Idag är det exakt ett år sedan det första negativa beskedet under vår behandling mot (inte för, eller hur?) barnlöshet.
Jag kommer ihåg att jag ringde vår klinik från bilen, en fredageftermiddag, vi var på väg hem efter jobbet. Jag kommer så väl ihåg den otroliga sorgen, de heta tårarna, den otroliga besvikelsen efter beskedet. Hoppet var ju så otroligt stort, nu fick vi ju hjälp och det skulle ju lyckas.
Jag trodde att det aldrig kunde kännas värre än då.
Livet är, tyvärr, fullt av överraskningar. Det skulle bli så mycket värre.
Jag är glad att jag inte visste det jag vet idag då.
Det blev mycket, mycket värre. Så mycket svårare, tyngre och sorgligare.
Ändå överlevde jag. Det skulle bli två negativa besked till. Det skulle bli två positiva besked och fullständigt katastrofala resultat på dessa.
Ändå lever jag. Och låter bli att fira detta ettårsjubileum.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Kram på dig! Även om jag önskar dig allt gott, finns det inget jag kan göra som befriar dig från detta öde.... Om målet är barn och inte vägen dit, önskar jag dig så många adopterade barn du vill ha, så snart som möjligt!
Jag kan inte dela din smärta och sorg, men jag bär på något liknande så jag kan föreställa mig den....önskar att det du önskar ska komma till dig i framtiden...en snar framtid.
Stor kram!!
Skicka en kommentar