Ännu, om att skriva brev.

Med hänvisning till det förra inlägget.

En av orsakerna till att brevet deltar som ett alternativt tillvägagångssätt, det är det enkla faktum att då skulle bägge föräldrarna (eller vad man nu skall kalla dem?) ställas in för rätta samtidigt. Så mycket som jag kan koordinera postgången i olika länder i alla fall...

För, även om jag hittade dopattesten hemma hos min mamma, så tycker jag att det är lite orättvist mot henne att det bara är hon som skall besvara mina första frågor. Jag tycker att snubben ur det förflutna - the formerly known as my father - borde ställa upp han också.

Jag är väldigt noga med att det skall vara rättvist - också i obehgliga situationer. Man kan lugnt konstatera att jag är väldigt svartvit. Det är den andra käpphästen i mitt liv. Den galopperar i kapp med skammen.

Teoretiserande.

Jag återkommer till teoretiserandet, men först av allt; ni är helt otroliga! Helt otroligt fantastiska.

Jag hoppas jag kunde förmedla det - hur nära ni känns. Att ni är de bästa av öron, de finaste av hjärtan och de klokaste av människa.

Teoretiserandet. I och med att jag och alla med mig vet exakt vad jag måste göra (schas, skammen, schas!) så trillar jag runt kring det enkla, hur?

Mina föräldrar har träffats en gång under de senaste tjugo åren. På vårt bröllop. Man kan lugnt prata om svala förhållanden, tänk "det står istappar i backen". Att få dem samlade runt ett bord för en pratstund om detta är inte aktuellt med andra ord. Att de bor i olika land, det underlättar inte precis. Konferenstelefon känns lite "The office" - och då inte på det komiska sättet... Prata med dem enskilt? Det skulle bli per telefon - och det känns inte bra. Jag är lite rädd för att det finns en chans för alla parter att slingra sig och mina föräldrar är lätt lomhörda.

Skriva brev? Två identiska brev. Kanske. Det har drag av att lämna över bollen, ingen första chans på att ställa följdfrågor. Jag har ju författat brev tidigare - de har blivit allt från stulna av andra familjemedlemmar till helt obesvarade - inte en bra back-catalogue om man säger så.

Så, jag ställer er frågan.

Hur?

Skam.

Skammen, den skammen.

Dte är något vrickat med mig. Eller det är fler saker som är lite på hälft i mitt huvud, men skammen - den har jag ett riktigt vrickat förhållande till.

Ett gott exempel är "incidenten med den icke-förväntade fadern" som jag nu lyckats ro ihop. Då jag stod med dopattesten i min hand och på något sätt försökte ta in det jag läste - då var skammen den första känsla som bubblade upp. Innan jag ens hann förstå vad det var jag läste så blev jag så oerhört förlägen.

Jag stod och skämdes som en hund.

Och det är väldigt typiskt mig - min reaktion på också andras tabbar, fel, misstag, plumpa påhopp och obehagliga överraskningar, är oftast den att jag skäms.

I det här fallet var skamattacken så stor att jag - bevisligen - inte ens kan ta in det jag nu "vet". Än mindre att jag kunde ha förmått mig rusa in till min mamma för att ställa henne mot väggen.

Jag skulle vilja vara just en sådan, en rakt-på-sak-människa, som säger och frågar rakt ut vad det är jag har på hjärtat. Men, det är inte rakt-på-sak jag har på hjärtat. Det är skam jag har i hjärtat.

Jag har suttit så många timmar på terapeutens soffa att jag vet vad denna skam kan bero på - jag är inte värd så mycket att jag skulle behöva få veta vem som egentligen är min far (eller att bli älskad, eller att bli uppskattad, eller att bli respekterad, men det är andra områden i detta nu).

Nu, och nu hör jag min terapeuts röst skalla i mitt huvud, är det min sak att antingen välja att sätta ner foten och få kräva att veta hur det egentligen står till - att själv välja att bli behandlad med respekt. Eller, det andra alternativet - att väja. Att bekräfta att jag också själv anser att en roll som golvmatta passar mig ypperligt.

Jag vill välja det första alternativet och inser också att det är det jag måste göra - men, brottningsmatchen med skammen kan dra ut på tiden...

Det surrar fortfarande i mitt huvud. Det som surrar är "lättast" att återge i franska streck:

- det måste ju finnas en orsak till att det står en främmande mans namn på min dopattest, mannen har ju deltagit i mitt dop.

- det finns foton på mig då jag är rätt liten, på vilka det är det jag trodde är min far som håller mig i sin famn. Är det arrangerade foton? När har min mor och det jag trodde var min far egentligen träffats?

- det jag trodde var min far vet att jag inte är hans barn?

- då jag tänker på det så har jag egentligen inte sett några handlingar som skulle innehålla bevismaterial på att det jag trodde var min far egentligen är det?

- hur har mina föräldrar resonerat då de bestämt sig för att inte berätta hur det står till? Det kanske inte finns något att berätta?

- mina farföräldrar, vet de något? Om jag inte är deras barnbarn, då har de inga barnbarn?

- om det inte är mina farföräldrar jag ansvarat för under de senaste åren, då kan jag anse att det jag trodde var min far har använt mig som piga under de år han varit ointresserad?

- tänk om min frustration över det struliga förhållandet till mannen som kallats min far - tänk om jag skällt på fel träd under hela mitt liv? Den andra snubben - dopattestmannen - honom har jag ju inte ens börjat behandla? Äh, det kan ju hända att han inte ens lever längre?

Hur i helvete kan ett liv, mitt liv, vara såhär jävla struligt icke-lineärt? Jag vill ha ett normalt liv.

Jag vill vara en medelsvensson, med en mamma och en pappa och ett par välkammade syskon.

Nåväl, det här är ett par rader förvirrat ösande ur skammen.

Jag vet vad jag måste göra. Men, jag vill inte.

Pappas flicka?

Jag återsåg min mor igår, det är väl ett par år sedan vi sist sågs. Det var mest av en händelse att det blev så och det var egentligen ganska okej.

Det visade sig att min mor har en stor väska med diverse samlade papper och grejs som vi barn åstadkommit då vi var små. I väskan fanns några mappar med hobbymaterial som jag nitiskt samlade på då jag var liten och jag ville gärna ta en titt.

Vilket jag gjorde.

I min familj har den äldre generationen, läs mamma, inte alltid varit så noga med arkiveringen av "viktiga papper". Det blev bevisat också igår.

För bland hullret och bullret i väskan låg också min dopattest.

Enligt dopattesten är det inte det jag trodde var min far som är min far.

Asgamen flyger i cirklar...

Hjälporganisationerna som befinner sig i Haiti rapporterar att tiotusentals barn är föräldralösa efter jordbävningen för en vecka sedan.

Är det bara jag som tänker; skicka hit ett - eller flera - nu?

Att spela lotto för sig själv.

Nu tänker jag bevisa att jag och vi har utvecklat ett tredje öga. Ni vet ögat som anar sig till graviditeter innan de gravida själv ens vet om det.

Note to self; tisdagen 12.1.2010 fick jag "den känslan" - den att fröken X är gravid.

Jag återkommer med bekräftelse då den kommer.

***

Tack för kommentarerna om att jag borde ligga på vår socialtant. Jag tänker banne mig lyda era order.

Nolluppdatering.

Tack för era fina kommentarer på mitt förra inlägg. Det känns bra att inte vara helt ensam.

Vi har, hade, just fått upp temperaturen lite i vår lilla förhållandeigloo. Då - tadaaa! - visas det ett diskussionsprogram på tv som handlade om "de övergivna barnen". Gästerna i studion; en adopterad kvinna, en man som åkt in och ut på barnhem, samt en fostermamma.

Programmet tog just slut. Vi får se vilken effekt det hade.

Jag lade, under programmets gång, märke till att jag är arg. Inte på mannen den här gången - inte ännu i alla fall - men, på de sociala myndigheterna. Vi har inte hört något från dem på några månader nu. Inte ett knyst.

Jag tycker inte om att mitt och vårt öde ligger i händerna på någon annan. Skall mitt öde ligga i någon annans händer uppskattar jag om det är i händerna på en aktiv motpart.

Jag känner mig osäker på om jag borde vara mer aktiv, borde jag hänga på telefonen och på mailen och böna och be om information, om ett barn?

Jag undrar om vi ens finns i deras register? Det är klart att jag vet att vi finns i deras register, men finns vi aktivt i deras känsloregister, i deras minne, i deras planer? Pratar de om oss? Gör de sitt allt för att alla barn - också vårt - skall hitta sina nya medmänniskor så snabbt som möjligt?

Tänk om vi fortfarande bara finns i en mapp. Under den bokstav med vilket vårt efternamn börjar? Vi ligger rätt långt bak i alfabetet, det kan ju hända att den mer lämpliga familjen alltid hittas innan vår bokstav dyker upp?

En sak går inte riktigt in i huvudet på mig - det lär finnas ett skriande behov av fosterföräldrar.

Varför behövs då inte vi?

Efterfest.

Det är inte de direkta situationerna med gravida magar eller små barn som är det svåra. Det är eftersviterna som är tunga.

I samma sekund som jag mötte den gravida kusinens mage visste jag att det kommer att bli några tunga dagar. För det är så det fungerar - vilken som helst påminnelse om att alla andra får det att fungera, det gör att vi, min man och jag trillar ner i det där förbannade svarta hålet.

Eller, det är min man som trillar och jag är tvungen att följa med.

Gårdagen gick ännu rätt väl, vi var fortfarande ute på vift, bland andra människor. Då är man tvungen att ännu bete sig. Men, så fort vi satte oss i bilen och startade vår hemresa, då satte den sig. Den våta, grå filten.

Tystnad råder.

Det är så in i helvete tungt.

Som jag skrev någon dag före nyår, så har det här redan ett eget mönster. Jag vägrar vara den som rycker upp oss. Jag vägrar vara klassens clown. Det är inte mitt jobb att se till att vi är på gott humör.

Det är därför vi båda trillar ner i det svarta hålet.

En ny, icke-välkommen tanke dök upp i mina tankar igår.

Är det det här som kallas psykisk misshandel? Är det här någon form av psykisk terror?

Det är klart att jag förstår att man, han, är och blir ledsen. Men, det här känns inte rätt. Det känns orättvist. Med handen på hjärtat vet jag inte om jag står ut med det här. Allt annat, men inte det här.

Dålig fest.

Vi var på kalas i går. En äldre släkting skulle firas.

Det första jag och vi ser då vi kommer in är mannens - min mans - kusin. Kusinen och hennes mage.

Jo. Gravid. Hon blev gravid månaden efter deras bröllop senaste sommar.

Ridå.

Dumma, dumma.

Det finns dagar då jag verkligen önskade att jag var ett litet, litet barn. Inte att jag hade ett litet barn, utan att jag var ett barn. Allt för att få kasta mig på golvet och skrika "DUMMA! DUMMA!".

Det skulle jag ha gjort idag. Kastat mig på golvet och skrika DUMMA.

Det är en dag då allt bara gått åt helvete.

Gott nytt år!

Också jag och vi har bytt årtionde. Det gick sådär halvbra, inte över förväntning, men inte ett totalt magplask.

Jag hoppas på ett magiskt år. Inte bara för mig själv, utan för alla som behöver en dos magi i livet.