Nej, hon försvann inte. Hon har bara haft annat att göra. Hon har rest och jobbat och haft bråttom (sådär på riktigt brådis) och hon har ju inte speciellt mycket att blogga om.
Hon är tråkig.
Men hon är också bra!
Nu måste jag sluta skriva om mig själv i tredje person och återgå till att skriva om mig själv som mig själv.
Vi har fått en första delrapport på oss själva som blivande (?) föräldrar. Och vet ni vad - de tycker att vi är bra! För att citera den korta rapporten - vi skall träffas för fortsatt utbildning i en månad ännu - så säger utbildarna bland annat följande:
"...ni har många och goda förutsättningar att bli föräldrar. Ni har noggrant gjort era hemuppgifter och har tydligt funderat mycket på ett delat föräldraskap. Samarbetet med er har varit smidigt. Vi har inga frågor eller något oklart gällande ett föräldraskap i ert fall".
Wow.
Det är ju nästan som att bli godkänd?!? Med relativt gott resultat?!?
Jag vill ännu understryka att vi inte är färdiga med utbildningen ännu, det är fortfarande en månad kvar. Mycket kan ännu hända.
Just nu, idag, om vi blir godkända för antingen fosterföräldraskap eller adoptivdito, lever vi utgående från att vi kommer att anmäla oss som fosterföräldrar. Jag vet, jag har vänt mitt skepp mer än 180 grader - och det känns bra. Skrämmande, men bra. Beslutet, som alltså är gällande just nu, har vuxit fram under utbildningen. Det handlar om det jag skrev om i det förra inlägget - att fokus har skiftat. Från att ha handlat om mig och mig och min man, så har det kommit att nu handla om barnet. Barnet som behöver föräldrar. Som behöver föräldrar så fort som möjligt - oavsett vem det egentligen "tillhör".
Någonstans, även om jag själv vill kräkas då jag ens tänker klyschtanken, så är ju alla barn bara till låns. För längre eller kortare tid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Bra och fint tänkt där. Till låns. Klyschigt men sant. Och nog var väl ert betyg bättre än godkänt? Inte så blygsam nu Eluide. MVG! :o)
Varma kramar m.
jag är stolt som en tupp över att ha äran att känna människan med universums största och varmaste hjärta!
Ja, det var en vändning!
Men måste det ena utesluta det andra? Man kan ju ha både adopterade dvs egna barn, samt ta fosterbarn i efterhand...(för i så fall tror jag att det är bäst att ha egna barn först, för fosterbarnets skull...)
Nu gör ni naturligtvis som ni själva känner, jag vill inte skriva er något "på näsan"! Personlingen tror jag att önskan att få barn är egoistisk och den skall få vara det med, för det tror jag gagnar barnet...vem vill inte vara hett efterlängtad och inte bara omhändertagen för att det är synd om en...? (vilket jag ju inte tror att ni gör heller)
ja, det är många o stora frågor som man måste ta ställning till som adoptiv/fosterförälder....och jag tror verkligen att ni arbetar igenom dem på ett bra sätt, och kommer fram till det som passar er bäst! Önskar er stort lycka till!
Grattis till det utlåtandet, mycket fint!
Grattis, det låter ju jättefint! Jag är jätteglad för er skull. Jag förstår att tankarna fosterbarn/adoptivbarn inte är helt lätta att reda ut, men hursom kommer ni att bli jättefina föräldrar!
Stor kram
Heldige barn som kommer til deres hjem. De far finere foreldre enn de kunne ha dromt om. Ingen av oss har noen garantier for hvor lenge barna vare er 'vare'. Hver dag er en gave.
MVG är allt jag säger! MVG till er!
Kram
Vilka härliga texter du skriver, jag sitter här med min 17-åriga tjej, ska väl kanske vara tyst o bara lyssna, men har även ett gäng missfall och jobbiga saker bakom mig innan jag valde att ta steget att sterilisera mig för några år sedan..
(varför blir man såhär så fort man hittar en blogg som berör? börjar ösa ur sig och vill dela och visa och allt, jag läser ERAN berättelse coh ska inte ut o vältra mig här nu, förlåt!)
Dock har jag varit inne på just fosterbarn-tankarna själv, vill så gärna kunna göra nån skillnad, finnas där för någon, men tyvärr så "ordnade" det sig så fiffigt att jag åkte på epilepsi, ensam morsa m ep, inte direkt någon som är ett stöd för nån eller hur?
Vad ni än beslutar er så har ni min fulla respekt, man får vilja ha något "eget", man får vilja göra skillnad och man får vingla mellan... Livsbeslut hostar man inte fram på en kvart, eller hur?
En kram från en tanta i norr
Skicka en kommentar