsak att avlägsna sig innan turen föll på dem.
Mamman berättade att hon bondade bäst med en nybliven adoptivmamma - men, att också det kändes som ett icke-jämförbart föräldraskap. Adoptivmammans dotter var från Kolumbia och det föranledde helt andra utmaningar i den familjen.
- förhållandet till barnets biologiska släkt. I all dess korthet; barnet har både en biomamma och en biopappa som vill ha kontakt med barnet. Biomamman lite mer frekvent än biopappan. Det finns också andra biosläktingar som spelar en mer eller mindre aktiv roll i barnets och fosterfamiljens liv. För att använda mammans ord; hon vet att det är bra för barnet att det finns biosläktingar i dess liv - men, hon skulle ljuga om hon skulle säga att det alltid känns bra att ha kontakt med i synnerhet bioföräldrarna.
Då mamman pratade om biosläktingarna var det alldeles uppenbart att skolans läror sitter väldigt djupt - mamman undvek att prata om varför barnet blivit omhändertaget och undvek också att prata om i vilket tillstånd bioföräldrarna är just nu. Och det är så det skall vara - men, det påminner mig om att det kommer att vara svårt att prata helt oforcerat om ett eventuellt "eget" fosterbarn. Helt enkelt på grund av att reglerna är så många och delvis svåra.
Tillbaka till familjen och förhållandet till bioföräldrarna: i det här fallet är det biomamman som är svårast att tackla - biomamman vill inte inse att barnet inte kommer att återvända, biomamman uppträder ibland hotfullt och är inte helt pålitlig. Träffarna, en varannan månad uppfylls "oftast" och biopappan och barnet ses någon gång per år. Trots att antalet är rätt litet så fick jag bilden av att träffarna ändå känns som om de vore fler och att de definitivt är stressande för alla inblandade.
Mamman i familjen berättade öppet om sin modersångest. Att det faktum att känslorna för barnet är så överväldigande slagit henne hårt. Som hon förklarade det; det kändes till en början som om hon tog hand om ett döende barn. Att det var hennes ångest som tog sig uttryck genom den här känslan - rädslan för att förlora barnet var till en början mycket stor. Den ångesten har lättat nu - tiden tycks fungera som en bra buffert mellan rädslan och känslan av att det kommer att gå bra. För varje dag som går känns det mer och mer som om barnet är i familjen för att stanna.
En delsummering; det var absolut ingen rosenröd sanning vi fick höra eller besöka. Gott så.
Rosenröda sanningar är det väl inte i "normala familjer" heller. Men, det fick mig definitivt att tänka den snabba tanken "varför i hela brinnande helvetet fick vi inte välja the fast line?" i den här frågan. Den välbekanta känslan av orättvisa lyfte också sitt fula huvud under hemresan.
En delsummering till: som mamman i familjen sade; de har fått det allra underbaraste barn de kunde tänka sig. Barnet är det finaste som hänt dem. Att de, de allra flesta dagar, känner sig som en helt, normal, oftast lycklig barnfamilj.
Vi då?
Vi fortsätter i backen. Oavsett lutning.
Det var ett, på många sätt, omtumlande besök. Jag är osäker på att jag kan återge allt, i synnerhet det finstilta, subtila, kan vara svårt.
För det första, hur rubbat är det inte egentligen? Att vi sätter oss i bilen, åker till vilt främmande människor, allt för att fråga dem "hur blev det nu så här, egentligen?" Men, det var precis det vi gjorde. Åkte till fosterbarnsfamiljen som består av mamma, pappa och barn. Ett barn.
Planen var att pappa och barn skulle gå ut, det för att barn inte skulle behöva höra oss vuxna prata vuxensaker. Vädret var uselt, så planen ändrades till att pappa och barn skulle vara i barns rum. Det finns inget som är så lockande som att vara på ett förbjudet ställe - och det ledde till att barn var svår att hålla i barns eget rum. Det låg ett litet staccato över mammans och vår dialog med andra ord.
Stämningen var god och det var egentligen en bra pratstund. Mamman pratade öppet om det mesta och de områden som fick mest utrymme var följande;
- väntan på deras barn. Under den sista träffen med myndigheterna hade det här paret fått höra att det fanns ett barn som kunde passa dem. Beskedet kom alltså under utbildningen och det var en chock och en överraskning. En glad sådan. Efter några om och men hade det ändå visat sig att mamman och pappan inte fick just det här barnet, att de skulle få vänta i ytterligare ett år innan de träffade det barn de nu får dela sitt liv med. Övergången mellan barnhem och hem var planerad enligt det långa formuläret, men det hade bytts ut mot det kortare protokollet under vägens gång. Barnet var 15 månader då det anlände till familjen.
- moderskapet. Det mamman i den här familjen hade tyckt var tungt till en början var det att alla andra kvinnor med små barn bara hade vissa saker de ville diskutera. Förlossning och amning. Diskussioner i vilka mamman inte kunde delta. Mamman och barn hade deltagit i församlingens dagssamlingar för mammor och barn. Temat för den första träffen hade varit; dopet, valet av namn och gudföräldrar. Tack och lov hade barnet varit på ett sämre humör och mamman hade haft en orsak att avlägsna sig innan turen föll på dem.
Mamman berättade att hon bondade bäst med en nybliven adoptivmamma - men, att också det kändes som ett icke-jämförbart föräldraskap. Adoptivmammans dotter var från Kolumbia och det föranledde helt andra utmaningar i den familjen.
- förhållandet till barnets biologiska släkt. I all dess korthet; barnet har både en biomamma och en biopappa som vill ha kontakt med barnet. Biomamman lite mer frekvent än biopappan. Det finns också andra biosläktingar som spelar en mer eller mindre aktiv roll i barnets och fosterfamiljens liv. För att använda mammans ord; hon vet att det är bra för barnet att det finns biosläktingar i dess liv - men, hon skulle ljuga om hon skulle säga att det alltid känns bra att ha kontakt med i synnerhet bioföräldrarna.
Då mamman pratade om biosläktingarna var det alldeles uppenbart att skolans läror sitter väldigt djupt - mamman undvek att prata om varför barnet blivit omhändertaget och undvek också att prata om i vilket tillstånd bioföräldrarna är just nu. Och det är så det skall vara - men, det påminner mig om att det kommer att vara svårt att prata helt oforcerat om ett eventuellt "eget" fosterbarn. Helt enkelt på grund av att reglerna är så många och delvis svåra.
Tillbaka till familjen och förhållandet till bioföräldrarna: i det här fallet är det biomamman som är svårast att tackla - biomamman vill inte inse att barnet inte kommer att återvända, biomamman uppträder ibland hotfullt och är inte helt pålitlig. Träffarna, en varannan månad uppfylls "oftast" och biopappan och barnet ses någon gång per år. Trots att antalet är rätt litet så fick jag bilden av att träffarna ändå känns som om de vore fler och att de definitivt är stressande för alla inblandade.
Mamman i familjen berättade öppet om sin modersångest. Att det faktum att känslorna för barnet är så överväldigande slagit henne hårt. Som hon förklarade det; det kändes till en början som om hon tog hand om ett döende barn. Att det var hennes ångest som tog sig uttryck genom den här känslan - rädslan för att förlora barnet var till en början mycket stor. Den ångesten har lättat nu - tiden tycks fungera som en bra buffert mellan rädslan och känslan av att det kommer att gå bra. För varje dag som går känns det mer och mer som om barnet är i familjen för att stanna.
En delsummering; det var absolut ingen rosenröd sanning vi fick höra eller besöka. Gott så.
Rosenröda sanningar är det väl inte i "normala familjer" heller. Men, det fick mig definitivt att tänka den snabba tanken "varför i hela brinnande helvetet fick vi inte välja the fast line?" i den här frågan. Den välbekanta känslan av orättvisa lyfte också sitt fula huvud under hemresan.
En delsummering till: som mamman i familjen sade; de har fått det allra underbaraste barn de kunde tänka sig. Barnet är det finaste som hänt dem. Att de, de allra flesta dagar, känner sig som en helt, normal, oftast lycklig barnfamilj.
Vi då?
Vi fortsätter i backen. Oavsett lutning.
måndag 12 oktober 2009
Groggy.
Det är väldigt sällan jag är tvungen att ta till hjälp i tablettform för att kunna sova.
I går valde jag att göra det till en sådan kväll. Blandingen av en överaktiv (jo, det är delvis mitt eget fel) helg och medvetenheten över arbetsbördan som väntar denna vecka gjorde att jag valde att göra det lätt för mig själv.
Jag slocknade på ett sätt som kunde liknas vid ett elavbrott i staden och var totalt utslagen tills klockan väckte mig.
Under dagens lopp har jag varit ett levande bevis för vad det är med tabletterna som gör att jag gärna sover en naturlig sömn.
Jag känner mig som en långsam, berusad, omtöcknad amöba som glider (snubblar) över kontorslandskapet. Usch. Det är först nu, långt in på eftermiddagen, som jag börjar känna igen mig själv.
Skulle det inte vara för dagen-efter-effekten skulle jag gärna somna in instant varje kväll. Men, det här tillståndet är inte klokt. Då är det ändå en verkligt lightvariant jag kör, jag undrar hur borta jag skulle vara med ett tuffare artilleri.
Jag hoppas jag nyktrat till före kvällningen.
I går valde jag att göra det till en sådan kväll. Blandingen av en överaktiv (jo, det är delvis mitt eget fel) helg och medvetenheten över arbetsbördan som väntar denna vecka gjorde att jag valde att göra det lätt för mig själv.
Jag slocknade på ett sätt som kunde liknas vid ett elavbrott i staden och var totalt utslagen tills klockan väckte mig.
Under dagens lopp har jag varit ett levande bevis för vad det är med tabletterna som gör att jag gärna sover en naturlig sömn.
Jag känner mig som en långsam, berusad, omtöcknad amöba som glider (snubblar) över kontorslandskapet. Usch. Det är först nu, långt in på eftermiddagen, som jag börjar känna igen mig själv.
Skulle det inte vara för dagen-efter-effekten skulle jag gärna somna in instant varje kväll. Men, det här tillståndet är inte klokt. Då är det ändå en verkligt lightvariant jag kör, jag undrar hur borta jag skulle vara med ett tuffare artilleri.
Jag hoppas jag nyktrat till före kvällningen.
söndag 11 oktober 2009
En liten bil.
En liten leksaksbil är införskaffad för morgondagens besök. Jag kollade det med mamman i familjen, frågade om det är okej att hämta med oss något litet. Beskedet var att små leksaksbilar alltid är välkomna, i synnerhet då man frågar barnet.
Jag var en tur in till stan i helgen, passade samtidigt på att köpa systersonen A en födelsedagspresent, systersonen A firar sin treårsdag under den kommande veckan. Lille A får en Alfons Åberg-bok i gåva - "God natt, Alfons Åberg".
Åh, det är så svårt att hålla fingrarna i styr då jag får en chans att införskaffa gåvor åt de små. I synnerhet bokhandlarna får mig att gå fullkomlig bärsärkagång - det är främst böckerna som påminner om min egen barndom som får mig att bli totalnostalgisk. Lilla tummen, Barbapapa, Alfons Åberg, Tanterna i de olika färgerna och ja, det finns mängder av favoriter.
Jag märker att morgondagens besök börjar pocka på, hur i hela vida världen skall jag komma ihåg att fråga allt det jag skulle vilja ha svar på? Vad måste jag absolut få veta?
fredag 9 oktober 2009
Spännande tider.
Om det var någon som inväntade en spännande upplösning på tillståndet med de ömmande brösten, så är jag tvungen att göra denne någon besviken.
Det som är spännande i mitt och vårt fall, det är att vi nu landat på en träff med fosterfamiljen vi skall få träffa, för att få höra hur deras familj fungerar. Vi träffas redan på måndag! O du salige, jag ser verkligen fram emot den träffen!
I övrigt händer det en massa saker som jag verkligen inte såg fram emot, en del av dem ligger redan bakom mig, en del ligger framför. Usch.
Det som är spännande i mitt och vårt fall, det är att vi nu landat på en träff med fosterfamiljen vi skall få träffa, för att få höra hur deras familj fungerar. Vi träffas redan på måndag! O du salige, jag ser verkligen fram emot den träffen!
I övrigt händer det en massa saker som jag verkligen inte såg fram emot, en del av dem ligger redan bakom mig, en del ligger framför. Usch.
torsdag 8 oktober 2009
Kind-mot-kind.
Jag träffade, lite överraskande, finaste vännen med bebis idag.
Finaste vännen, de som fick lov att tvätta spermier för att det skulle bli bebis, kom förbi med liten idag. Liten var trött, gnällig och hungrig. Liten grät och åt. Jag fick hålla liten i min famn, kind-mot-kind. I sina stunder var hon alldeles lugn, hon lyssnade på mitt hummande och lyssnade på vad jag hade att säga. Kärlek i ett så litet paket.
Jag vet inte varför, men liten - och en del andra små människor - känns så väldigt naturliga i min famn. Det känns som om jag hade det i ryggmärgen, sättet att hålla om ett barn.
Finaste vännen, de som fick lov att tvätta spermier för att det skulle bli bebis, kom förbi med liten idag. Liten var trött, gnällig och hungrig. Liten grät och åt. Jag fick hålla liten i min famn, kind-mot-kind. I sina stunder var hon alldeles lugn, hon lyssnade på mitt hummande och lyssnade på vad jag hade att säga. Kärlek i ett så litet paket.
Jag vet inte varför, men liten - och en del andra små människor - känns så väldigt naturliga i min famn. Det känns som om jag hade det i ryggmärgen, sättet att hålla om ett barn.
onsdag 7 oktober 2009
Ränder som aldrig går ur.
Jag kopplar fortfarande fel i många fall. Ömma bröst kunde betyda graviditet. Ömma bröst betyder mens.
Fortfarande, trots att jag vet att det sista påstående alltid kommer att vara orsaken i mitt fall (om jag inte råkade ut för något våldsamt, då) då mina bröst ömmar, så tar mina tankar sig alltid en omväg. En omväg via "tänk om..."
Det finns absolut ingen orsak att tänka tanken "tänk om", men lik förbannat hinner jag inte få fast dedär synapserna som bär iväg mot idel solsken och otroliga överraskningar. Det gör mig lite arg. Och lite glad. För tydligen stämmer det, hoppet är, även om det är idiotens hopp, det sista som överger människan.
För att vara övertydlig här, så att ni inte tror att jag sitter här och inbillar mig saker, så är det verkligen dags för mens för denna flicka. Inget annat.
Och mina bröst ömmar.
Fortfarande, trots att jag vet att det sista påstående alltid kommer att vara orsaken i mitt fall (om jag inte råkade ut för något våldsamt, då) då mina bröst ömmar, så tar mina tankar sig alltid en omväg. En omväg via "tänk om..."
Det finns absolut ingen orsak att tänka tanken "tänk om", men lik förbannat hinner jag inte få fast dedär synapserna som bär iväg mot idel solsken och otroliga överraskningar. Det gör mig lite arg. Och lite glad. För tydligen stämmer det, hoppet är, även om det är idiotens hopp, det sista som överger människan.
För att vara övertydlig här, så att ni inte tror att jag sitter här och inbillar mig saker, så är det verkligen dags för mens för denna flicka. Inget annat.
Och mina bröst ömmar.
söndag 4 oktober 2009
Höststorm.
Vi har fått njuta av en riktig höststorm i natt. Tyvärr sov jag genom största delen av blåst och regn, så nu är jag glad. Jag är glad över att stormen ser ut att stiga igen. Kontrasten mellan mörkret, regnet och blåsten ute till värmen och tystnaden här inne är skön. Jag vill passa på att anmärka att jag inte sitter i under läslampan i bokfåtöljen, jag läser inte en bok, jag har inte en pläd virad om benen, jag har inte tänt ljus och jag dricker inte rödvin - är det inte den ramsan man skall förknippa med en person som tycker att hösten är skön?
Äh, jag tycker bara att det är skönt att vara inomhus då det är busväder ute. Ibland tycker jag också om att vara utomhus i busväder.
Det om hösten. Idag firas den internationella Djurens dag. Det får mig osökt att tänka på finaste kattherrarna som firar sin första Djurens Dag i katthimmelen. Jag tänker fortfarande på de finaste varje dag.
I och med att sommaren övergått i den första nya årstid, hösten, utan kattherrarna, har minnen pockat på, på helt nya områden. Vi har tagit i bruk vår bastu och första gången vi badade bastu fick jag fatt i mig själv att vänta på att den bastande kattherren skulle öppna dörren för att värma sig lite. Det gjorde han under sina sista levnadsår, badade bastu med oss.
Jag hällde upp torkade bananskivor i en skål igår, och ljudet påminde om det ljud torrfoder mot skål gav upphov till - och jag såg framför mig hur kattherrarnas öron spetsades då de hörde det ljudet.
Jag saknar dem så att tårar fortfarande stiger i mina ögon då jag nu skriver dessa få ord om dem. Det gör inte så ont längre, men jag saknar dem fortfarande oerhört mycket.
Jag hoppas att kattherrarna i katthimmelen får fira med fisk under sin första dag i det himmelska firandet av Djurens Dag. Jag hoppas att alla djur i det jordliga firandet också får det absolut bästa.
Äh, jag tycker bara att det är skönt att vara inomhus då det är busväder ute. Ibland tycker jag också om att vara utomhus i busväder.
Det om hösten. Idag firas den internationella Djurens dag. Det får mig osökt att tänka på finaste kattherrarna som firar sin första Djurens Dag i katthimmelen. Jag tänker fortfarande på de finaste varje dag.
I och med att sommaren övergått i den första nya årstid, hösten, utan kattherrarna, har minnen pockat på, på helt nya områden. Vi har tagit i bruk vår bastu och första gången vi badade bastu fick jag fatt i mig själv att vänta på att den bastande kattherren skulle öppna dörren för att värma sig lite. Det gjorde han under sina sista levnadsår, badade bastu med oss.
Jag hällde upp torkade bananskivor i en skål igår, och ljudet påminde om det ljud torrfoder mot skål gav upphov till - och jag såg framför mig hur kattherrarnas öron spetsades då de hörde det ljudet.
Jag saknar dem så att tårar fortfarande stiger i mina ögon då jag nu skriver dessa få ord om dem. Det gör inte så ont längre, men jag saknar dem fortfarande oerhört mycket.
Jag hoppas att kattherrarna i katthimmelen får fira med fisk under sin första dag i det himmelska firandet av Djurens Dag. Jag hoppas att alla djur i det jordliga firandet också får det absolut bästa.
lördag 3 oktober 2009
Gud är god.
Gud har egentligen inget med saken att göra, men, mina vänner är goda.
De är otroliga. De får fajtas som små djur för att få ett livstecken ur mig, jag har varit omöjlig att få kontakt med under flere år.
Utan någon egentlig orsak har jag inom loppet av en vecka fått brev av de finaste. Inte bara brev, utan oerhört mycket mer. Bara det att dehär oerhört fina människorna fortfarande kommer ihåg mig är otroligt. Att de dessutom sänder mig kärlek och skönhet på paket, det är så stort. Det är med tacksamhet jag bär er i mitt hjärta.
Den dag jag tittar ut på andra sidan allt detta, den dagen är ni de första jag hoppas jag möter. Jag vill säga tack. Jag hoppas att jag någon dag kan vara det ni varit och är för mig. Kärlek över er.
(Jag skall också tillägga att jag lånat bilderna av Snö of Sweden och Kreativ Insikt.)
torsdag 1 oktober 2009
Ironi eller inte?
Carina är brydd över mitt inlägg, eller åtminstone över slutklämmen i mitt inlägg gällande Fru Anka. Carina förstår inte vad jag menar med avrundningen "tänk om det är det barn man får? Tänk om jag i min väntan på vårt barn får en Anna Anka?"
Nej, jag är absolut inte ironisk. Det som får mig att grubbla är det jag tidigare hade lärt mig om Fru Anka, att hon är adopterad, att hon som treåring anlände från Polen till sina svenska familj. Att Fru Anka i offentligen tycks vilja understryka att hon sagt upp kontakten med sina adoptivföräldrar. Det får mig att grubbla.
För, nu är det ju så att jag går omkring och väntar på att så småningom kanske kunna välkomna ett fosterbarn i vår familj.
Det finns dagar då jag ser framtiden genom ett grisskärt dis, jag ser framför mig hur världens mest väluppfostrade barn med runda kinder sitter vid vårt köksbord och läser sina läxor. I den framtiden doftar det bulle och lägenheten är putsblankvälstädad. Jag är förstås snygg och vältränad, men, det är ett sidospår.
Andra dagar ligger samma unge på golvet och skriker, spottar och fräser. Griskotletterna bränns vid och det äktenskap jag en gång hade är i spillror. I den framtiden är jag fettblank och glåmig.
Det är oro, Carina. Oro. För, trots hur mycket jag kan komma att älska vårt barn, hur goda och trygga vi än kan vara som föräldrar, hur fina förhållandena än är - så kan det gå käppsnett åt helvete. Det kan hända att jag brakar ihop totalt, att min och man och jag inte håller ihop, att barnet som är vårt är omöjligt för mig att älska. Det kan barka rakt in i väggen i full fart.
En dag kan det hända att just vårt fosterbarn, i offentligheten eller ej, meddelar att de fosterföräldrar hon eller han utsattes för - att de var de värsta möjliga. Att de var ett straff så stort att en fortsatt kontakt är omöjlig. Att vi i framtiden står ensamma, med ett fosterbarn som inte längre vill kännas oss vid.
Det är oro. Oro över att inte vara värda det barn vi kanske en dag får till låns.
Nej, jag är absolut inte ironisk. Det som får mig att grubbla är det jag tidigare hade lärt mig om Fru Anka, att hon är adopterad, att hon som treåring anlände från Polen till sina svenska familj. Att Fru Anka i offentligen tycks vilja understryka att hon sagt upp kontakten med sina adoptivföräldrar. Det får mig att grubbla.
För, nu är det ju så att jag går omkring och väntar på att så småningom kanske kunna välkomna ett fosterbarn i vår familj.
Det finns dagar då jag ser framtiden genom ett grisskärt dis, jag ser framför mig hur världens mest väluppfostrade barn med runda kinder sitter vid vårt köksbord och läser sina läxor. I den framtiden doftar det bulle och lägenheten är putsblankvälstädad. Jag är förstås snygg och vältränad, men, det är ett sidospår.
Andra dagar ligger samma unge på golvet och skriker, spottar och fräser. Griskotletterna bränns vid och det äktenskap jag en gång hade är i spillror. I den framtiden är jag fettblank och glåmig.
Det är oro, Carina. Oro. För, trots hur mycket jag kan komma att älska vårt barn, hur goda och trygga vi än kan vara som föräldrar, hur fina förhållandena än är - så kan det gå käppsnett åt helvete. Det kan hända att jag brakar ihop totalt, att min och man och jag inte håller ihop, att barnet som är vårt är omöjligt för mig att älska. Det kan barka rakt in i väggen i full fart.
En dag kan det hända att just vårt fosterbarn, i offentligheten eller ej, meddelar att de fosterföräldrar hon eller han utsattes för - att de var de värsta möjliga. Att de var ett straff så stort att en fortsatt kontakt är omöjlig. Att vi i framtiden står ensamma, med ett fosterbarn som inte längre vill kännas oss vid.
Det är oro. Oro över att inte vara värda det barn vi kanske en dag får till låns.
onsdag 30 september 2009
Goda nyheter.
Jag har fått ett mail av fostermamman i familjen som vi skall få träffa. Nu har vi två datum som vi kan välja mellan, datum då de gärna träffar oss. Det pirrar till i min mage då jag inser att jag alldeles snart, inom ett par veckor, kommer några små steg närmare igen.
Fostermamman skriver att deras barn är rätt litet och i frågvis ålder. Så, hon föreslår att vi träffar barnet och fosterpappan som snabbast då vi kommer, sen går fosterfar och barnet ut. Det låter som en bra plan!
Åh, så roligt!
Fostermamman skriver att deras barn är rätt litet och i frågvis ålder. Så, hon föreslår att vi träffar barnet och fosterpappan som snabbast då vi kommer, sen går fosterfar och barnet ut. Det låter som en bra plan!
Åh, så roligt!
En poäng på mig.
Det var försvinnande nära att jag lät bli i morse. Väckarklockan ringde och min första tanke var att jag inte orkar. Att jag tar ut en sovmorgon.
Jag till och med bestämde mig för att tillåta mig själv en sömntimme till.
Men, jag överraskade mig själv. Resolut steg jag upp, klädde på mig och körde till simhallen. Simmade i de fyrtiofem minuter jag annars skulle spenderat med John Blund.
Det gläder mig nu.
Jag till och med bestämde mig för att tillåta mig själv en sömntimme till.
Men, jag överraskade mig själv. Resolut steg jag upp, klädde på mig och körde till simhallen. Simmade i de fyrtiofem minuter jag annars skulle spenderat med John Blund.
Det gläder mig nu.
tisdag 29 september 2009
En nyhetsanka.
Så kunde jag tydligen inte låta bli, också jag måste skriva mitt inlägg om Anna Anka. Jag är lite sent ute, men, hej, sent ute är jag i det vanliga livet också.
Tala om att leva i en förvrängd värld. Tala om att se världen med ögon som definitivt borde besöka den själsliga optikerna.
Nu talar jag inte om Anna. Jag talar om mig själv.
Erkännas skall att jag inte sett de omstridda program hon spelar huvudrollen i, riktigt så intresserad är jag inte. Men, jag håller på att svimma av överraskning då jag inser (vilket hände för en minut sedan...) att Anna Anka INTE är en trött föredetting i övre medelåldern. Jag har gått omkring och trott att hon är sisådär en femtio år gammal som är ute efter att lära den unga kvinnan leva ett liv på ett sätt så att man är oerhört framgångsrik i sina försök att ro hem en farbror i den yngre ålderdomen.
Hon är alltså 38 år. Hon är yngre än jag.
Borde jag krisa nu?
Jag är otroligt häpen. Över att jag hade så fel, eller att hela den bild Anna ger av sig själv får mig att uppfatta så fel.
I alla fall, jag läser (tro det eller ej, jag freaking gjorde en wikipedia-sökning på Anna Anka!) att Anna är adopterad från Polen. Att hon adopterades som tre år liten till Sverige. Att hon nuförtiden inte har någon som helst kontakt med sina adoptivföräldrar.
Så nära. Så långt borta.
Tänk om det är det barn man får? Tänk om jag i min väntan på vårt barn får en Anna Anka?
Tala om att leva i en förvrängd värld. Tala om att se världen med ögon som definitivt borde besöka den själsliga optikerna.
Nu talar jag inte om Anna. Jag talar om mig själv.
Erkännas skall att jag inte sett de omstridda program hon spelar huvudrollen i, riktigt så intresserad är jag inte. Men, jag håller på att svimma av överraskning då jag inser (vilket hände för en minut sedan...) att Anna Anka INTE är en trött föredetting i övre medelåldern. Jag har gått omkring och trott att hon är sisådär en femtio år gammal som är ute efter att lära den unga kvinnan leva ett liv på ett sätt så att man är oerhört framgångsrik i sina försök att ro hem en farbror i den yngre ålderdomen.
Hon är alltså 38 år. Hon är yngre än jag.
Borde jag krisa nu?
Jag är otroligt häpen. Över att jag hade så fel, eller att hela den bild Anna ger av sig själv får mig att uppfatta så fel.
I alla fall, jag läser (tro det eller ej, jag freaking gjorde en wikipedia-sökning på Anna Anka!) att Anna är adopterad från Polen. Att hon adopterades som tre år liten till Sverige. Att hon nuförtiden inte har någon som helst kontakt med sina adoptivföräldrar.
Så nära. Så långt borta.
Tänk om det är det barn man får? Tänk om jag i min väntan på vårt barn får en Anna Anka?
måndag 28 september 2009
Undersökningar av ett annat slag.
En del av mitt arbete innebär att jag utsätts för relativt många utvärderingar. Feedback, återkoppling och utveckling är något som intresserar mig stort, jag skulle till och med säga att jag är rätt engagerad i allt som går under rubriken utveckling av både andra och mig själv.
Nåväl, under de två senaste åren, tre, om jag räknar med den tid som passerat efter missfallet hösten 2006, så har dessa utvärderingar fortgått som normalt. Så som andra människors liv fortsatt mer eller mindre normalt, trots att mitt liv varit alla annat än det, normalt.
Vid genomgångar av resultat som utvärderingarna givit, så lyssnar jag ibland med ett annat öra. Det öra i vilket förklaringarna bakom inte fullt så starka resultat skär som naglar mot glas. Förklaringar som "otydliga arbetsuppgifter, oklara mandat, resursbrist" - och what not. Det är klart att det är frågan om helt faktiska problem i många fall, och jag delar ju vardagsproblemen med alla andra på min arbetsplats.
Men, ibland skulle jag bara vilja säga det rakt ut - att, vet ni vad? Jag har - under tiden som jag delar allt det ni säger - genomgått det jag genomgått. Levt i en helt, totalt, svart värld som har sabbat alla möjligheter att jobba normalt. De tre senaste åren har totalt sabbat mina möjligheter att leva. Inte bara mitt jobb är i upplösningstillstånd, mitt liv är i flisor. Och, det här är det betyg jag kan visa upp för er alla just nu.
Som jag tidigare skrivit, min chef är den bästa chef jag kan tänka mig. Jag litar till hundra procent på min chef, hon är verkligen en av mig oerhört högt skattad klippa. Samtidigt är det ett önskemål från min sida att det bara skall vara hon som vet vad som händer i min andra värld. Det gör att vi, till exempel i betygsutdelningstillfällen, är de enda som vet. Att det är helt otroligt att jag i min arbetsbild lyckas se helt okej ut.
Jag undrar - och ställer en försynt fråga - hur ni tampas med ert jobb och era arbetsplatser och de situationer som uppstår, de situationer där ni vet att det spelar roll, det spelar roll vilka kort man fått på handen?
Nåväl, under de två senaste åren, tre, om jag räknar med den tid som passerat efter missfallet hösten 2006, så har dessa utvärderingar fortgått som normalt. Så som andra människors liv fortsatt mer eller mindre normalt, trots att mitt liv varit alla annat än det, normalt.
Vid genomgångar av resultat som utvärderingarna givit, så lyssnar jag ibland med ett annat öra. Det öra i vilket förklaringarna bakom inte fullt så starka resultat skär som naglar mot glas. Förklaringar som "otydliga arbetsuppgifter, oklara mandat, resursbrist" - och what not. Det är klart att det är frågan om helt faktiska problem i många fall, och jag delar ju vardagsproblemen med alla andra på min arbetsplats.
Men, ibland skulle jag bara vilja säga det rakt ut - att, vet ni vad? Jag har - under tiden som jag delar allt det ni säger - genomgått det jag genomgått. Levt i en helt, totalt, svart värld som har sabbat alla möjligheter att jobba normalt. De tre senaste åren har totalt sabbat mina möjligheter att leva. Inte bara mitt jobb är i upplösningstillstånd, mitt liv är i flisor. Och, det här är det betyg jag kan visa upp för er alla just nu.
Som jag tidigare skrivit, min chef är den bästa chef jag kan tänka mig. Jag litar till hundra procent på min chef, hon är verkligen en av mig oerhört högt skattad klippa. Samtidigt är det ett önskemål från min sida att det bara skall vara hon som vet vad som händer i min andra värld. Det gör att vi, till exempel i betygsutdelningstillfällen, är de enda som vet. Att det är helt otroligt att jag i min arbetsbild lyckas se helt okej ut.
Jag undrar - och ställer en försynt fråga - hur ni tampas med ert jobb och era arbetsplatser och de situationer som uppstår, de situationer där ni vet att det spelar roll, det spelar roll vilka kort man fått på handen?
söndag 27 september 2009
Några timmar senare.
Det känns som om det inte var så många timmar sedan jag författade raderna om att åka hem och fira helg. Om några timmar skall jag tillbaka på jobb igen. Jag antar att det har varit helg här i mellan?
Jo, det har varit helg - och jag har hunnit med tusen och en sak. Som om jag alltid borde hinna, men, det har mest varit roliga och helt okej saker.
Vi tog en sväng, det handlar om 50 mil, ut till mina farföräldrar i går. Finaste farfar har det rätt bra, där sitter han i sin tvåa och kan inte annat. Han vill inte annat. Det fanns en tid då han ofta upprepade att han gärna skulle lämna jordelivet, det var då han bodde tillsammans med farmor på äldreboendet, men det önskemålet ger han inte uttryck för längre. Det känns fint att livet kan vända till det bättre i hans inte alls ringa ålder av 86 år.
Det är alltid lite motigt att åka till mina farföräldrar, det är en blandning av dåligt samvete över att jag är hos dem allt för sällan samt en oro för att något skall ha förändrats till det sämre. Den här resan visade sig vara bra - både farmor och farfar mår så bra som de kan må. Och för barnbarnet känns det lättare om hjärtat.
Farmor då? Farmor har nog redan lämnat den här platsen, det har åtminstone den farmor jag känner och älskar gjort. Det som finns kvar av den finaste farmor är en kropp som påminner om hennes, men, med nya drag som jag inte ens riktigt känner igen.
Hon känner inte mig. Hon växlar snabbt mellan att vara glad och rosenrasande. Det är uppenbart att hon blir stressad över att det kommer en främmande människa och upptar hennes tid. Hon blir irriterad över frågor och det är tyvärr det enda sättet att kommunicera med henne. Annars sitter hon tyst och plockar med bordduken. Jag vill så gärna spendera tid med henne, jag vet att mer än det talade ordet så är närvaron och beröringen det viktiga. Jag känner mig som en dålig människa då jag märker att jag har svårt att röra vid henne. Jag är inte speciellt bekväm med riktigt gamla människor, jag känner mig dum i deras sällskap. Det blir inte lättare av att det skriker anstalt om min farmor. Det jag tidigare förknippat med trygghet och en fläkt av blomma - doften av farmor - det är nu ersatt av en lukt som mer påminner om desinfektionsmedel och kiss. Men, hon är fortfarande min älskade farmor och hon blev glad över karamellerna jag tagit med mig.
Jag har också hunnit cykla ute i höstsolen på farmors cykel, jag har varit på marknad och köpt lokal honung för hela vintern, jag har städat mina garderober och jag har ridit yster häst i höststormen. Det känns okej i själen.
Jag funderar på att skicka ett mail till alla som deltog i adoptionsutbildningen. Det skulle vara roligt att träffa alla, det skulle vara roligt att höra i vilket skede deras barnväntande är.
Jo, det har varit helg - och jag har hunnit med tusen och en sak. Som om jag alltid borde hinna, men, det har mest varit roliga och helt okej saker.
Vi tog en sväng, det handlar om 50 mil, ut till mina farföräldrar i går. Finaste farfar har det rätt bra, där sitter han i sin tvåa och kan inte annat. Han vill inte annat. Det fanns en tid då han ofta upprepade att han gärna skulle lämna jordelivet, det var då han bodde tillsammans med farmor på äldreboendet, men det önskemålet ger han inte uttryck för längre. Det känns fint att livet kan vända till det bättre i hans inte alls ringa ålder av 86 år.
Det är alltid lite motigt att åka till mina farföräldrar, det är en blandning av dåligt samvete över att jag är hos dem allt för sällan samt en oro för att något skall ha förändrats till det sämre. Den här resan visade sig vara bra - både farmor och farfar mår så bra som de kan må. Och för barnbarnet känns det lättare om hjärtat.
Farmor då? Farmor har nog redan lämnat den här platsen, det har åtminstone den farmor jag känner och älskar gjort. Det som finns kvar av den finaste farmor är en kropp som påminner om hennes, men, med nya drag som jag inte ens riktigt känner igen.
Hon känner inte mig. Hon växlar snabbt mellan att vara glad och rosenrasande. Det är uppenbart att hon blir stressad över att det kommer en främmande människa och upptar hennes tid. Hon blir irriterad över frågor och det är tyvärr det enda sättet att kommunicera med henne. Annars sitter hon tyst och plockar med bordduken. Jag vill så gärna spendera tid med henne, jag vet att mer än det talade ordet så är närvaron och beröringen det viktiga. Jag känner mig som en dålig människa då jag märker att jag har svårt att röra vid henne. Jag är inte speciellt bekväm med riktigt gamla människor, jag känner mig dum i deras sällskap. Det blir inte lättare av att det skriker anstalt om min farmor. Det jag tidigare förknippat med trygghet och en fläkt av blomma - doften av farmor - det är nu ersatt av en lukt som mer påminner om desinfektionsmedel och kiss. Men, hon är fortfarande min älskade farmor och hon blev glad över karamellerna jag tagit med mig.
Jag har också hunnit cykla ute i höstsolen på farmors cykel, jag har varit på marknad och köpt lokal honung för hela vintern, jag har städat mina garderober och jag har ridit yster häst i höststormen. Det känns okej i själen.
Jag funderar på att skicka ett mail till alla som deltog i adoptionsutbildningen. Det skulle vara roligt att träffa alla, det skulle vara roligt att höra i vilket skede deras barnväntande är.
fredag 25 september 2009
Det finns en del utmaningar.
Det finns några utmaningar till med en arbetssökande bättre hälft.
Nu då jag är den av oss två som jobbar, med ett rätt socialt och socialt krävande arbete, kommer jag på mig själv med att sakna de tysta stunderna då jag kommer hem. Då jag kommer hem vill jag gärna gå in min egen bubbla för en liten stund. För att koppla bort jobbet, komma i min hemma-mode.
Det är svårt att komma in i bubblan då den äkte hälften sett fram emot en människa att prata med precis hela dagen.
I-land, fortsättningsvis.
Nu då jag är den av oss två som jobbar, med ett rätt socialt och socialt krävande arbete, kommer jag på mig själv med att sakna de tysta stunderna då jag kommer hem. Då jag kommer hem vill jag gärna gå in min egen bubbla för en liten stund. För att koppla bort jobbet, komma i min hemma-mode.
Det är svårt att komma in i bubblan då den äkte hälften sett fram emot en människa att prata med precis hela dagen.
I-land, fortsättningsvis.
Morgonens i-landsproblem.
Jag inser att mina problem är väldigt små, pyttepyttesmå, då det största problemet med min mans pågående arbetslöshet är det att jag är grön av avund över att han inte behöver stiga upp i ottan.
torsdag 24 september 2009
Det är inte mest synd om mig.
Det är inte mest synd om mig. Det finns dagar då det inte alls är synd om mig.
Dagen får en svart sorgkant då en bekant, en människa som är på väg att bli en vän (?) kommer till just mig för att få lassa av sig lite. Det är inte det att hon lassar av sig som kommer med sorgkanten, tvärtom, det känns som ett förtroende med stort F, det är ärendet och orsaken som är svart.
Hon är i samma situation som jag, men hennes orsak är direkt fysisk, till skillnad från mitt diffusa och obestämda problem.
Hon och jag har pratat en del om både adoption och fosterbarn, hon är den som hejat på mig i vår process under de senaste månaderna. Det enda hon sett fram emot är att få komma igång med den process som för min del så småningom kommer mot sitt första slut, den riktiga inledningen.
Nu visar det sig att hon och hennes man inte kommer att komma igång över huvudtaget. In te på en lång, lång tid. Eventuellt finns det ett "aldrig" som hänger ovan deras huvuden.
I den situation jag fick höra det här, då var det inte, och är det ej heller nu, mest synd om mig.
Jag hoppas, av hela mitt hjärta, att jag skall få finnas med min vän under den vändning deras resa nu tar.
Dagen får en svart sorgkant då en bekant, en människa som är på väg att bli en vän (?) kommer till just mig för att få lassa av sig lite. Det är inte det att hon lassar av sig som kommer med sorgkanten, tvärtom, det känns som ett förtroende med stort F, det är ärendet och orsaken som är svart.
Hon är i samma situation som jag, men hennes orsak är direkt fysisk, till skillnad från mitt diffusa och obestämda problem.
Hon och jag har pratat en del om både adoption och fosterbarn, hon är den som hejat på mig i vår process under de senaste månaderna. Det enda hon sett fram emot är att få komma igång med den process som för min del så småningom kommer mot sitt första slut, den riktiga inledningen.
Nu visar det sig att hon och hennes man inte kommer att komma igång över huvudtaget. In te på en lång, lång tid. Eventuellt finns det ett "aldrig" som hänger ovan deras huvuden.
I den situation jag fick höra det här, då var det inte, och är det ej heller nu, mest synd om mig.
Jag hoppas, av hela mitt hjärta, att jag skall få finnas med min vän under den vändning deras resa nu tar.
onsdag 23 september 2009
tisdag 22 september 2009
Ja, hur och när skall man berätta?
På kvinnor som får till det den normala vägen, det vill säga själva bär sina barn, så brukar det ju en bit in i graviditeten vara uppenbart att de kommer att avvika för födsel och barnskötsel så småningom.
Inga egentliga problem med att egentligen avslöja nyheten då det börjar bege sig, kunde man väl tänka sig.
I vårt fall är det ju inte riktigt så, den dagen vi har något i nyhetsväg att berätta, så kommer det att drabba en del människor som ett snöskred på midsommar. Jag är väl perverterad light, men jag ser faktiskt lite fram emot den stund då jag, på jobbet till exempel, kan dra till med ett "hej då, jag kommer tillbaka om ett år".
Det är klart att det finns en del människor som måste få höra nyheten lite tidigare än andra. Planen just nu är att icke-invigd familj och släkt får höra historien då vi fått bekräftat att vi var blivit utvalda för just vårt barn. Samtidigt vill jag gärna berätta för min chef att jag så småningom kommer att avvika.
Det är planen sådär i teorin just nu. Att tusen och en saker ändra på den här planen, det är självklart.
Inga egentliga problem med att egentligen avslöja nyheten då det börjar bege sig, kunde man väl tänka sig.
I vårt fall är det ju inte riktigt så, den dagen vi har något i nyhetsväg att berätta, så kommer det att drabba en del människor som ett snöskred på midsommar. Jag är väl perverterad light, men jag ser faktiskt lite fram emot den stund då jag, på jobbet till exempel, kan dra till med ett "hej då, jag kommer tillbaka om ett år".
Det är klart att det finns en del människor som måste få höra nyheten lite tidigare än andra. Planen just nu är att icke-invigd familj och släkt får höra historien då vi fått bekräftat att vi var blivit utvalda för just vårt barn. Samtidigt vill jag gärna berätta för min chef att jag så småningom kommer att avvika.
Det är planen sådär i teorin just nu. Att tusen och en saker ändra på den här planen, det är självklart.
måndag 21 september 2009
Jag undrar var jag är?
Då jag tittar ut genom det som för natten kommer att vara mitt fönster ser jag en fontän, jag ser en prunkande trädgråd, jag ser höstlöv och jag ser en bastu och en sjö. Det andas rikemansägor över detta.
Egentligen sitter jag fast på en av dessa kursgårdar, alla ser precis likadana ut, både utan och innan. Känslan på samtliga andas kollo utan allt det roliga.
Jag skulle, som jag redan skrev igår, helst vilja vara hemma. Speciellt nu, då det finns en rekreativ paus på 2,5 h i schemat. Det finns så oändligt många saker jag gärna hade använt den här tiden till. Men, alla de sakerna är hemma - förutom bloggen förstås!
Vännerna, de som mer eller mindre bör räknas som familjemedlemmar i nästa deklaration om det skall fortsätta på detta viset, dem fick vi igång en diskussion med igår. Diskussionen handlade inte om hur länge de bott hos oss, utan om barn, de många olika vägarna som finns mot ett barn.
Det visade sig att de råkat ut för två missfall under den tid vi känt dem. Jag har bara vetat om det första, så det var en tråkig nyhet för oss. De lever ännu under paraplyet "vänta och se" - men är väldigt intresserade av att höra vilka vägar vi vandrar just nu. Våra vänner är rätt ointresserade av behandlingar av olika slag, så mest pratade vi om adoptionsprocessen och hur den framskridit i vårt fall.
Fosterbarn var, som det är för rätt långt alla oinsatta, ett obekant område för våra vänner. Vi berättade hur vi, efter många om och än fler men. hur vi landat på att det är en väg vi valt att vandra. Det som fastnade i mitt medvetande var att han i familjen så många gånger återkom till hur ädla vi är.
Ädla?
Det är något som jag fått höra av de få som vet om var vi står, att vi är ädla.
Jag känner mig inte speciellt ädel. Och det är definitivt inte ett ok jag vill bära den dag vi får ett barn.
Det är ju inte precis så att vi anhållit om att få ett barn för att få tända glorian och plocka fram de svedda vingarna. Vi vill ju bara leva en helt vanlig, eller i alla fall en så normal vardag som möjligt. Den vardagen får gärna innehålla snorig näsa, trots och kastande av leksaker.
Men, det var i alla fall roligt att få prata om vår väntan. Det kanske är en jättedålig jämförelse, men om man jämför hur mycket en kvinna som är förstagångsgravid pratar om allt som ingår i graviditeten och hur lite jag erbjudit mig själv en möjlighet att prata om min väntan, så är det inte konstigt om det är lätt att prata på då det finns en ingång i det.
Nu, nu är det bara två timmar kvar tills det händer något på den här utbildningen...
Egentligen sitter jag fast på en av dessa kursgårdar, alla ser precis likadana ut, både utan och innan. Känslan på samtliga andas kollo utan allt det roliga.
Jag skulle, som jag redan skrev igår, helst vilja vara hemma. Speciellt nu, då det finns en rekreativ paus på 2,5 h i schemat. Det finns så oändligt många saker jag gärna hade använt den här tiden till. Men, alla de sakerna är hemma - förutom bloggen förstås!
Vännerna, de som mer eller mindre bör räknas som familjemedlemmar i nästa deklaration om det skall fortsätta på detta viset, dem fick vi igång en diskussion med igår. Diskussionen handlade inte om hur länge de bott hos oss, utan om barn, de många olika vägarna som finns mot ett barn.
Det visade sig att de råkat ut för två missfall under den tid vi känt dem. Jag har bara vetat om det första, så det var en tråkig nyhet för oss. De lever ännu under paraplyet "vänta och se" - men är väldigt intresserade av att höra vilka vägar vi vandrar just nu. Våra vänner är rätt ointresserade av behandlingar av olika slag, så mest pratade vi om adoptionsprocessen och hur den framskridit i vårt fall.
Fosterbarn var, som det är för rätt långt alla oinsatta, ett obekant område för våra vänner. Vi berättade hur vi, efter många om och än fler men. hur vi landat på att det är en väg vi valt att vandra. Det som fastnade i mitt medvetande var att han i familjen så många gånger återkom till hur ädla vi är.
Ädla?
Det är något som jag fått höra av de få som vet om var vi står, att vi är ädla.
Jag känner mig inte speciellt ädel. Och det är definitivt inte ett ok jag vill bära den dag vi får ett barn.
Det är ju inte precis så att vi anhållit om att få ett barn för att få tända glorian och plocka fram de svedda vingarna. Vi vill ju bara leva en helt vanlig, eller i alla fall en så normal vardag som möjligt. Den vardagen får gärna innehålla snorig näsa, trots och kastande av leksaker.
Men, det var i alla fall roligt att få prata om vår väntan. Det kanske är en jättedålig jämförelse, men om man jämför hur mycket en kvinna som är förstagångsgravid pratar om allt som ingår i graviditeten och hur lite jag erbjudit mig själv en möjlighet att prata om min väntan, så är det inte konstigt om det är lätt att prata på då det finns en ingång i det.
Nu, nu är det bara två timmar kvar tills det händer något på den här utbildningen...
söndag 20 september 2009
Grått.
Det känns genomgrått och trist.
Det är allt och ingenting som gör att det är grått just nu. Jag är ledsen, irriterad, trött och hängig.
Jag är nyss hemkommen efter några dagars resa, och skall iväg i morgon igen.
Jag vill bara gå och lägga mig. Jag vill bara sova. Jag kan inte gå lägga mig, för vännerna bor här fortfarande.
Inser att nästan varje mening inleds med ett "jag". Ego-jag. Tråk-jag. Grå-jag. Trött-jag. Ful-jag. Misslyckade-jag.
Så ja. Nu känns det genast bättre.
Det är allt och ingenting som gör att det är grått just nu. Jag är ledsen, irriterad, trött och hängig.
Jag är nyss hemkommen efter några dagars resa, och skall iväg i morgon igen.
Jag vill bara gå och lägga mig. Jag vill bara sova. Jag kan inte gå lägga mig, för vännerna bor här fortfarande.
Inser att nästan varje mening inleds med ett "jag". Ego-jag. Tråk-jag. Grå-jag. Trött-jag. Ful-jag. Misslyckade-jag.
Så ja. Nu känns det genast bättre.
onsdag 16 september 2009
Murphys lag - del 2.
Hur typiskt är det inte?
Ponera att du förväntas ställa upp på en fotografering. En fotografering som är både offentlig och bestående.
Hur stor är möjligheten att du dagarna innan denna fotografering lyckas vara förkyld på sättet som gör att likheterna mellan dig och Rudolf med röda mulen är slående, att du pms-hetsäter choklad - som du egentligen inte ens tycker om, att du går upp i vikt i en takt som är biologiskt omöjlig, att du får blemmor som får din värsta finn-period som tonåring att framstå som den lena barnrumpe-perioden och att precis alla dina kläder i alla garberober har krympt? Krympt och blivit sanslöst fula.
Möjligheten, då det är just jag som skall fotograferas, är 1000. Tusen.
Det enda som saknas i denna underbarhet, det är att det skulle vara mitt eget bröllopsporträtt som skulle fotograferas. Men, riktigt så långt och brett är det, till all lycka, inte.
Ponera att du förväntas ställa upp på en fotografering. En fotografering som är både offentlig och bestående.
Hur stor är möjligheten att du dagarna innan denna fotografering lyckas vara förkyld på sättet som gör att likheterna mellan dig och Rudolf med röda mulen är slående, att du pms-hetsäter choklad - som du egentligen inte ens tycker om, att du går upp i vikt i en takt som är biologiskt omöjlig, att du får blemmor som får din värsta finn-period som tonåring att framstå som den lena barnrumpe-perioden och att precis alla dina kläder i alla garberober har krympt? Krympt och blivit sanslöst fula.
Möjligheten, då det är just jag som skall fotograferas, är 1000. Tusen.
Det enda som saknas i denna underbarhet, det är att det skulle vara mitt eget bröllopsporträtt som skulle fotograferas. Men, riktigt så långt och brett är det, till all lycka, inte.
Ovulation.
Ovulation. Ovulation på sticka.
Herre du milde. Vännen, som fortfarande bor hos oss, nu kryddad också med tillhörande sambo, kom hem efter ett besök hos en bekant igår. Samtidigt som hon plockar upp sin dator ur väskan lassar hon upp en famnfull med ägglossningstest. Ägglossningstest som hon fått av sin polare, detta för att polaren uppenbart inte behöver dem längre, eller har ett gigantiskt lager...
Obehag. Jag känner ett fysiskt obehag för testerna. Både ägglossnings- och graviditetstesten. Usch, fy.
Paret som bor hemma hos oss just nu (och eventuellt gör det i en vecka ännu, men det är en annan historia) vet vilken vår situation är, så det är absolut inget hemlighetsmakeri eller andra skamliga känslor som dyker upp tillsammans med ägglossningstesten. Det är bara mitt stora obehag för allt det svarta som vår barnlöshetshistora förde med sig, som får mig att rysa.
Jag är så tacksam för att jag och vi inte är just där nu längre. Att vi står i en annan ruta. Att det fortfarande finns ett "vi" efter det vi gick igenom.
Våra vänner har inte en helt spikrak stig bakom sig de heller. Första sommaren vi kände varandra, för två år sedan, delgav vännerna oss nyheten att hon var gravid. De hade väntat de sedvanliga tolv veckorna innan de berättade något, och några veckor senare visade det sig att fostret dött. På den tiden hade jag blott ett missfall på en naturlig graviditet i bagaget, så jag kunde dela delar av det de gick igenom då. Nu är jag några lass klokare, eller har åtminstone fler erfarenheter i bagaget och hoppas att jag skall kunna finnas som en ventil om det skulle behövas i vännernas fall.
Men, ägglossningstest. Fy.
Jag tror att jag har ett eller annat test liggande i någon låda någonstans. Jag har ett otal antal rester av mediciner i skåp och lådor som också hänger kvar. Jag vet inte varför jag inte kommit mig för att bara slänga allt.
Den senaste tiden, det är bara fråga om dagar, har barnlösheten, själva faktum att jag aldrig kommer att bli mamma den vanligaste vägen, sjunkit in. Sjunkit in på ett sätt som känns. Och det känns, faktiskt, rätt skönt.
Jag tror - och hoppas - att det som nu bearbetas i mig, att det kommer att innebära att jag inte kommer att aktivt tänka på det, barnlösheten, längre. Det jag gått genom kommer alltid att vara en del av mig, det är klart, men jag ser fram emot den dag då det inte längre är det jag själv först och störst förknippar mig själv med.
Herre du milde. Vännen, som fortfarande bor hos oss, nu kryddad också med tillhörande sambo, kom hem efter ett besök hos en bekant igår. Samtidigt som hon plockar upp sin dator ur väskan lassar hon upp en famnfull med ägglossningstest. Ägglossningstest som hon fått av sin polare, detta för att polaren uppenbart inte behöver dem längre, eller har ett gigantiskt lager...
Obehag. Jag känner ett fysiskt obehag för testerna. Både ägglossnings- och graviditetstesten. Usch, fy.
Paret som bor hemma hos oss just nu (och eventuellt gör det i en vecka ännu, men det är en annan historia) vet vilken vår situation är, så det är absolut inget hemlighetsmakeri eller andra skamliga känslor som dyker upp tillsammans med ägglossningstesten. Det är bara mitt stora obehag för allt det svarta som vår barnlöshetshistora förde med sig, som får mig att rysa.
Jag är så tacksam för att jag och vi inte är just där nu längre. Att vi står i en annan ruta. Att det fortfarande finns ett "vi" efter det vi gick igenom.
Våra vänner har inte en helt spikrak stig bakom sig de heller. Första sommaren vi kände varandra, för två år sedan, delgav vännerna oss nyheten att hon var gravid. De hade väntat de sedvanliga tolv veckorna innan de berättade något, och några veckor senare visade det sig att fostret dött. På den tiden hade jag blott ett missfall på en naturlig graviditet i bagaget, så jag kunde dela delar av det de gick igenom då. Nu är jag några lass klokare, eller har åtminstone fler erfarenheter i bagaget och hoppas att jag skall kunna finnas som en ventil om det skulle behövas i vännernas fall.
Men, ägglossningstest. Fy.
Jag tror att jag har ett eller annat test liggande i någon låda någonstans. Jag har ett otal antal rester av mediciner i skåp och lådor som också hänger kvar. Jag vet inte varför jag inte kommit mig för att bara slänga allt.
Den senaste tiden, det är bara fråga om dagar, har barnlösheten, själva faktum att jag aldrig kommer att bli mamma den vanligaste vägen, sjunkit in. Sjunkit in på ett sätt som känns. Och det känns, faktiskt, rätt skönt.
Jag tror - och hoppas - att det som nu bearbetas i mig, att det kommer att innebära att jag inte kommer att aktivt tänka på det, barnlösheten, längre. Det jag gått genom kommer alltid att vara en del av mig, det är klart, men jag ser fram emot den dag då det inte längre är det jag själv först och störst förknippar mig själv med.
tisdag 15 september 2009
Perspektiv på tid.
Jag är den första att skriva under att livet som barnväntande och -längtande på många sätt är mer hemult i den situation jag är just nu. Att vänta barn utan specifika klockslag, datum och mätare är mer mänskligt på otaliga sätt.
Främst känns det i fråga om tid. Det är oerhört svårt att förklara, men tid och tidens gång känns både långsammare och snabbare. Ibland reflekterar jag inte ens över tiden. Och det är väl så det egentligen skall vara, livet är väl inget man blott skall mäta med klocka?
Motsägelsefull som jag ibland lyckas vara, skall jag erkänna att den familj vi skall få bekanta oss med låtit vänta på sitt svar på den förfrågan och första hälsning jag skickade per mail. Idag fick jag ett svar av familjen, det visade sig att en familjemedlem har insjuknat, att det är orsaken till att jag fått vänta på svaret. Familjen undrar samtidigt om det är okej att vi flyttar fram träffen några veckor, det tills saker lugnat ner sig en smula.
Och det är det faktiskt, det är mer än okej.
Främst känns det i fråga om tid. Det är oerhört svårt att förklara, men tid och tidens gång känns både långsammare och snabbare. Ibland reflekterar jag inte ens över tiden. Och det är väl så det egentligen skall vara, livet är väl inget man blott skall mäta med klocka?
Motsägelsefull som jag ibland lyckas vara, skall jag erkänna att den familj vi skall få bekanta oss med låtit vänta på sitt svar på den förfrågan och första hälsning jag skickade per mail. Idag fick jag ett svar av familjen, det visade sig att en familjemedlem har insjuknat, att det är orsaken till att jag fått vänta på svaret. Familjen undrar samtidigt om det är okej att vi flyttar fram träffen några veckor, det tills saker lugnat ner sig en smula.
Och det är det faktiskt, det är mer än okej.
Murphys lag.
Jag är inte den som sportar, idrottar eller motionerar ursprunget ur en stor förkärlek för "sportandet". Jag har aldrig uppnått den eufori som tvingar mig ut i spåret dag efter dag.
Jag har kommit så långt att jag kan skapa någon form av rutin i att jag motionerar. Det har funnits stunder då jag till och med sett fram emot rörelsen.
Det skulle vara oerhört fint om det i slutet av denna motionsmotivering skulle finnas ett pris av något slag - ett fysiskt välmående, en fin kropp, vad som helst. Men, det jag oftast stöter på i det som ser ut som ett jojo-motionerande, det är en förkylning av något slag. Dehär förkylningarna sätter stopp för sportandet - och det är lika svårt att komma igång var gång efter ett uppehåll.
Jag tror dessutom - som den krutuppfinnare jag är - att det att jag inte motionerat på några dagar, att det bidrar till att jag inte är den gladaste flickan i klassen idag.
Jag har kommit så långt att jag kan skapa någon form av rutin i att jag motionerar. Det har funnits stunder då jag till och med sett fram emot rörelsen.
Det skulle vara oerhört fint om det i slutet av denna motionsmotivering skulle finnas ett pris av något slag - ett fysiskt välmående, en fin kropp, vad som helst. Men, det jag oftast stöter på i det som ser ut som ett jojo-motionerande, det är en förkylning av något slag. Dehär förkylningarna sätter stopp för sportandet - och det är lika svårt att komma igång var gång efter ett uppehåll.
Jag tror dessutom - som den krutuppfinnare jag är - att det att jag inte motionerat på några dagar, att det bidrar till att jag inte är den gladaste flickan i klassen idag.
måndag 14 september 2009
Det finns botemedel mot allt det onda.
Det finns botemedel mot allt det svarta.
Det stavas häst. Det stavas hund.
Outsinlig glädje och kärlek.
Jag tror jag föredrar djur idag.
Det stavas häst. Det stavas hund.
Outsinlig glädje och kärlek.
Jag tror jag föredrar djur idag.
Dumma.
Jag känner mig som ett litet barn, som med arg i blick fräser ett "dumma".
Erkännas bör, jag är på ett rätt uselt humör. Och tänker lägga mitt i-land här, för att kanske kunna bli lite gladare i själen.
Jag är så trött på att vara den enda som "jobbar på vårt förhållande" (och jag är rätt trött på det uttrycket också) just nu och sedan en längre tid. Vårt förhållande, ja, jag syftar på förhållandet jag-min man. Vad annars?
Det är små, små saker, sandkorn som blir till berg. Eller stenar, lagom stora, nu skall jag inte vara så förbannat dramatisk.
Vi har en vän boende hos oss i några dagar. Och det är i denne - ytterst omtyckte - väns närvaro en del detaljer accentueras.
Ett kort - ogint - exempel; det kunde väl vara fint att åka via affären för att köpa in det och det så kan min man koka ihop just det och det välsmakande för vår vän. Ja, men, jag då?
Vännens boende hos oss innebar att vi var tvungna att mixtra lite med våra bäddavdelningar igår. Jag var tvungen att skynda på detta en smula, främst för att jag var den enda som var tvungen att stiga upp i svinottan idag. Döm om min förvåning då min äkte hälft hjälper mig att bädda färdigt för vännen, men struntar i att se till att vår egen säng kommer i ordning?
Jag ser det själv, då jag sitter här och klyver hårstrån, att det är jag som har större problem än världsalltet - och min man - tillsammans. Jag ser att jag ser ogin och paranoid ut. Jag vet att jag kunde strunta i allt detta och annat också.
Men jag vill inte.
Jag vill också känna att jag är värd något. Att jag ibland kunde vara värd till och med det lilla extra.
Jag är inte dummare än att jag inser att det är frågan om ett behov jag har, att bli bekräftad. Så mycket har jag studerat mig själv under mina dagar. Det är identifierat och jag jobbar på det. Jag har också kommit så långt i mina studier att jag insett att ej heller män kan läsa tankar, därför har jag gått så långt att jag - till min egen förlägenhet - erkänt att det skulle vara lättare att se sol stiga om jag någon gång nu och då fick höra att det går att finna goda sidor i också mig.
Men, nej.
Så, här sitter jag och tänker dumma tankar. Och väser "dumma".
Erkännas bör, jag är på ett rätt uselt humör. Och tänker lägga mitt i-land här, för att kanske kunna bli lite gladare i själen.
Jag är så trött på att vara den enda som "jobbar på vårt förhållande" (och jag är rätt trött på det uttrycket också) just nu och sedan en längre tid. Vårt förhållande, ja, jag syftar på förhållandet jag-min man. Vad annars?
Det är små, små saker, sandkorn som blir till berg. Eller stenar, lagom stora, nu skall jag inte vara så förbannat dramatisk.
Vi har en vän boende hos oss i några dagar. Och det är i denne - ytterst omtyckte - väns närvaro en del detaljer accentueras.
Ett kort - ogint - exempel; det kunde väl vara fint att åka via affären för att köpa in det och det så kan min man koka ihop just det och det välsmakande för vår vän. Ja, men, jag då?
Vännens boende hos oss innebar att vi var tvungna att mixtra lite med våra bäddavdelningar igår. Jag var tvungen att skynda på detta en smula, främst för att jag var den enda som var tvungen att stiga upp i svinottan idag. Döm om min förvåning då min äkte hälft hjälper mig att bädda färdigt för vännen, men struntar i att se till att vår egen säng kommer i ordning?
Jag ser det själv, då jag sitter här och klyver hårstrån, att det är jag som har större problem än världsalltet - och min man - tillsammans. Jag ser att jag ser ogin och paranoid ut. Jag vet att jag kunde strunta i allt detta och annat också.
Men jag vill inte.
Jag vill också känna att jag är värd något. Att jag ibland kunde vara värd till och med det lilla extra.
Jag är inte dummare än att jag inser att det är frågan om ett behov jag har, att bli bekräftad. Så mycket har jag studerat mig själv under mina dagar. Det är identifierat och jag jobbar på det. Jag har också kommit så långt i mina studier att jag insett att ej heller män kan läsa tankar, därför har jag gått så långt att jag - till min egen förlägenhet - erkänt att det skulle vara lättare att se sol stiga om jag någon gång nu och då fick höra att det går att finna goda sidor i också mig.
Men, nej.
Så, här sitter jag och tänker dumma tankar. Och väser "dumma".
fredag 11 september 2009
onsdag 9 september 2009
Skall vi dricka kaffe?
Scener ur ett äktenskap:
Mannen: -Skall vi dricka kaffe?
Kvinnan: -Jo, det skulle vara gott.
Mannen fyller pannan med vatten, går till sitt eget rum (!) och börjar knäppa på gitarren.
Kvinnan tömmer pressopannan. Diskar pressopannan. Lägger nytt kaffe i presson. Väntar tills vattnet kokar. Fyller på pressopannan. Väntar tills kaffet är färdigbryggt. Rör om. Väntar tills kaffet lagt sig. Pressar.
Mannen (med lite förvåning i blick): - Oj då, kaffet är färdigt.
Do not get me started på "varför".
Svaret är enkelt, jag ville ha kaffe. Gärna så snabbt som möjligt.
Mannen: -Skall vi dricka kaffe?
Kvinnan: -Jo, det skulle vara gott.
Mannen fyller pannan med vatten, går till sitt eget rum (!) och börjar knäppa på gitarren.
Kvinnan tömmer pressopannan. Diskar pressopannan. Lägger nytt kaffe i presson. Väntar tills vattnet kokar. Fyller på pressopannan. Väntar tills kaffet är färdigbryggt. Rör om. Väntar tills kaffet lagt sig. Pressar.
Mannen (med lite förvåning i blick): - Oj då, kaffet är färdigt.
Do not get me started på "varför".
Svaret är enkelt, jag ville ha kaffe. Gärna så snabbt som möjligt.
Hur glamorös är jag egentligen?
Eller elak?
Jag blir lite orolig då jag ser vilka bloggare Bloggtoppen tycker jag kunde finna intressanta.
Är det verkligen tänkt att jag skall hitta mina själsfränder bland personer som beskriver sina bloggar eller sig själva med "jag tror på att man kan få till allt man vill om viljan finns där. Fånga de lyckliga ögonblicken och NJUT livet! Och kom ihåg: life´s to short not to wear beautiful things! så - Shopping makes us happy! :-D" och "jag skriver från hjärtat♥. Stort som litet. Livet är en gåva och att uppskatta varandra, vardagen och nuet är viktigt! Le lite extra just idag".
Bloggarna är fyllda av vita fotografier på deras vita, fullkomliga hem. Också fotografierna på deras fullkomliga, vita barn är - vita och fullkomliga.
Ja, hallå. Här sitter jag med flottigt hår, fnasiga läppar och i joggingbyxor i mitt inte så vita hem. Jag känner mig rätt oglamorös, måste erkännas.
Alternativ 1) Jag har hamnat i fel liv, så enkelt är det.
Alternativ 2) De är bättre på att beskriva det fina i sina liv.
Å andra sidan.
Jag föreslås också föredra bloggen "Fuck you right back" - och det får mig att inse att jag antingen skriver som en kratta eller så är jag bara elak.
För att inte bara vara det sista, så skall jag också påminna mig själv om att jag också hittat många av mina riktiga själsfränder och ödessystrar via bloggtoppens förslag.
Jag blir lite orolig då jag ser vilka bloggare Bloggtoppen tycker jag kunde finna intressanta.
Är det verkligen tänkt att jag skall hitta mina själsfränder bland personer som beskriver sina bloggar eller sig själva med "jag tror på att man kan få till allt man vill om viljan finns där. Fånga de lyckliga ögonblicken och NJUT livet! Och kom ihåg: life´s to short not to wear beautiful things! så - Shopping makes us happy! :-D" och "jag skriver från hjärtat♥. Stort som litet. Livet är en gåva och att uppskatta varandra, vardagen och nuet är viktigt! Le lite extra just idag".
Bloggarna är fyllda av vita fotografier på deras vita, fullkomliga hem. Också fotografierna på deras fullkomliga, vita barn är - vita och fullkomliga.
Ja, hallå. Här sitter jag med flottigt hår, fnasiga läppar och i joggingbyxor i mitt inte så vita hem. Jag känner mig rätt oglamorös, måste erkännas.
Alternativ 1) Jag har hamnat i fel liv, så enkelt är det.
Alternativ 2) De är bättre på att beskriva det fina i sina liv.
Å andra sidan.
Jag föreslås också föredra bloggen "Fuck you right back" - och det får mig att inse att jag antingen skriver som en kratta eller så är jag bara elak.
För att inte bara vara det sista, så skall jag också påminna mig själv om att jag också hittat många av mina riktiga själsfränder och ödessystrar via bloggtoppens förslag.
tisdag 8 september 2009
Barnlöshetsblogg?
Det är många saker som slår mig, nu då jag är hemma och har tid att tänka. Så mycket jag nu tänker (se inlägg under) i detta tillstånd (fortfarande bara ett förkylt sådant, inget heligt, eller välsignat här inte). Tillbaka till tanken jag tänkte - eventuella nya läsare (hej!) måtte bli omåttligt besvikna då de eventuellt sökt mig på "barnlös", IVF, eller vad det nu kan vara jag hittas via.
Inte ett ord om barn - eller inte barn - åtminstone inte egna, inte så långt ögat når. Lite bot och bättring kommer här i komprimerad form;
Jag fick ett mail av vår före detta rådgivare idag, hon hade lovat skicka mig ett namn på fosterföräldrar som kunde gå med på att träffa oss, sådär i pedagogiskt syfte. Jag fick namnet på familjen idag - och har förstås redan gjort mina undersökningar och så långt ser allt alldeles prima ut. De ser ut som människor jag gärna vill träffa! Paret har fått överta ansvaret för sitt barn då det var 14 månader gammalt, och har haft barnet hos sig i två år nu.
Det jag nu skall göra, ja, det är att ta kontakt med familjen.
Så, även om man som (ny) läsare tycker att jag tappat tråden totalt, vilket jag kan hålla med om, så händer det något i alla fall. Pyttepyttesmå steg, men det är steg i alla fall.
Inte ett ord om barn - eller inte barn - åtminstone inte egna, inte så långt ögat når. Lite bot och bättring kommer här i komprimerad form;
Jag fick ett mail av vår före detta rådgivare idag, hon hade lovat skicka mig ett namn på fosterföräldrar som kunde gå med på att träffa oss, sådär i pedagogiskt syfte. Jag fick namnet på familjen idag - och har förstås redan gjort mina undersökningar och så långt ser allt alldeles prima ut. De ser ut som människor jag gärna vill träffa! Paret har fått överta ansvaret för sitt barn då det var 14 månader gammalt, och har haft barnet hos sig i två år nu.
Det jag nu skall göra, ja, det är att ta kontakt med familjen.
Så, även om man som (ny) läsare tycker att jag tappat tråden totalt, vilket jag kan hålla med om, så händer det något i alla fall. Pyttepyttesmå steg, men det är steg i alla fall.
OINK
Haaa haaa!
Jag är är världens roligaste!
OINK!
Jag funderade en stund över begreppet och förkortningen DINK igår. I och med att våra föhållanden äro förändrade så är vår status just nu OINK.
Och hur lägligt kommer jag inte på just den här förkortningen? Oink, oink, oink. Är det inte så de små grisarna låter då de (på engelska) bökar omkring i jorden?
Här har ni mig! En oinkare med svininfluensa!
OINK!
Ja, jag tror jag skall mäta febern nu...
Jag är är världens roligaste!
OINK!
Jag funderade en stund över begreppet och förkortningen DINK igår. I och med att våra föhållanden äro förändrade så är vår status just nu OINK.
Och hur lägligt kommer jag inte på just den här förkortningen? Oink, oink, oink. Är det inte så de små grisarna låter då de (på engelska) bökar omkring i jorden?
Här har ni mig! En oinkare med svininfluensa!
OINK!
Ja, jag tror jag skall mäta febern nu...
måndag 7 september 2009
Saker man ser...
...då man är ensam hemma.
Bananflugorna.
Jag och vi är ganska renliga av oss. Vi är rätt husliga och tycker om ordning och reda. Min man och jag - inte bananflugorna och jag... Så, det är inte helt överraskande att jag anser att bananflugornas landningsbana just hemma hos oss, att det är ett personligt påhopp. Jag tycker att det är ytterst opassande att dehär flugtygen kommer här och har ett "oj, mums, så skitigt och gott ni har det här inne" skrivet över sina små anleten.
Just nu är vi det läget att vi försöker stirra ut varandra, men jag är tvungen att meddela att de är betydligt fler än vad jag är... Så, nu behöver jag er hjälp - ur får jag livet ur dehär vingaburna eländesdjuren? Om tipset är ekologiskt och inte förorsakar lång och utdragen smärta är jag glad.
Bananflugorna.
Jag och vi är ganska renliga av oss. Vi är rätt husliga och tycker om ordning och reda. Min man och jag - inte bananflugorna och jag... Så, det är inte helt överraskande att jag anser att bananflugornas landningsbana just hemma hos oss, att det är ett personligt påhopp. Jag tycker att det är ytterst opassande att dehär flugtygen kommer här och har ett "oj, mums, så skitigt och gott ni har det här inne" skrivet över sina små anleten.
Just nu är vi det läget att vi försöker stirra ut varandra, men jag är tvungen att meddela att de är betydligt fler än vad jag är... Så, nu behöver jag er hjälp - ur får jag livet ur dehär vingaburna eländesdjuren? Om tipset är ekologiskt och inte förorsakar lång och utdragen smärta är jag glad.
Skillnaden på influensa och the influensa?
Jag har ingen aning om vilken skillnaden är. Någondera av dem har jag i vart fall.
Det är så irriterande. Jag tillhör definitivt kategorin som hellre är frisk och går på jobb än kategorin som är lite förkyld för att få stanna hemma.
Det är så irriterande. Jag tillhör definitivt kategorin som hellre är frisk och går på jobb än kategorin som är lite förkyld för att få stanna hemma.
lördag 5 september 2009
Genant.
Jag vet inte varför, men, det känns genant då jag ser så-här-blir-barn-till-grejs på tv. Nej, det är inte porr jag tittar på, men scener i allt från sjukhusserier (dokumentära sådana) till helt vanliga program.
Där sitter jag i min fåtölj och tycker att det känns lite pinsamt, jag märker att jag ofta drabbas av tanken "måste det nu visas sådant också i detta program?" - och byter gärna kanal. Mest generad blir jag om min man finns i närheten.
Jag har inte blivit så tokig att jag skulle tycka att det är något fel på varken hur barn blir till eller hur de föds. Det handlar om något annat. Eventuellt hänger det ihop med att jag alltid kan komma ihåg att det är något andra klarar av, att det är något jag inte kommer att få ihop.
Men, så är det ju också konstaterat, att för mycket tv är skadligt för vem som helst.
Där sitter jag i min fåtölj och tycker att det känns lite pinsamt, jag märker att jag ofta drabbas av tanken "måste det nu visas sådant också i detta program?" - och byter gärna kanal. Mest generad blir jag om min man finns i närheten.
Jag har inte blivit så tokig att jag skulle tycka att det är något fel på varken hur barn blir till eller hur de föds. Det handlar om något annat. Eventuellt hänger det ihop med att jag alltid kan komma ihåg att det är något andra klarar av, att det är något jag inte kommer att få ihop.
Men, så är det ju också konstaterat, att för mycket tv är skadligt för vem som helst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)