Sorgens täta dimma.

Den ligger så tjock över oss, sorgens täta dimma.

Vårt hem är, naturligtvis, fortfarande bebott av de allra käraste katterna. Stolen jag sitter på just nu, knakar då jag vänder på sitsen. Var gång det knakar, tittar jag på stolen där en av kattbollarna alltid låg, för att kolla om han vaknade av ljudet.

Den stolen är tom nu.

Jag vaknade och tittade på mellanrummet mellan min mans och min kudde - det var kattpojkes nattplats nummer ett - mellanrummet mellan kuddarna är stort och tomt.

Det är inte "bara" katterna som är borta, samtidigt är det en stor del av mina och våra gemensamma, årslånga, rutiner som förändras. Rutiner som just nu känns som om de förändras och förändrats till det sämre.

Alla kattbollarnas saker, klösträdet, leksakerna, alla matskålar, reselådan, kattsandlådan - allt som var deras och som påminner om dem. All mat som blev över.

Jag går genom det jag vill spara - allt eller inget? Det är ju trots allt katterna och minnen jag vill spara, men samtidigt vill jag inte nu, såhär nära inpå, göra mig av med alla faktiska saker. Jag går genom vänner som kan behöva eller vilja ha något av det jag kan tänkas göra mig av med. Jag tittar på den lokala djurskyddsföreningens sidor och överväger att ge dem allt - på något sätt vill jag ge vidare allt det goda jag upplever att jag fick av mina älskade katter.

Samtidigt förbereder jag kattbegravning. Lilla kattbollarna skall komma med oss till vårt sommarställe, det är där de kommer att vila den sista långa sömnen. Sten eller äppelträd? Det är svårt att välja var de skall vila och hur vi utmärker deras viloplats. Just nu sover kattbollarna i kylskåpet på veterinärkliniken, tätt tillsammans i en papplåda. I samma ställning som de sov, då de ännu bara sov.

Det jag också har kvar är ett samtal till flickan som brukade ta hand om dem då vi var bortresta. Meningen var att samma flicka skulle ta hand om katterna en stor del av vår semester. Det behövs tyvärr inte nu längre.

Och så vi, min man och jag i vår sorg.

Ledsenheten, saknaden och sorgen är så stor. Trots att vi visste att den här dagen skulle komma, så är vi ändå lite tagna på säng. Över att det gör så otroligt ont. Att saknaden är så stor.

Älskade kattpojkar.