Att säga nej.

Det är blott måndag och jag känner mig alldeles utpumpad och överstressad av jobbet. Det är ju lite kasst, dag 1 på arbetsveckan.

Dagen har varit rätt tidstypisk, jag satt fast i ett heldagsmöte, samtidigt som jag smet iväg för att dra ett annat möte under dagen. Då dagen egentligen var slut satt jag på kontoret för att få en del av them musts ur vägen, då ringer telefonen. Det var min man, som med lite irriterad ton, undrade varför jag fortfarande sitter på jobbet... Jag, rätt kort i tonen, kontrade med ett enkelt "ju längre jag sitter och lyssnar på bannor, desto längre sitter jag på jobbet". Efter det ringer hästägaren och undrar om jag vill ta ett extra pass per häst idag, då är jag tvungen att meddela att jag inte hinner, att jag är tvungen att jobba över (också tack vare det underbara faktum att jag spenderade hela helgen på stallet...) - får jag höra ett enkelt "ja, det är ju ett val du gör och får stå för..."

Suck.

Ni vet känslan av att vända den bara rumpan åt alla håll samtidigt? Och det finns mycket bar rumpa att vända åt alla möjliga håll, vill jag meddela.

Nu, back to work.