Efterfest.

Det är inte de direkta situationerna med gravida magar eller små barn som är det svåra. Det är eftersviterna som är tunga.

I samma sekund som jag mötte den gravida kusinens mage visste jag att det kommer att bli några tunga dagar. För det är så det fungerar - vilken som helst påminnelse om att alla andra får det att fungera, det gör att vi, min man och jag trillar ner i det där förbannade svarta hålet.

Eller, det är min man som trillar och jag är tvungen att följa med.

Gårdagen gick ännu rätt väl, vi var fortfarande ute på vift, bland andra människor. Då är man tvungen att ännu bete sig. Men, så fort vi satte oss i bilen och startade vår hemresa, då satte den sig. Den våta, grå filten.

Tystnad råder.

Det är så in i helvete tungt.

Som jag skrev någon dag före nyår, så har det här redan ett eget mönster. Jag vägrar vara den som rycker upp oss. Jag vägrar vara klassens clown. Det är inte mitt jobb att se till att vi är på gott humör.

Det är därför vi båda trillar ner i det svarta hålet.

En ny, icke-välkommen tanke dök upp i mina tankar igår.

Är det det här som kallas psykisk misshandel? Är det här någon form av psykisk terror?

Det är klart att jag förstår att man, han, är och blir ledsen. Men, det här känns inte rätt. Det känns orättvist. Med handen på hjärtat vet jag inte om jag står ut med det här. Allt annat, men inte det här.