Tack för era fina kommentarer på mitt förra inlägg. Det känns bra att inte vara helt ensam.
Vi har, hade, just fått upp temperaturen lite i vår lilla förhållandeigloo. Då - tadaaa! - visas det ett diskussionsprogram på tv som handlade om "de övergivna barnen". Gästerna i studion; en adopterad kvinna, en man som åkt in och ut på barnhem, samt en fostermamma.
Programmet tog just slut. Vi får se vilken effekt det hade.
Jag lade, under programmets gång, märke till att jag är arg. Inte på mannen den här gången - inte ännu i alla fall - men, på de sociala myndigheterna. Vi har inte hört något från dem på några månader nu. Inte ett knyst.
Jag tycker inte om att mitt och vårt öde ligger i händerna på någon annan. Skall mitt öde ligga i någon annans händer uppskattar jag om det är i händerna på en aktiv motpart.
Jag känner mig osäker på om jag borde vara mer aktiv, borde jag hänga på telefonen och på mailen och böna och be om information, om ett barn?
Jag undrar om vi ens finns i deras register? Det är klart att jag vet att vi finns i deras register, men finns vi aktivt i deras känsloregister, i deras minne, i deras planer? Pratar de om oss? Gör de sitt allt för att alla barn - också vårt - skall hitta sina nya medmänniskor så snabbt som möjligt?
Tänk om vi fortfarande bara finns i en mapp. Under den bokstav med vilket vårt efternamn börjar? Vi ligger rätt långt bak i alfabetet, det kan ju hända att den mer lämpliga familjen alltid hittas innan vår bokstav dyker upp?
En sak går inte riktigt in i huvudet på mig - det lär finnas ett skriande behov av fosterföräldrar.
Varför behövs då inte vi?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hej!
Första gången jag lämnar en kommentar hos dig, fast jag tittar till dig då och då..Ditt sätt att använda språket tilltalar mig och det du skriver berör mig. Nog om det. Jag har själv varit familjehem och avlastning/ kontaktperson och mitt tips är att ligga på och påminna om att ni finns..Vet inte hur socialens datasystem funkar, men jag har en känsla av att man "trillar ur" kanska lätt. Ring och meddela att ni fortfarnde finns och är intresserad så ska du se hjulen börjar snurra. Lycka till! Helena
Jag skulle nog också ringa och fråga hur läget ser ut. Hoppas att det snart ordnar sig.
Ja-a. Vi pratade ju om det här när vi sågs. Spontant tycker jag precis som du avslutar med: "Det lär finnas ett skriande behov av fosterföräldrar.
Varför behövs då inte vi?"
Det är mycket med det här maskineriet som irriterar mig. Som du säger - fruktansvärt irriterande att ert/vårt öde ligger i händerna på någon annan. Inte alls en behaglig känsla.
Dessvärre knappast mycket man kan göra åt saken.
Visst - RING! Det skulle nog också jag göra. Hur mycket det ändrar på saken är osäkert, men bara för att själv må bättre om inte annat. Kanske få NÅGOT besked.
Jag förstår dig!
kram!!
Ring och ligg på hela tiden!
Jag är ju själv fostermamma och vet att socialtjänstens rullar mal väldigt långsamt.
Ni har inga planer på att flytta, för jag vet att vår kommun har ett skriande behov av familjehem? :)
Kram Maria
Skicka en kommentar