Det är tusen tankar som snor runt i min förvirrade och trötta hjärna.
De förvirrade tankarna som handlar om vår eventuella väg mot ett eventuellt föräldraskap, ja, de handlar bland annat om följande; är det rätt att lyfta tanken långt förbi horisonten, att fokusera på ett ännu högst troligen ofött barn - och vänta på att det skall bli vårt? Vårt eget barn.
Det i stället för att sänka blicken för att se det som finns så nära. Det barn som redan finns, som skulle behöva oss redan nu? Kan vi förbi se det barn som redan finns, bara för att det eventuellt är ett barn som bara skulle vara oss till låns?
Det är ett djupt dilemma. Som rör sig intill kärnan av det det handlar om då det gäller både adoption och fosterbarn, att det är barnet som är i fokus. Inte vi. Inte jag och min innerliga önskan om att få bli och vara mamma.
Det är både självklart och lätt och samtidigt oerhört svårt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hmm... För en utomstående som befinner sig i en helt annan situation låter valet lätt. Men det är naturligtvis helt annorlunda när man är där ni är.
Antar att det handlar mycket om väntetid också? Ett fosterbarn handlar alltså om att ni har ett barn boendes hos er tills det får komma hem till sina föräldrar igen? Eller har jag missuppfattat det?
Kan det i så fall ersätta ett adopterat barn som är ert för alltid?
Jag förstår att jag ställer naiva frågor. Sorry...
Kram!
Jag kan bara säga att för egen del när jag var barnlös kunde jag inte tänka mig fosterbarn, med tanke på ovissheten, medan min sambo hellre kunde tänka sig det än att adoptera. Nu kanske det är en väg för att låta lilleman få växa upp med "syskon". Utesluter fosterbarn möjligheten att adoptera?
hej hej, kikar förbi o lämnar ett avtryck. hittade till din blogg idag och har läst igenom en del inlägg. du skriver väldigt öppet och verkligen från hjärtat!
Kunde ha skrivit inlägget själv. Jag är uppvuxen med två fosterbröder nämligen och vet hur hjärtskärande det är när familjen spricker, gång på gång. Det är ju tyvärr inte alltid som i filmerna, dvs att det fungerar så bra att bioföräldrarna inser att deras barn trots allt har det bättre hos dig och skriver över vårdnaden. Mina bröder "togs ifrån" mig två gånger, vilket var obeskrivligt jobbigt, men å andra sidan vet jag att vi verkligen hjälpte dem och deras familj när de behövde det som mest. Jag sitter själv med exakt samma funderingar och inte är det lätt! Men jag beundrar dig för att du tänker tanken, inte många som gör!
Skicka en kommentar