Den som skall göra mig frisk är sjuk.

Jag har just förvandlats till en liten gråtapa på insidan. Helst av allt skulle jag vilja lägga mig ner på golvet, hamra med mina svettiga små händer och sjunga kloagosången "jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte".

Jag satt parkerad i morgonbussen, näsan riktad mot sjukhuset inne i stan. Det var äntligen dags för VUL:et med herr überspecialist vid pinnen. Det är klart att telefonen ringer just då jag slumrat in, det är en av barnmorskorna som ringer för att meddela att herr überspecialist är däckad i något, jag vet inte vad.

Argh.

På något underligt, perverterat sätt, hade jag sett fram emot att få ta mig en titt på insidan.

Barnmorskan ringde på nytt en stund senare och jag har en ny tid redan i morgon (de jobbar verkligen hårt för att ta mycket, mycket väl hand om mig på det här sjukhuset, vilket jag är väldigt tacksam för), det hos en "vanlig" sjukhusläkare, men ändå.

Jag både är och inte är överraskad över hur mycket känsla det finns med i denna besvikelse över denna minimala förändring. Det här - jag och min reaktion - är ett tecken på att den här processen tär på mig. Nåväl, jag fick det nyaste hcg-värdet, det är väl alltid någonting.

Vecka 1: hcg 50.000 (cellgifter) - start 19.11.2008
Vecka 2: hcg 70.000 (cellgifter)
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000 (cellgifter)
Vecka 4: 22.393
Vecka 5: 6.200
Vecka 7: 1.943
Vecka 8: 1.049
Vecka 10: 608
Vecka 11: 436
Vecka 12: 320
Vecka 13: 213

Sen vill jag bara lakoniskt konstatera att det varit något problem med luftkonditioneringen i oktober-december här i mina trakter: alla, jag vill betona det; ALLA, jag känner kommer att föda barn i höst.