Högt i tak.

Det är en vecka sedan vi lade små kattbollarna för en sista vila. Finaste pälspojkarna ligger i samma formation som de sov i som levande, varma, kurrande kattpojkar - nos mot nos, tass över kompis hals. De sover på landet, på finaste, soligaste paradplats, en plats jag ser då jag sitter i gungan. Ovan pojkarna ett nytt äppelträd, ett träd som borde ge oss syrliga höstäpplen.

Mest älskade katter. Många frågar vad som hände, många undrar varför båda flög till katthimmelen samtidigt.

Jag har bott med kattpojkarna i drygt 19 år, pälspojkarna var bröder och jag har för flere år sedan bestämt mig för att de skall få somna in tillsammans. Att hålla dem åtskilda var aldrig en tanke. Den friskare pojken var den som blev gammal rätt snabbt på slutrakan, den som dragits med stressblåsa, acne och hudcancer var den som kunde levt än. Men, finaste kattpojke var trött och gammal och ville bara sova, midsommarsöndagen då solen och sommaren anlände bad han om det.

Och, det är och var mitt ansvar som kattpojkarnas främste modersfigur, att återgälda all den kärlek och glädje de skänkt mig, på detta sätt.

Veterinären vi lyckades få tag i, efter några om och men och olidligt långa midsommarminuter, sade att hon kunde ta några prover på kattpojken som var tröttast, men de blickar min man och jag växlade sade nej.

Det skulle inte ha gjort en skillnad till det bättre.

Kattpojkarnas liv till sin ände.

Mer än 19 år, halva mitt liv, har jag fått glädjas med dessa fyrbenta, högt älskade filurer. En dag kommer det onda att ha givit vika och jag kommer blott att komma ihåg all glädje och kärlek.

Än idag är det saknad, tårar och glömska.

Jag ser och hör de små tassa omkring fortfarande.

Samtidigt som jag dammsuger sand för de sista gångerna, tvättar bort kattarna från våra mattor, tejpar bort deras hår från mina kläder. Allt för sista gången.

Hemma är högt i tak och tysta rum. Vårt hem känns sterilt och låter tomt. Till och med lukten, eget-hem-doften, den kännspaka - är borta. Det känns som om jag skulle snurra runt i en visningslägenhet.

Jag saknar mina kattpojkar så. Jag kan inte tänka tankar som handlar om katterna ända till tankarnas slut, det finns tydligen oceaner av gråt kvar.

Vi plågas ut i världen av vår "nyvunna frihet", den semester vi har, den står vi inte ut med att fira hemma.

Att min man förklarades arbetslös samma dag som vi åkte för att begrava katterna, samma dag som han skulle inleda sin semester, det är väl det som i mitt och vårt liv kallas grädde på moset?