Skam.

Skammen, den skammen.

Dte är något vrickat med mig. Eller det är fler saker som är lite på hälft i mitt huvud, men skammen - den har jag ett riktigt vrickat förhållande till.

Ett gott exempel är "incidenten med den icke-förväntade fadern" som jag nu lyckats ro ihop. Då jag stod med dopattesten i min hand och på något sätt försökte ta in det jag läste - då var skammen den första känsla som bubblade upp. Innan jag ens hann förstå vad det var jag läste så blev jag så oerhört förlägen.

Jag stod och skämdes som en hund.

Och det är väldigt typiskt mig - min reaktion på också andras tabbar, fel, misstag, plumpa påhopp och obehagliga överraskningar, är oftast den att jag skäms.

I det här fallet var skamattacken så stor att jag - bevisligen - inte ens kan ta in det jag nu "vet". Än mindre att jag kunde ha förmått mig rusa in till min mamma för att ställa henne mot väggen.

Jag skulle vilja vara just en sådan, en rakt-på-sak-människa, som säger och frågar rakt ut vad det är jag har på hjärtat. Men, det är inte rakt-på-sak jag har på hjärtat. Det är skam jag har i hjärtat.

Jag har suttit så många timmar på terapeutens soffa att jag vet vad denna skam kan bero på - jag är inte värd så mycket att jag skulle behöva få veta vem som egentligen är min far (eller att bli älskad, eller att bli uppskattad, eller att bli respekterad, men det är andra områden i detta nu).

Nu, och nu hör jag min terapeuts röst skalla i mitt huvud, är det min sak att antingen välja att sätta ner foten och få kräva att veta hur det egentligen står till - att själv välja att bli behandlad med respekt. Eller, det andra alternativet - att väja. Att bekräfta att jag också själv anser att en roll som golvmatta passar mig ypperligt.

Jag vill välja det första alternativet och inser också att det är det jag måste göra - men, brottningsmatchen med skammen kan dra ut på tiden...

Det surrar fortfarande i mitt huvud. Det som surrar är "lättast" att återge i franska streck:

- det måste ju finnas en orsak till att det står en främmande mans namn på min dopattest, mannen har ju deltagit i mitt dop.

- det finns foton på mig då jag är rätt liten, på vilka det är det jag trodde är min far som håller mig i sin famn. Är det arrangerade foton? När har min mor och det jag trodde var min far egentligen träffats?

- det jag trodde var min far vet att jag inte är hans barn?

- då jag tänker på det så har jag egentligen inte sett några handlingar som skulle innehålla bevismaterial på att det jag trodde var min far egentligen är det?

- hur har mina föräldrar resonerat då de bestämt sig för att inte berätta hur det står till? Det kanske inte finns något att berätta?

- mina farföräldrar, vet de något? Om jag inte är deras barnbarn, då har de inga barnbarn?

- om det inte är mina farföräldrar jag ansvarat för under de senaste åren, då kan jag anse att det jag trodde var min far har använt mig som piga under de år han varit ointresserad?

- tänk om min frustration över det struliga förhållandet till mannen som kallats min far - tänk om jag skällt på fel träd under hela mitt liv? Den andra snubben - dopattestmannen - honom har jag ju inte ens börjat behandla? Äh, det kan ju hända att han inte ens lever längre?

Hur i helvete kan ett liv, mitt liv, vara såhär jävla struligt icke-lineärt? Jag vill ha ett normalt liv.

Jag vill vara en medelsvensson, med en mamma och en pappa och ett par välkammade syskon.

Nåväl, det här är ett par rader förvirrat ösande ur skammen.

Jag vet vad jag måste göra. Men, jag vill inte.