Har någon sett henne? Hon den där glada skiten, hon som till och med fick till ett eller annat glatt blogginlägg nu och då?
Jag har inte träffat henne på länge...
I väntan på att Little Miss Sunshine skall komma igång med bloggandet, så skriver jag själv. Fortfarande gäller samma devis som i det föregående inlägget - do not läsa vidare om du är solskenet självt idag.
Det är på avigsidan i det kära äktenskapet, ett typexempel på "Fällor ni trillar i". Två exempel finns att hämta i vardagen, söndagen till trots, här kommer de:
Jag är fortfarande satt på du-får-inte-röra-på-dig-pottan av läkaren. Till vardags är det ett ytterst enerverande gnat om att jag borde röra på mig. Ofta är "jag" förklätt av ett "vi". Då jag, mot förbud och förmodan tar mig friheten att "sporta" - ja, då blir det ett jäkla bök kring det också. Alla förmaningar som finns, de haglar över mig. Den dag jag stannar hemma, ja, då borde jag röra på mig igen...
Jag gör ju ingen vidare hemlighet av att jag är väldigt hemtam, har varit det i mer än ett år nu. Mitt sociala nätverk är, enligt fritt val - som jag upplever det, litet. Vänträffar är osedvanliga för tillfället. Då jag en gång går ut för lite tapas och bubbel, då ringer telefonen första gången vid fem (!) och andra gången vid åtta (?) - och allt för att ta reda på varför jag inte svarar i telefon och när jag skall komma hem.
Suck.
Bägge exemplen är "svåra" - för de går att få in under rubriken "Jag bryr mig så mycket om dig".
Men, det är tyvärr inte det de handlar om. Det känns inte så.
Det känns som om allt jag gör är fel. Det känns som att jag inte skulle duga.
Glad skall jag vara över att vi har haft besök av (hans) vänner under helgen. Lika glad skall jag vara över att (hans) vän dök upp för en slapp söndageftermiddag idag. Det efter att jag jobbat, läst och studerat hela veckan - ständigt kompad av kompanjonen med ett "du borde vila".
Thank you.
Pricken över det där förbannade i:et, inföll under självaste alla hjärtans dag-middagen med vännerna igår. På grund av ett mitt egenhändiga schabbel med mina finanskort frågade jag, försynt, den allra mest högst ärade älskade, om det var okej att han betalade vår del, om jag var ursäktad för att gå på toaletten (jag lovar att jag inte ville smita undan notan, jag har nog med peng och jämställdhet...) - och fick ett "ja, ja" (på det ytterst arroganta sättet) utan att den äktade ens orkade titta på mig under sitt svar.
Happy fuckin' Valentine's day.
Jag sade ju det. Att man inte blev gladare av dehär raderna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag tycker det är rätt otrevligt med människor som är klämkäckt glada jämt och ständigt. Så låt du den där Miss Sunshine ta paus ett tag till.
I övrigt; Du måste ju praaaaata med mannen! Ja, visst är det basic, men du måste nog faktiskt förklara hur det känns. Eller har du gjort det?
Det värsta med att vara oense med någon som bara menar väl är ju att det är svårt att be honom eller henne att dra åt helvete. Då är man ju själv boven plötsligt.
Det är klart att du ska låta kroppen och själen vila nu. Men kanske, kanske skulle du så smått försöka träffa vänner som du verkligen tycker om. För din skull. För att så småningom få in lite glädje i tillvaron igen. För att ge dig själv en spark i baken. För att inte fastna i det grå och tunga.
Lättare sagt än gjort? Jo, jag förstår det. Men ändå... På sikt hjälper det kanske...?
Kram vännen!
Äsch, vad trist.
Hoppas vi snart kan ses för tapas och lite bubbel?
Bara om/när du är färdig för det, okej?
kram och hoppas din vecka blir dräglig.
p.s. man behöver verkligen inte vara Little Miss Sunshine hela tiden.
Du ska vara Du. Eludie. Kram igen.
Usch, så jobbigt. Konstigt nog vacklar ofta relationerna när man är som störts i behov av att de ska vara stadiga. Förmodligen mår din man också väldigt dåligt just nu och då blir det ofta krockar i relationen.
Jag säger som Signora: prata med honom. Det är faktiskt det enda som kan hjälpa. Fast det är jobbigt förstås. Förklara, förklara och förklara igen. Jag har märkt att man inte alltid kan få män att förstå hur man känner, vi kvinnor skiljer oss ju trots allt en hel del från männen. Men man kan få dem att accepterar ATT man känner just som man gör och få dem att agera utifrån den acceptansen även om de faktiskt inte fattar.
Jag hoppas att ni kan lösa det mellan er och känna er förenade av de här tråkiga erfarenheterna istället för splittrade!
I övrigt håller jag med de andra: man behöver inte vara Miss Sunshine hela tiden, skit i henne just nu!
Varma kramar
Jag känner igen mig i ert förhållande. Inget duger just nu. Det är nog bara att prata om det som hjälper, men oj vad det tar emot.
Om du gör det så gör jag det med! Kram
Ös på du, vi kan ta det:-) Måste bara tillägga att jag over all inte alls ser dig som en negativ person vännen, snarare tvärtom. Du har alltid studsat tillbaka förvånansvärt snabbt, så var inte så hård mot dig själv för att det tar längre tid denna gång. Det är ju trots allt en världs skillnad mellan att studsa tillbaka från ert sista "misslyckande", och mot de andra gångerna. Då när det lilla, lilla hoppet fortfarande fanns i periferin. Jag har en känsla av att jag kommer att vältra mig ocharmigt länge i gyttjan om/när vi kommer dit ni är.
Vad gäller din käraste så får jag väl stämma in i kören och sjunga "prata", men å andra sidan vet jag hur det känns när prata är det absolut sista man vill göra. Man bara vill att de ska förstå och om de inte gör det så kan det vara... Men visst, jag har dessutom överraskats många gånger över hur mycket bättre jag mått efter att ha tagit tjuren vid hornen.
En stor kram ska du ha i alla fall!!!
Skicka en kommentar