Som svar på Nylsas fråga

Så är svaret - åtminstone för en tid framöver - ja!

Håller nämligen på att spricka i limningarna över ett ärende som jag och vi inte avslöjat för annat än några i familjen än så länge.

Vi kommer - förutsatt att det inte händer något jätteknäppt under de närmaste dagarna - att åka och hämta lillsyskon inom ett par månader!

!!!

Måste bara lätta på glädjen lite, och det här är den plats där det är tryggast att göra det. Tillsammans med er, er som (mot förmodan, såhär några år senare förväntar jag mig inte att det är många som läser) också förra gången var de som fick höra de glada (och de ledsna) nyheterna först av alla.

Tvåbarnsmor, vettni. Måste nypa mig själv lite och återkomma.

Så här tre och ett halvt år senare

Är detta ett laboratorietest eller vad kunde det kanske handla om?

Det finns en blogg.

Det finns en blogg, en blogg som inte alls är jag på samma sätt som Eludie-bloggen, men, som skrivs av mig. Av mig, sådär med namn och adress. Som de flesta känner mig.

Är du intresserad av att läsa?

Skicka ett mail på adressen eludie@gmail.com.

Och, jag kommer att fortsätta vara Eludie. Eludie lär återkomma då det är svalare ute.

Hur svårt är det inte att vara 10 månader gammal i denna hetta? Hur svårt är det inte att vara litens mamma i en hetta som denna? Hur gör man egentligen? Liten får inte vistas i sol, liten förgås av att sitta eller sova i vagn - det är svårt att lura in utetid i denna sommar. Men, jag klagar inte.

På tal om tennis.

Det fixade sig med mitt grönsaksland.

Tror jag i alla fall.

Applåder.

Finaste Camilla, jag kommer nog inte att sluta blogga. Och skulle jag få för mig att börja blogga under annan identitet, ja, då lovar jag berätta det här! Orsakerna till att jag ens funderar på att blogga också under eget namn, det är de samma som du nämner - nu, då jag får vara hemma, så är det en hel del människor jag inte träffar så ofta, eller över huvudtaget, det skulle vara ett lätt sätt att hålla dehär människorna up-to-date. All familj, både min och min mans, bor på andra orter och en blogg kunde fungera också i förhållande till släkten.

Men, vi får se.

Barnet, det högt älskade lilla barnet, det är absolut dags att uppdatera er kring honom också!

Följande stora steg har tagits;

- antalet tänder är fem.
- han har övergått från tre dagssömner till två.
- han vaknar högst två gånger per natt.
- han har lärt sig applådera.

Mest applåderar han i sängen, just innan han skall somna.

På tal om steg, så har inga sådana ännu tagits. Kryper gör han egentligen inte heller. Han krälar. Tänk krypskytt. En snabb krypskytt.

Älskade unge.

Att blogga öppet.

Jag fick ett förslag av en av mina vänner igår - jag vet inte om hon läser den här bloggen eller ej, som jag tidigare sagt vill jag inte ens veta om någon jag känner läser eller ej - min vän tycker att jag skall börja blogga.

"Börja mammablogga!" tyckte min vän. "Om du mammabloggar, då lovar jag att jag läser, bara för att det är du som skriver" fortsatte hon.

Med ett leende tillade hon att det är av yttersta vikt att jag bloggar under mitt riktiga namn, annars kommer ingen att hitta bloggen tillade hon.

Jag mammabloggar ju redan nu? Är det här en mammablogg, det har jag inte ens reflekterat över.

Jag sitter och suger på karamellen, det finns något som lockar i vännens förslag, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Å andra sidan tror jag inte att jag vill dubbelblogga - är lite osäker här - men, det jag är säker på, det är att jag inte vill sluta blogga som Eludie.

Äh, det här är ett inlägg som väl beskriver hur synapser ser ut i mitt huvud.

Arga bloggen.

Här på vårt bostadsområde erbjuds möjligheten att hyra lite land, tänk kolonilott, för odling av grönsaker och sånt för eget bruk. Jag har dreglat efter ett eget litet grönsaksland i flere år, och i år erbjöds vi möjligheten att få en egen lott.


Hur det nu kom sig, så tog vi ingen lott. Ivrigt påhejad av min man och hans föräldrar, lät jag mig pratas in i ett "vi gör ett stort grönsaksland på vårt sommarställe" - det har förekommit löst prat om det i och med att mina svärföräldrar nu är pensionerade och i och med att vi, då liten flyttat in hos oss, kommer att tillbringa stora delar av sommaren just på sommarstället.

Nåväl, jag avböjde kolonilotten och senaste veckoslut planerade vi grönsakslandet, jag, min man och hans svärföräldrar. Potatis, ja den hör till, mina svärföräldrar har alltid satt några rader med potatis, vi igen, vi äter knappt någon potatis över huvudtaget. Så, dealen var, ett halvt land potatis och resten av landet skulle innehålla lök, rödbeta, morot, spenat, sallad och det och sånt. Dealen var också att vi sköter landet, då jag nu prompt vill odla så mycket av våra grönsaker som möjligt på egen hand.

Ja, en enkel förklaring här, som en parentes, det är förstås mina svärföräldrars sommarställe, om någon äga rätt till tillgång i vår familj, så är det förstås min man.

Nåväl, med salighet i blick har jag sett fram emot att få sätta fingrarna i jorden. Jag har stått ut med att alla grannar påtar i jorden, för det skulle jag ju också snart göra, i vårt stora, fina grönsaksland.

Tji fick jag så det smäller om det.

Svärmor ringde i går. Det blir inget grönsaksland. Svärfar har satt potatis i hela jäkla landet.

Fan också.

Okej, det är ett grönsaksland. Det finns grönsaker att köpa i butiken. Det är inte hela världen. Svärmor sade, över telefon, att hon sagt till sin man, att han får lyfta bort en del av potatisen. Så att grönsakerna skall få plats. Ett absolut nej, det var vad hon fick som svar.

Men, jag är ändå besviken. För att jag nu inte får odla, som jag hade önskat. För att möjligheten att få land här hos oss inte finns längre. För att min svärfar bara sket i det hela, trots att han var med om att planera plantagen.

Det finns något riktigt svartfult i mig. Som tänker försöka få ett grönsaksland till stånd här hemma. Som faktiskt inte tänker åka till sommarstället, för att det land jag har att sköta, det finns här hemma. Equals inget barnbarn på sommarferie, sett med mina svärföräldrars ögon.

Så fina tankar och planer har jag.

Att det gågna veckoslutet på sommarstället inte var en fågelsång, det är en helt annan historia. Jag kan bara lakoniskt konstatera att min svärfar är oerhört avundsjuk på mitt och litens förhållande.

Jag tror, cuckoo (?), att svärfar faktiskt gjorde den här potatiskuppen för att hämnas.