söndag 8 februari 2009

Nu börjar det?

Vi var på vår första utbildningsdag igår, föräldrautbildningen har börjat!

Vi bestämde oss för att välja grupputbildningen i december, ända sedan dess har jag väntat på att få komma igång. Då väl den sista veckan inför starten började så tänkte jag rätt lite på utbildningen, vi pratade faktiskt inte alls om den här hemma innan vi åkte iväg.

Det som brytt mig, allra längst bak i hjärnan, var själva gruppen och bytet av socialmedarbetare. I och med att jag tyckte väldigt mycket om den kvinna vi träffade ett par gånger under våra träffar på tre man hand, oroade jag mig för att jag nu i stället skulle få träffa det som i mitt sinne är min stereotyp av socialmedarbetare. Samtidigt gruvade jag mig för att jag och vi inte skulle passa i gruppen, att jag inte skulle trivas. Jag låter mer tokig än normalt, men jag känner mig själv - trivs jag inte, tycker jag inte om någon (vilket händer...) så syns det på mig. Jag jobbar med att bygga på mitt anlete och skal vid sociala tillfällen, men, mina känslor läcker som ett såll och det jag känner syns på mig...

Med denna oro i kroppen åkte vi iväg, till vår träff med gruppens dragare och ytterligare fem par. Det första jag konstaterar är att en av gruppmedlemmarna kommer från samma stad som jag ursprungligen. Vi kände inte varandra då jag bodde där, men, vi är anletsbekanta. Något som han friskt frustar ur sig under vår lilla presentationsrunda, att vi delar ursprung. Men, det kändes bra! Precis som allt annat som hände under dagen kändes bra!

Dragarna av gruppen är bra och familjerna verkar vara familjer som åtminstone jag och vi kommer att trivas med denhär våren. Det är inte bara en överraskning, utan en stor, stor lättnad att det är just på detta viset.

Vi satt i ring i sex timmar, jag är rätt bevandrad i att "sitta ring", men det var det min man befarade mest av allt. Också han klarade det bra, han delade min uppfattning om att det var en fin öppning på utbildningen. Enligt mig hann vi med mycket, samtidigt som det känns som ett ytskrap. Ytskrapskänslan beror helt och hållet på mig, men jag tror att de flesta i den här fasen hungrar efter "all information" och det genast. Vi hann ändå gå genom rätt mycket - allt från barnskyddslagen till de värderingar och deras innehåll som borde ligga som grund både för adoption och för fosterfamiljer.

Jag tror jag tidigare skrev av mig gällande min frustration angående det jag upplevde som ett trugande av fosterbarn på oss. En av mina största farhågor var att just fosterbarnet hela tiden skulle hållas framför oss också under den här utbildningen, i och med att utbildningen är förberedande både för wannabe foster- och adoptionsföräldrar. Men, det kändes inte alls så, tvärtom är informationen om dessa två alternativ mycket gemensam och med all den värdighet tilltufsade människor som vi som går utbildningen är värda, frågades inte ens frågan "vilken väg har ni valt?".

Tvärtom betonades det under hela dagen att det här bara är början, det är nu vi är som mest övertygade om vad vi vill, att det kommer att skifta under vägen, att vi kanske ändrar oss och vad som helst kan hända och det är okej.

Det kändes bra.

Det som kändes bäst, det var att sitta i en sal full av människor jag inte känner och veta, på riktigt veta att jag är - i deras ögon i alla fall - helt normal! Alla vi som satt där, vi har gått och går genom precis samma sak! Under de samtal jag förde med medlemmarna i gruppen upptäckte jag att jag inte är ensam om en massa saker, min åldersnoja till exempel. Jag måste erkänna att det var salighet jag kände över det faktum att det finns kvinnor som är lika gamla som jag i gruppen, det finns till och med kvinnor som är betydligt äldre än jag i gruppen!

Det finns alltså hopp. För att den här stigen skulle kunna visa sig vara den rätta.

Men, jag vill också skriva det här, jag är inte alls övertygad om att det här behöver gå vägen. Medveten om att det också finns ristat i några av de kommentarer som gläds med mig över den väg vi nu valt att undersöka, övertygelsen om att adoptionsprocessen alltid resulterar i ett barn. Den gör ju inte det, det händer att adoptionsprocessen slutar i ett konstaterande att de(n) sökande inte är lämplig(a). På grund av en eller annan orsak. Skadad av hur vägen sett ut såhär långt är det ett moln, ett svart sådant, som svävar ovan just mitt huvud.

Jag tänker inte låta molnet överskugga något, jag vill bara få det nedskrivet redan nu. Att också den här vägen innehåller vägskäl.

3 kommentarer:

Anna sa...

Vad skönt att starten på utbildningen kändes så bra för er!
Oc jag håller med om att den vägen (som även jag trippar trevande och ostadigt på) innehåller fler vägskäl än man kan tro....
Lämnar en varm kram!

Signora sa...

Det låter jättespännande och intressant! Hoppas ni får en riktigt bra vår med er grupp och att ni ser tydliga vägvisare vid varje vägskäl.

Kram!

MochM sa...

Vilken bra början och jag håller såklart tummarna för vad jag är övertygad blir ett bra slut.
Kram m.