Tack för alla gratulationer för det goda betyget vi fick av våra utbildare!
Vi hade en träff på fyrmanhand igår, det handlade om en sammanfattning av oss i utbildningen så här långt. Nu återstår 1-2 träffar med hela gruppen i maj (den andra är för par som önskar bli fosterföräldrar) och sen pausar vi över sommaren.
Vi har ett fastslaget mötesdatum i augusti - och då är det dags för slutrapporten. Då får jag och min man den slutliga bedömningen av oss som blivande föräldrar. Och, sen vet ni, sen är vi färdiga.
Färdiga i och med att vi än i denna dag står fast vid det beslut som blivit det gällande under den här utbildningen - vi vill försöka få bli fosterföräldrar.
Jag inser att åsikterna om ett fosterföräldraskap i vår situation väcker starka åsikter. Det finns en del som anser att ofrivilligt barnlösa inte borde "satsa på" ett fosterbarn i första hand, att ingången kan vara så fel. Det skall medges att tanken på att förlora ytterligare barn inte känns lätt eller bra, men det är inte det som känns mest just nu.
Mest känns tanken på att det finns barn som bor och kanske växer upp i hem som är än mer opassande än vårt, eller på barnhem, som inte får eller har en möjlighet att få växa upp i ett tryggt hem på grund av att det finns så många i min och vår situation som inte "vågar". Som inte vågar öppna sitt hem, sin famn, sin värld för ett barn som behöver det - av rädsla för att förlora barnet.
Jag går på den tanke som Brunos matte så fint skrev i en kommentar här tidigare, den att jag kanske kan få finnas i ett barns minne som den som öppnade sitt hem och gav barnet en trygg plats då hon eller han behövde det som mest.
Äh, det låter så klyschigt och platt och gloriafixerat då jag försöker beskriva tanken bakom den helomvändning jag och vi gjort.
I alla fall, våra utbildare har inte ändrat uppfattning om oss än, de tycker fortfarande att vi har de styrkor och svagheter som ett föräldraskap av denna sort kan innebära.
Så, det är egentligen inte så mycket kvar, det är främst slutrapporten i augusti som härnäst skall bockas av - efter det är vi färdiga. Hur obegripligt det än låter, efter det borde vi vara okejade för ett liv som föräldrar.
De frågade oss om vår syn på framtiden, mer konkret försökte de få ur oss när vi, i kalenderväg, såg oss som föräldrar. Åh, jag ville egentligen bara skrika det rätt ut; NU! NU! NU! Men, jag besinnade mig och sade att det skulle kännas bra om det nya året kunde komma med något nytt. Att det skulle vara roligt att inleda det nya året som en familj.
Hummhumm sade våra utbildare, ja, det kan ju gå otroligt snabbt sedan då vi tycker att just ni passar för ett barn vi har, och jo, det kan ta upp till ett par år. Ett par år - dröjer det så länge så är det oftast på grund av omöjligheter i den mottagande familjen.
Oj.
Jag slås av tanken ibland, tänk att just jag och vi är mitt uppe i det här?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag blir jätteglad när jag läser ditt inlägg. Att ni bestämt er för fosterbarn är otroligt stort och så fint. Visst blir det klichéaktigt när man försöker förklara varför man vill göra det, men det gör det inte mindre sant. Att veta att barnet jag kommer att älska villkorslöst kanske helt plötsligt kommer att ryckas från mina armar, är inte direkt något man gör för sin egen skull. Även om valet att bli mamma är och förblir ett själviskt beslut. Vilket det ju ska vara.
Vackra Eludie med sin vackra berättelse!
Kram
Så fantastiskt, så generöst, så spännande! Att ni fattat beslut, att ni fattat just detta beslut - det är STORT! Att välja den väg ni valt, det är inte den lättaste vägen ni stakat ut för er själva. Men sannolikt en väg med oändligt mycket kärlek - lyckliga de barn som kommer att få ta del av er familj!
Det är beundransvärt det ni gör. Generöst, underbart och fullt av kärlek till alla barn.
Så fantastiskt- ett fint beslut ni har tagit. I min familj fanns ett par fosterbarn under uppväxten och vi har fortf nära kontakt. Jag tror som du säger att man kan göra ett avtryck för en människas hela liv.
Kanske är det så att det är meningen att de svårigheter ni gått igenom, och all den kärlek till barn ni burit och vårdat, kommer att komma till ett barn med särskilda behov. Jag tror ni blir alldeles perfekta!
/malin
Skicka en kommentar