Det var i maj vi var på den sista föräldrautbildningskvällen som grupp. Vi hade redan före det, min man och jag, kommit överrens om att träffa våra handledare för vår slutrapport och -betyg i augusti.
Vi får vårt utlåtande nästa vecka.
Tiden mellan då och nu - den har gått otroligt snabbt.
Det är facinerande, att en tidsenhet - må det vara en timme, en månad eller ett halvt år - kan genomlevas i så många olika hastigheter.
Den här sommaren har, med just den här specifika saken i åtanke, gått otroligt snabbt.
Tankarna på betyget börjar pocka på. Vad kommer de att säga om oss? Är vi bra enog? Duger vi? Finns det ett barn som behöver just oss?
Tänk om vi blir diskade? Tänk om det blir ett nej?
Nej.
torsdag 30 juli 2009
tisdag 28 juli 2009
Ett kryddmått kärlek.
Grannarna under oss, de som har den lilla nyfödda bebisen, satt ute på gården då jag kom hem i kväll.
Jag har inte sett den nyblivna mamman efter deras hemkomst och passade därför på att gratulera också henne. Samtidigt frågade jag hur hon återhämtat sig - hon gick mer än två veckor över tiden, pojken var stor och hon snittades - och hon var ärlig. Hon sade att såret läker fint, att det är mer hennes psyke som sackar efter, och det rejält.
Hon såg riktigt, riktigt ledsen ut.
Så, med deras rätt spralliga hund, än mer sprallig än vanligt i och med den nya familjemedlem som föranlett viss nyfördelning av husses och mattes uppmärksamhet, runt benen, frågade jag om det skulle vara okej om jag lånade hunden för en långpromenad nu och då. Jag tror att jag fick ur mig något om att det skulle kännas fint att kunna hjälpa till, att det skulle vara roligt att tanka lite husdjurskärlek, ja, något åt det hållet.
Den nyblivna mamman blev glad, ledsen, rörd, lättad - något av detta, eller en blandning av allt och blandat med en alla-känslor-utanpå-känsla började hon gråta.
Tack, sade hon. Det skulle vara väldigt fint om du kunde gå ut och gå med hunden, fortsatte hon.
Ibland behövs det så lite för att det skall kännas lite bättre.
Jag har inte sett den nyblivna mamman efter deras hemkomst och passade därför på att gratulera också henne. Samtidigt frågade jag hur hon återhämtat sig - hon gick mer än två veckor över tiden, pojken var stor och hon snittades - och hon var ärlig. Hon sade att såret läker fint, att det är mer hennes psyke som sackar efter, och det rejält.
Hon såg riktigt, riktigt ledsen ut.
Så, med deras rätt spralliga hund, än mer sprallig än vanligt i och med den nya familjemedlem som föranlett viss nyfördelning av husses och mattes uppmärksamhet, runt benen, frågade jag om det skulle vara okej om jag lånade hunden för en långpromenad nu och då. Jag tror att jag fick ur mig något om att det skulle kännas fint att kunna hjälpa till, att det skulle vara roligt att tanka lite husdjurskärlek, ja, något åt det hållet.
Den nyblivna mamman blev glad, ledsen, rörd, lättad - något av detta, eller en blandning av allt och blandat med en alla-känslor-utanpå-känsla började hon gråta.
Tack, sade hon. Det skulle vara väldigt fint om du kunde gå ut och gå med hunden, fortsatte hon.
Ibland behövs det så lite för att det skall kännas lite bättre.
måndag 27 juli 2009
Statistik.
En av fördelarna med att återgå till arbetet är att jag får många goda orsaker att tänka på "andra saker".
Jag kan, som ett exempel, sysselsätta mig med att göra upp statistik. Under mina fem veckor som semestrande har följande inträffat;
1 kollega (den fina, fina vännen!) har fått bebis
2 blivande mammor har avvikt för mammaledighet
1 blivande far går omkring och väntar på utryckning
Alla dessa på mitt jobb.
Också grannen har fått bebis för en vecka sedan. Det är den här trappans tredje barn på ett halvt år.
It's raining bebisar.
Och det känns helt okej, faktiskt.
Jag kan, som ett exempel, sysselsätta mig med att göra upp statistik. Under mina fem veckor som semestrande har följande inträffat;
1 kollega (den fina, fina vännen!) har fått bebis
2 blivande mammor har avvikt för mammaledighet
1 blivande far går omkring och väntar på utryckning
Alla dessa på mitt jobb.
Också grannen har fått bebis för en vecka sedan. Det är den här trappans tredje barn på ett halvt år.
It's raining bebisar.
Och det känns helt okej, faktiskt.
söndag 26 juli 2009
Att återgå till det normala
Så, jag lägger det sista jag har av fem semesterveckor bakom mig.
Det blev en lite annorlunda semester.
Jag har ju nog vetat det länge, hela tiden. Att det kommer att komma en dag då jag är tvungen att säga hejdå åt kissekatterna. Att jag skulle vara tvungen att inleda semestern genom att göra just detta, det var inte väntat.
Semesterns karaktär ändrades förstås i och med att katterna är borta, helt plötsligt var hemmet tomt. Det fanns ingen som höll oss hemma, det fanns ingen egentlig orsak att häcka hemma. Ingen vilja heller, för den delen.
Så, vi har varit out-of-house.
Resorna blev två utomlands och en lång inom landets gränser. Resorna var fina, jag kommer att glädja mig länge över att min man red ut på en lång terrängtur tillsammans med mig! Jag vill absolut inte pressa honom, men det ser ut som om det inte skall behöva vara en engångsföreteelse!
Jag insåg idag att det är ganska exakt nu jag borde ha blivit mamma på det senaste frammaskinerade försöket att få barn. Årsdagarna och milstolparna för "också den här dagen borde ha varit en sådan dag" är redan så många att de tycks gå mig ganska obemärkt förbi. Det är bara bra, det är skönt.
Det är ju inte dagar värda att fira precis.
Jag råkade höra en sak på radio här under sommaren, och det franka konstaterandet av psykologen i programmet var ganska befriande egentligen. Programmet handlade om illamåendet i dagens samhälle, det pratades en del om skillnaden mellan att vara ledsen, sorgsen och deprimerad. Konstaterandet i all sin enkelhet; "livet består av bra, bättre, sämre och riktigt dåliga dagar - och så skall det också vara".
Konstaterandet känns rätt. Nyktert och så.
Jag vet att jag många, många, otaliga gånger ansett och anser att jag drabbats orättvist hårt, men, det är mitt liv och det är det enda jag har att leva.
Ändå, det skulle vara roligt om det skulle hända något roligt. Det skulle kännas roligt om det skulle kännas riktigt, riktigt roligt, glatt och lyckligt.
Tankar inför en jobbuppstart? Jag är, som tidigare konstaterat, den enda i vår familj som återgår till jobbet, min man förlorade sitt jobb samtidigt som han inledde sin semester. Så, min man skickades tillbaka till landet idag, jag tror att det är lättare för mig att återgå till jobbet då jag får skapa mina egna rutiner i lugn och ro.
Att återgå till jobbet känns okej. Det känns som om semestern varit lång, som om jag varit borta från jobbet i långa tider. Men, jag skall erkänna att jag inget hade emot att stanna hemma i fem veckor till.
Det blev en lite annorlunda semester.
Jag har ju nog vetat det länge, hela tiden. Att det kommer att komma en dag då jag är tvungen att säga hejdå åt kissekatterna. Att jag skulle vara tvungen att inleda semestern genom att göra just detta, det var inte väntat.
Semesterns karaktär ändrades förstås i och med att katterna är borta, helt plötsligt var hemmet tomt. Det fanns ingen som höll oss hemma, det fanns ingen egentlig orsak att häcka hemma. Ingen vilja heller, för den delen.
Så, vi har varit out-of-house.
Resorna blev två utomlands och en lång inom landets gränser. Resorna var fina, jag kommer att glädja mig länge över att min man red ut på en lång terrängtur tillsammans med mig! Jag vill absolut inte pressa honom, men det ser ut som om det inte skall behöva vara en engångsföreteelse!
Jag insåg idag att det är ganska exakt nu jag borde ha blivit mamma på det senaste frammaskinerade försöket att få barn. Årsdagarna och milstolparna för "också den här dagen borde ha varit en sådan dag" är redan så många att de tycks gå mig ganska obemärkt förbi. Det är bara bra, det är skönt.
Det är ju inte dagar värda att fira precis.
Jag råkade höra en sak på radio här under sommaren, och det franka konstaterandet av psykologen i programmet var ganska befriande egentligen. Programmet handlade om illamåendet i dagens samhälle, det pratades en del om skillnaden mellan att vara ledsen, sorgsen och deprimerad. Konstaterandet i all sin enkelhet; "livet består av bra, bättre, sämre och riktigt dåliga dagar - och så skall det också vara".
Konstaterandet känns rätt. Nyktert och så.
Jag vet att jag många, många, otaliga gånger ansett och anser att jag drabbats orättvist hårt, men, det är mitt liv och det är det enda jag har att leva.
Ändå, det skulle vara roligt om det skulle hända något roligt. Det skulle kännas roligt om det skulle kännas riktigt, riktigt roligt, glatt och lyckligt.
Tankar inför en jobbuppstart? Jag är, som tidigare konstaterat, den enda i vår familj som återgår till jobbet, min man förlorade sitt jobb samtidigt som han inledde sin semester. Så, min man skickades tillbaka till landet idag, jag tror att det är lättare för mig att återgå till jobbet då jag får skapa mina egna rutiner i lugn och ro.
Att återgå till jobbet känns okej. Det känns som om semestern varit lång, som om jag varit borta från jobbet i långa tider. Men, jag skall erkänna att jag inget hade emot att stanna hemma i fem veckor till.
fredag 24 juli 2009
Att packa bort sina kissekatter
Nu, drygt en månad efter att kattpojkarna åkte till katthimmelen, vågade jag mig ut till det lokala katthuset. Katthuset, det är den lokala djurskyddsföreningens hem för upphittade katter.
Bilen fullpackad med det vi samlade på oss under våra nitton år tillsammans, sandlåda, klätterträd, matskålar, leksaker, klösmattor och överbliven mat i mängd åkte jag till huset. Till huset som innehåller katter som gärna vill ha ett nytt hem.
Jag började gråta så fort jag steg över tröskeln till katternas tillfälliga boning. Jag inser nu att jag inte träffat en enda katt sedan jag skickade de mina på den sista färden.
Stora, små, arga, glada, ledsna, rädda och sturska - katter i alla former. Så olika de mina, ändå så lika. Något så innerligt välbekant i allt det okända, allt som påminner om dem som inte längre finns.
Jag överräckte det vi hade med oss, och tacksamheten var stor. Jag hoppas att jag på detta sättet kan bidra till att något av allt det goda jag fick av mina kattpojkar skall gå vidare på detta sätt.
Aldrig, aldrig kunde jag veta att den här sorgen skulle vara så här stor.
Bilen fullpackad med det vi samlade på oss under våra nitton år tillsammans, sandlåda, klätterträd, matskålar, leksaker, klösmattor och överbliven mat i mängd åkte jag till huset. Till huset som innehåller katter som gärna vill ha ett nytt hem.
Jag började gråta så fort jag steg över tröskeln till katternas tillfälliga boning. Jag inser nu att jag inte träffat en enda katt sedan jag skickade de mina på den sista färden.
Stora, små, arga, glada, ledsna, rädda och sturska - katter i alla former. Så olika de mina, ändå så lika. Något så innerligt välbekant i allt det okända, allt som påminner om dem som inte längre finns.
Jag överräckte det vi hade med oss, och tacksamheten var stor. Jag hoppas att jag på detta sättet kan bidra till att något av allt det goda jag fick av mina kattpojkar skall gå vidare på detta sätt.
Aldrig, aldrig kunde jag veta att den här sorgen skulle vara så här stor.
lördag 18 juli 2009
Hemma, bara en sväng.
Vi är hemma och vänder. Som tidigare konstaterat, det är svårt att befinna sig mitt i allt detta tysta.
Tysta, rena, hårfria. Friheten i att inte "vara tvungen" att komma hem för kattgos, innebär semester på landet, innebär resor hit och dit inom och utanför landets gränser. Det känns konstigt, det höjer ribban för att komma hem på riktigt.
Helst sitter jag ute på landet. Med kattbollarna inom synhåll. Jag går en vända till dem varje morgon, varje kväll.
Det lättar.
Och snart är jag tvungen att komma hem på riktigt, en vecka semester med ytterligare en resa inbokad, och sen är det vardag som gäller.
En tyst och tom vardag, men min vardag.
Då lär jag återkomma i bloggvärlden också.
Tysta, rena, hårfria. Friheten i att inte "vara tvungen" att komma hem för kattgos, innebär semester på landet, innebär resor hit och dit inom och utanför landets gränser. Det känns konstigt, det höjer ribban för att komma hem på riktigt.
Helst sitter jag ute på landet. Med kattbollarna inom synhåll. Jag går en vända till dem varje morgon, varje kväll.
Det lättar.
Och snart är jag tvungen att komma hem på riktigt, en vecka semester med ytterligare en resa inbokad, och sen är det vardag som gäller.
En tyst och tom vardag, men min vardag.
Då lär jag återkomma i bloggvärlden också.
onsdag 1 juli 2009
Högt i tak.
Det är en vecka sedan vi lade små kattbollarna för en sista vila. Finaste pälspojkarna ligger i samma formation som de sov i som levande, varma, kurrande kattpojkar - nos mot nos, tass över kompis hals. De sover på landet, på finaste, soligaste paradplats, en plats jag ser då jag sitter i gungan. Ovan pojkarna ett nytt äppelträd, ett träd som borde ge oss syrliga höstäpplen.
Mest älskade katter. Många frågar vad som hände, många undrar varför båda flög till katthimmelen samtidigt.
Jag har bott med kattpojkarna i drygt 19 år, pälspojkarna var bröder och jag har för flere år sedan bestämt mig för att de skall få somna in tillsammans. Att hålla dem åtskilda var aldrig en tanke. Den friskare pojken var den som blev gammal rätt snabbt på slutrakan, den som dragits med stressblåsa, acne och hudcancer var den som kunde levt än. Men, finaste kattpojke var trött och gammal och ville bara sova, midsommarsöndagen då solen och sommaren anlände bad han om det.
Och, det är och var mitt ansvar som kattpojkarnas främste modersfigur, att återgälda all den kärlek och glädje de skänkt mig, på detta sätt.
Veterinären vi lyckades få tag i, efter några om och men och olidligt långa midsommarminuter, sade att hon kunde ta några prover på kattpojken som var tröttast, men de blickar min man och jag växlade sade nej.
Det skulle inte ha gjort en skillnad till det bättre.
Kattpojkarnas liv till sin ände.
Mer än 19 år, halva mitt liv, har jag fått glädjas med dessa fyrbenta, högt älskade filurer. En dag kommer det onda att ha givit vika och jag kommer blott att komma ihåg all glädje och kärlek.
Än idag är det saknad, tårar och glömska.
Jag ser och hör de små tassa omkring fortfarande.
Samtidigt som jag dammsuger sand för de sista gångerna, tvättar bort kattarna från våra mattor, tejpar bort deras hår från mina kläder. Allt för sista gången.
Hemma är högt i tak och tysta rum. Vårt hem känns sterilt och låter tomt. Till och med lukten, eget-hem-doften, den kännspaka - är borta. Det känns som om jag skulle snurra runt i en visningslägenhet.
Jag saknar mina kattpojkar så. Jag kan inte tänka tankar som handlar om katterna ända till tankarnas slut, det finns tydligen oceaner av gråt kvar.
Vi plågas ut i världen av vår "nyvunna frihet", den semester vi har, den står vi inte ut med att fira hemma.
Att min man förklarades arbetslös samma dag som vi åkte för att begrava katterna, samma dag som han skulle inleda sin semester, det är väl det som i mitt och vårt liv kallas grädde på moset?
Mest älskade katter. Många frågar vad som hände, många undrar varför båda flög till katthimmelen samtidigt.
Jag har bott med kattpojkarna i drygt 19 år, pälspojkarna var bröder och jag har för flere år sedan bestämt mig för att de skall få somna in tillsammans. Att hålla dem åtskilda var aldrig en tanke. Den friskare pojken var den som blev gammal rätt snabbt på slutrakan, den som dragits med stressblåsa, acne och hudcancer var den som kunde levt än. Men, finaste kattpojke var trött och gammal och ville bara sova, midsommarsöndagen då solen och sommaren anlände bad han om det.
Och, det är och var mitt ansvar som kattpojkarnas främste modersfigur, att återgälda all den kärlek och glädje de skänkt mig, på detta sätt.
Veterinären vi lyckades få tag i, efter några om och men och olidligt långa midsommarminuter, sade att hon kunde ta några prover på kattpojken som var tröttast, men de blickar min man och jag växlade sade nej.
Det skulle inte ha gjort en skillnad till det bättre.
Kattpojkarnas liv till sin ände.
Mer än 19 år, halva mitt liv, har jag fått glädjas med dessa fyrbenta, högt älskade filurer. En dag kommer det onda att ha givit vika och jag kommer blott att komma ihåg all glädje och kärlek.
Än idag är det saknad, tårar och glömska.
Jag ser och hör de små tassa omkring fortfarande.
Samtidigt som jag dammsuger sand för de sista gångerna, tvättar bort kattarna från våra mattor, tejpar bort deras hår från mina kläder. Allt för sista gången.
Hemma är högt i tak och tysta rum. Vårt hem känns sterilt och låter tomt. Till och med lukten, eget-hem-doften, den kännspaka - är borta. Det känns som om jag skulle snurra runt i en visningslägenhet.
Jag saknar mina kattpojkar så. Jag kan inte tänka tankar som handlar om katterna ända till tankarnas slut, det finns tydligen oceaner av gråt kvar.
Vi plågas ut i världen av vår "nyvunna frihet", den semester vi har, den står vi inte ut med att fira hemma.
Att min man förklarades arbetslös samma dag som vi åkte för att begrava katterna, samma dag som han skulle inleda sin semester, det är väl det som i mitt och vårt liv kallas grädde på moset?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)