Klister under tassarna

Jag är en urusel bloggare för tillfället. Jag skall kort också konstatera att jag är en urusel fru, medarbetare, chef, hästskötare, föreningsaktiv, moster och gudmor.

Så, då det är avhandlat skall jag kort ta med er till den nästsista februari i mitt liv;

Jag har varit hos VUL-doktorn utan like, jag träffade honom i onsdags. Honom och sex stycken glada blivande doktorer. Det var alltså en "eleven träffar ett riktig case"-situation för de blivande doktorerna. Jag kan inte låta bli att känna mig riktigt stolt och glad (ni hör ironin, hoppas jag?) då jag blir introducerad som "det här är det mest intressanta vi sett på det här sjukhuset under de senaste tio åren!".

Jag har absolut ingenting mot att ställa upp som objekt för studerande, jag är totalt, kliniskt oblyg i sådana situationer och tycker att jag skall ställa upp - inte för att man någonsin blir tillfrågad - för någon kan ju ha nytta av att jag tillät dessa små stirra runt i mitt underliv i februari 2009.

Inleder med den gastkramande statistiken:

Vecka 1: hcg 50.000 (cellgifter) - start 19.11.2008
Vecka 2: hcg 70.000 (cellgifter)
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000 (cellgifter)
Vecka 4: 22.393
Vecka 5: 6.200
Vecka 7: 1.943
Vecka 8: 1.049
Vecka 10: 608
Vecka 11: 436
Vecka 12: 320
Vecka 14: 154

Det som är fint med att bli undersökt inför fler ögonpar än vanligt, det är att man verkligen blir grundligt undersökt och inser att de små läkarstudenterna får veta så mycket mer än man själv om tillståndet på patienten.

Jag fick till exempel höra att den andra graviditeten, den vars eftersvit jag fortfarande njuter av, kunde ha fortgått som normalt. Om inte den läkare som sydde ihop snittet under operationen i graviditet 1 skulle ha slarvat. Det kändes som små, små stickor under naglarna att höra det - att orsaken till att den andra graviditeten gick åt elände är det att stygnen som sydde ihop livmoderns vägg mot den borttagna äggledaren satt för glest. Att den andra graviditeten på grund av slarv läckte ut i ett ingenting.

Världsmästar-VUL-läkaren stod med VUL-staven i mitt kaos i ungefär en halvtimme. Klimax uppstod då han "dallrade till" mitt allra innersta med staven två, tre gånger, så där så att det kändes som om mitt innerhudsfläsk slog vågor mot mina inälvor, log och sade att det ser bra ut. Så länge the it-thing dallrar så är det bra, vätskeansamlingar dallrar och tumörer är stilla.

Kul. En tumör skulle väl vara lite för mycket?

Ja, dallrandet och den glada nyheten om att allt är som det skall har föranlett helt helvetiska efterdyningar. Min livmoder står i lågor och det gör ofantligt ont. Utan att gå in på detaljer vill jag bara konstatera att det känns som om livet skulle gå ur mig då luft eller annat rör sig i tarmarna bakom livmodern.

Show-offen var inte hälsosam med andra ord.

Det om det, nu skall jag mäta hcg om en månad, VUL likaså om en månad. Herr jag-vet-mest-om-underliv, det vill säga VUL-mästaren vill absolut inte att vätskeansamlingen skall punkteras, den skall vara kvar säger han. Det enda han går med på att ens diskutera är en eventuell operation. Kul.

För att bygga en cliffhanger vill jag i detta inlägg också erkänna att jag nuförtiden tycks referera till mig själv som en kvinna som inte kan få barn. Jag skall också klämma in ett glatt vi var på del två i familjeutbildningen igår. Det var givande. Och upprörande.

Jag vill också att ni skall veta att jag läser och följer med er. Men att lägga fingrarna på tangenterna - det är tydligen för mycket för mig. Puss och kram i alla fall.