Den andra sidan?

I samband med någon av mina arbetsuppgifter träffade jag idag en medarbetare som för närvarande är hemma med sitt första barn. Hon har varit hemma rätt länge redan, två och ett halvt år om jag inte missminner mig totalt.

Tanken bakom vår träff var att vi skulle prata framtid. Hennes framtid.

Jag såg det, radaren ni vet, så fort kvinnan steg in genom dörren. Att hon är gravid. Att mötet egentligen bara skulle handla om hur ett när och hur.

Jag hann faktiskt inte gå via de för mig normala arga, besvikna och upprörda känslorna. För att vara ärlig, så var min första tanke den att kvinnans sälla tillstånd lättar lite på trycket på den rätt tajta personalbudgeten...

Så, det var med rätt öppet sinne vi efter en stund kom in på den glada nyheten. Ganska pang på rödbetan berättade hon att det har tagit en lång tid för henne att bli gravid, att hon först fått vara med om att bära tvillingar, men att det ena fostret hade gått tillbaka i ett rätt tidigt skede.

Så, det lite gapade behandling eller IVF över henne och hennes graviditet. Om inte något av dessa, så var uppstarten på den här efterlängtade graviditeten tydligen inte den lättaste.

Jag vet inte hur jag skall beskriva det, men det kändes så mycket lättare att prata med just den här kvinnan om just den här graviditeten. Jag känner inte kvinnan så bra, det var absolut inte en fråga om att jag skulle valt att säga att jag vet hur svårt det kan vara eller att jag vet hur det känns. Men, samtalet kändes bra. Jag hoppas att jag kunde förmedla den rätt stora genuina glädje jag faktiskt kände för henne.