Valborgsmässoaftonsfirande.

Ja, det är inhiberat. Åtminstone det planerade firandet.

Orsak?

Paret vi skulle sitta av kvällen med, de fick sin förstfödde denna morgon.

Trendmedveten?

Nej, jag är över huvudtaget ingen trendnisse, jag är allt annat. Jag avskyr att köpa kläder, det finns inget värre än att shoppa kläder, jag köper de flesta klädesplaggen utan att pröva dem först. Min garderob innehåller kläder i de flesta storlekar, de flesta är fel.

Men oj, oj så jag kunde shoppa loss på "grejer att ha i hemmet". Och nu har det hänt igen. Jag har "kläder" för hela mitt hem. Med kläder för hemmet avser jag mjuka grejer; kuddar, dynor, mattor, handdukar, sängöverkast och sånt - allt man behöver för att byta skrud för hemmet, utan att egentligen ändra på det egentliga.

Så, nu har jag en hel uppsättning av gröna, limegröna grejer, för vårt hem. Och det är där jag tror - jag är alltså helt ute - jag följer en trend - lite sent, men ändå. För, jag har läst i tiiidningen att man skall klä sitt vårhem i grönt. Det är vår och så.

Jojo. Det finns bara ett aber mellan mig och vårt lilla vårkrypin. Abret kallas vårstädning.

Jösses, jag avskyr verkligen att tvätta fönster! Jag blir tokig av de där ränderna som jag lyckas åstadkomma på rutorna. Och vi har många, stora fönster. Om jag kan överräcka fönstertvätten, som en liten present, åt min man? Nej, det är min tur att tvätta i vår.

Så, det är oceaners avstånd mellan mig och allt det vårgröna som finns i rummet intill.

Fertilitetsironi?

Min sekreterare är gravid.

Hejsan, hoppsan.

Sekreteraren har varit trött och hängig i ett par veckor. Efter att sjuksystern konstaterat att det inte är något fel på min kära assistent hade kära assistent gjort ett test, "för säkerhets skull".

Det är klart att hon är gravid, det är solklart att hon berättar det för mig (då hon är i femte veckan...).

Och det är solklart ett misstag.

Sekreteraren och pojkvännen har haft ihop det i några månader, har just kommit igång med att vara tillsammans på riktigt. Och vips, det här.

Behöver jag tillägga att det är solklart att min sekreterare berättar att de inte vet vad de skall göra, om de skall behålla barnet eller ej?

Behöver jag tillägga att det var en utmaning att sitta och se ut som om solen skiner under hela denna hennes berättelse?

Små, små steg på vägen.

Tack för alla gratulationer för det goda betyget vi fick av våra utbildare!

Vi hade en träff på fyrmanhand igår, det handlade om en sammanfattning av oss i utbildningen så här långt. Nu återstår 1-2 träffar med hela gruppen i maj (den andra är för par som önskar bli fosterföräldrar) och sen pausar vi över sommaren.

Vi har ett fastslaget mötesdatum i augusti - och då är det dags för slutrapporten. Då får jag och min man den slutliga bedömningen av oss som blivande föräldrar. Och, sen vet ni, sen är vi färdiga.

Färdiga i och med att vi än i denna dag står fast vid det beslut som blivit det gällande under den här utbildningen - vi vill försöka få bli fosterföräldrar.

Jag inser att åsikterna om ett fosterföräldraskap i vår situation väcker starka åsikter. Det finns en del som anser att ofrivilligt barnlösa inte borde "satsa på" ett fosterbarn i första hand, att ingången kan vara så fel. Det skall medges att tanken på att förlora ytterligare barn inte känns lätt eller bra, men det är inte det som känns mest just nu.

Mest känns tanken på att det finns barn som bor och kanske växer upp i hem som är än mer opassande än vårt, eller på barnhem, som inte får eller har en möjlighet att få växa upp i ett tryggt hem på grund av att det finns så många i min och vår situation som inte "vågar". Som inte vågar öppna sitt hem, sin famn, sin värld för ett barn som behöver det - av rädsla för att förlora barnet.

Jag går på den tanke som Brunos matte så fint skrev i en kommentar här tidigare, den att jag kanske kan få finnas i ett barns minne som den som öppnade sitt hem och gav barnet en trygg plats då hon eller han behövde det som mest.

Äh, det låter så klyschigt och platt och gloriafixerat då jag försöker beskriva tanken bakom den helomvändning jag och vi gjort.

I alla fall, våra utbildare har inte ändrat uppfattning om oss än, de tycker fortfarande att vi har de styrkor och svagheter som ett föräldraskap av denna sort kan innebära.

Så, det är egentligen inte så mycket kvar, det är främst slutrapporten i augusti som härnäst skall bockas av - efter det är vi färdiga. Hur obegripligt det än låter, efter det borde vi vara okejade för ett liv som föräldrar.

De frågade oss om vår syn på framtiden, mer konkret försökte de få ur oss när vi, i kalenderväg, såg oss som föräldrar. Åh, jag ville egentligen bara skrika det rätt ut; NU! NU! NU! Men, jag besinnade mig och sade att det skulle kännas bra om det nya året kunde komma med något nytt. Att det skulle vara roligt att inleda det nya året som en familj.

Hummhumm sade våra utbildare, ja, det kan ju gå otroligt snabbt sedan då vi tycker att just ni passar för ett barn vi har, och jo, det kan ta upp till ett par år. Ett par år - dröjer det så länge så är det oftast på grund av omöjligheter i den mottagande familjen.

Oj.

Jag slås av tanken ibland, tänk att just jag och vi är mitt uppe i det här?

Vart försvann hon?

Nej, hon försvann inte. Hon har bara haft annat att göra. Hon har rest och jobbat och haft bråttom (sådär på riktigt brådis) och hon har ju inte speciellt mycket att blogga om.

Hon är tråkig.

Men hon är också bra!

Nu måste jag sluta skriva om mig själv i tredje person och återgå till att skriva om mig själv som mig själv.

Vi har fått en första delrapport på oss själva som blivande (?) föräldrar. Och vet ni vad - de tycker att vi är bra! För att citera den korta rapporten - vi skall träffas för fortsatt utbildning i en månad ännu - så säger utbildarna bland annat följande:

"...ni har många och goda förutsättningar att bli föräldrar. Ni har noggrant gjort era hemuppgifter och har tydligt funderat mycket på ett delat föräldraskap. Samarbetet med er har varit smidigt. Vi har inga frågor eller något oklart gällande ett föräldraskap i ert fall".

Wow.

Det är ju nästan som att bli godkänd?!? Med relativt gott resultat?!?

Jag vill ännu understryka att vi inte är färdiga med utbildningen ännu, det är fortfarande en månad kvar. Mycket kan ännu hända.

Just nu, idag, om vi blir godkända för antingen fosterföräldraskap eller adoptivdito, lever vi utgående från att vi kommer att anmäla oss som fosterföräldrar. Jag vet, jag har vänt mitt skepp mer än 180 grader - och det känns bra. Skrämmande, men bra. Beslutet, som alltså är gällande just nu, har vuxit fram under utbildningen. Det handlar om det jag skrev om i det förra inlägget - att fokus har skiftat. Från att ha handlat om mig och mig och min man, så har det kommit att nu handla om barnet. Barnet som behöver föräldrar. Som behöver föräldrar så fort som möjligt - oavsett vem det egentligen "tillhör".

Någonstans, även om jag själv vill kräkas då jag ens tänker klyschtanken, så är ju alla barn bara till låns. För längre eller kortare tid.

Tusen och en tankar.

Det är tusen tankar som snor runt i min förvirrade och trötta hjärna.

De förvirrade tankarna som handlar om vår eventuella väg mot ett eventuellt föräldraskap, ja, de handlar bland annat om följande; är det rätt att lyfta tanken långt förbi horisonten, att fokusera på ett ännu högst troligen ofött barn - och vänta på att det skall bli vårt? Vårt eget barn.

Det i stället för att sänka blicken för att se det som finns så nära. Det barn som redan finns, som skulle behöva oss redan nu? Kan vi förbi se det barn som redan finns, bara för att det eventuellt är ett barn som bara skulle vara oss till låns?

Det är ett djupt dilemma. Som rör sig intill kärnan av det det handlar om då det gäller både adoption och fosterbarn, att det är barnet som är i fokus. Inte vi. Inte jag och min innerliga önskan om att få bli och vara mamma.

Det är både självklart och lätt och samtidigt oerhört svårt.

Utbildning pågår och fortsätter.

Det är verkligen mycket att göra just nu. Både på jobbet och privat.

Jag har blivit utbildad å jobbets vägnar i flere dagar på raken och såg verkligen fram emot att få sova utan väckarklocka som sängkamrat. Vilket tji jag fick då jag råkade kasta ett getöga på min kalender - det är familjeutbildning precis hela dagen i morgon.

Jag måste erkänna att min första känsla var ett litet "neeej, jag orkar inte". Det är klart att jag orkar! Jag tittade just i vår lilla (nej, den är verkligen stor!) utbildningsbok - och i morgon kommer det att handla om barnets rätt till familjeförhållanden och -relationer. I hemläxan, som skall göras efter morgondagens utbildning, finns uppgiften "Brevet till föräldrarna". Och det är en alternativuppgift. Jag skall skriva brev a) eller brev b).

A = brevet skrivs utgående från att vi väljer att bli fosterföräldrar. B = brevet skrivs utgående från att vi väljer att försöka få bli adoptivföräldrar.

*?*

Jag hoppas innerligt att jag skall bli klokare under morgondagen.