måndag 25 januari 2010

Pappas flicka?

Jag återsåg min mor igår, det är väl ett par år sedan vi sist sågs. Det var mest av en händelse att det blev så och det var egentligen ganska okej.

Det visade sig att min mor har en stor väska med diverse samlade papper och grejs som vi barn åstadkommit då vi var små. I väskan fanns några mappar med hobbymaterial som jag nitiskt samlade på då jag var liten och jag ville gärna ta en titt.

Vilket jag gjorde.

I min familj har den äldre generationen, läs mamma, inte alltid varit så noga med arkiveringen av "viktiga papper". Det blev bevisat också igår.

För bland hullret och bullret i väskan låg också min dopattest.

Enligt dopattesten är det inte det jag trodde var min far som är min far.

10 kommentarer:

Tingeling sa...

Vad är det du skriver???????????

Snälla, berätta mer.
Å herre Gud vår fader. (eller vems fader han nu måtte vara?)

Mary sa...

Va? Vilken chock det måste ha varit...
Många kramar!

Tudorienne sa...

Hoppsan. Spännande familj du har.
Förstår om du fick en chock. Vet knappt vad man ska säga faktiskt!

Anonym sa...

Oj och hjälp, får det gå till så här?

Tänker på dig!

Kram

Eludie sa...

Jag vet egentligen inte vad jag skall säga...

Ni vet den här drömmen man hade som liten (eller som stor då man inser vilka pundare man fått till föräldrar...) - att man faktiskt var adopterad, att man egentligen var infödd i den svenska kungafamiljen eller något - den poletten trillar ner en gång till nu...

Något lurt är det ju - det kan ju inte vara så att det står en främmande mans namn på den rad där min fars namn borde stå?

Spännande familj - jo, jag säger då det. Spännande, lögnaktig och sjuk.

För något lurt är det. Tro det eller ej, men den skam som vällde över mig då jag läste pappret var stor. Som om det vore min skam, det är det ju inte.

Jag vet inte vad jag skall göra, just nu håller jag det här utanför mig. Jag sade inget åt min mamma, jag har inte sagt något åt min man. Ni är de enda som vet. Jag vet att jag inte kan låta detta "bara vara" - men var skall jag börja? Vem skall jag pina med de frågor som kommer att pina mig?

Fan också, tänk om mannen (den som kallats min far) som gjort mig så arg under så många år, tänk om jag varit arg på honom i onödan? Tänk om mina underbaraste farföräldrar inte är mina farföräldrar? Tänk om de inga barnbarn har? Tänk om jag bär på ärftliga sjukdomar från någon främmande mans släkt?

Tänk om jag är adopterad? Tala om att sluta en cirkel på ett oanat sätt?

Jag kan inte ta det här med min man innan jag vet hur det ligger till - före det ligger det inte till. Det här är bara ytterligare en punkt till på listan över hur jävla inte-tydligt det är att försöka bilda familj med det här avfostret.

Jag blir så trött att det inte räcker som uttyck för vad det är jag blir.

Varför måste det vara så invecklat?

Uniflora sa...

Oj! Helt ofattbart! Du måste ju fråga din mor...

Lycka till. Kramar

Thibb som... sa...

Men shitt pomfritt, ditt liv är som en roman!! Det händer ju saker lixom, sen kan man ju fundera om man vill ha sakerna i sitt liv...

Världens kramar och omtanke till dig, hela världen måste ju gunga just nu!! /T

Haha, fick en riktigt bra ordverifiering nedan: KRAMSI! Precis: kramsi till dig!! :)

Tingeling sa...

Vännen.
Skickar dig krafter att ta itu med detta. Detta OCKSÅ. Pheuww.
Livet måtte bli en ofantligt fet räkmacka längre fram för dig, för du har liksom bockat av allt elände och alla kriser på en gång tidigare.
Kramsi från mig också. Big time.

Anonym sa...

Finner inte ord..........hoppas att du hittar kraft att reda ut det här.
Tänker på dig!

Många Kramar

Maria

Anna-Bell sa...

Men OJ! Jag tycker att du ska gå till din mamma och fråga. Hon kanske har ett och annat att berätta, för det kan väl inte vara ett misstag? Kram