Jag återkommer till teoretiserandet, men först av allt; ni är helt otroliga! Helt otroligt fantastiska.
Jag hoppas jag kunde förmedla det - hur nära ni känns. Att ni är de bästa av öron, de finaste av hjärtan och de klokaste av människa.
Teoretiserandet. I och med att jag och alla med mig vet exakt vad jag måste göra (schas, skammen, schas!) så trillar jag runt kring det enkla, hur?
Mina föräldrar har träffats en gång under de senaste tjugo åren. På vårt bröllop. Man kan lugnt prata om svala förhållanden, tänk "det står istappar i backen". Att få dem samlade runt ett bord för en pratstund om detta är inte aktuellt med andra ord. Att de bor i olika land, det underlättar inte precis. Konferenstelefon känns lite "The office" - och då inte på det komiska sättet... Prata med dem enskilt? Det skulle bli per telefon - och det känns inte bra. Jag är lite rädd för att det finns en chans för alla parter att slingra sig och mina föräldrar är lätt lomhörda.
Skriva brev? Två identiska brev. Kanske. Det har drag av att lämna över bollen, ingen första chans på att ställa följdfrågor. Jag har ju författat brev tidigare - de har blivit allt från stulna av andra familjemedlemmar till helt obesvarade - inte en bra back-catalogue om man säger så.
Så, jag ställer er frågan.
Hur?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Nej, inte brev. Man vet som sagt var inte säkert att personen fått det. Ringa. Ring din mamma och säg "som det är" - att du hittat dopattesten och att det står ett annat namn än din fars där...
Kram Lisa
Jag håller med dig Lisa, brev skulle dessutom vara så typiskt mig. Det känns lite som ett fegt sätt att ställa modiga, livsviktiga, frågor.
Nej, inte är det fegt med brev. Det är bra om man vill kritisera någon och undika att såra dem. I ett brev kan man formulera sig genomtänkt och man ger den andra tid att reagera på ett annat sätt än det omedelbara. Men som sagt, i ditt fall nu funkar inte brev.
Lisa
Skicka en kommentar