Ett kryddmått kärlek.

Grannarna under oss, de som har den lilla nyfödda bebisen, satt ute på gården då jag kom hem i kväll.

Jag har inte sett den nyblivna mamman efter deras hemkomst och passade därför på att gratulera också henne. Samtidigt frågade jag hur hon återhämtat sig - hon gick mer än två veckor över tiden, pojken var stor och hon snittades - och hon var ärlig. Hon sade att såret läker fint, att det är mer hennes psyke som sackar efter, och det rejält.

Hon såg riktigt, riktigt ledsen ut.

Så, med deras rätt spralliga hund, än mer sprallig än vanligt i och med den nya familjemedlem som föranlett viss nyfördelning av husses och mattes uppmärksamhet, runt benen, frågade jag om det skulle vara okej om jag lånade hunden för en långpromenad nu och då. Jag tror att jag fick ur mig något om att det skulle kännas fint att kunna hjälpa till, att det skulle vara roligt att tanka lite husdjurskärlek, ja, något åt det hållet.

Den nyblivna mamman blev glad, ledsen, rörd, lättad - något av detta, eller en blandning av allt och blandat med en alla-känslor-utanpå-känsla började hon gråta.

Tack, sade hon. Det skulle vara väldigt fint om du kunde gå ut och gå med hunden, fortsatte hon.

Ibland behövs det så lite för att det skall kännas lite bättre.