Livstecken.

Jag lever och mår rätt bra. Den enda orsaken till att jag inte lever här, det är att det inte händer någonting av intresse i mitt liv just nu. Det har inte hänt något av intresse i mitt liv på väldigt länge. Men, det är ingen nyhet.

I väntan på att det skall hända något kan jag avslöja att jag har 3 kilo rödbetor i kylskåpet. Vad gör man med / av rödbetor?

Seriös överhettning.

Jag tror jag uppfyller alla krav som ställs på en seriös överhettning just nu.

Som om ni ville veta, 58 facts of my superb life:

1. Hur gammal är du om fem år? Tro det eller ej, jag har i alla fall svårt att tro det, men jag kommer att vara hela 44 år. Jag känner för att lägga mig ner och dö en smula omedelbums.

2. Vem var den senaste du träffade? En kollega, vi är ute på arbetsresa.

3. Hur lång är du? 172 cm. Tror jag, jag är ju så gammal att jag säkert börjat krympa redan. Tyvärr sker krympet bara på längden, det kompenseras på bredden.

4. Vilken var den senaste film du såg? Ingen aning, jag kommer aldrig ihåg namnet på filmer jag ser...

5. Vem ringde du senast? En kollega. Det handlade om en fest som skall fixas.

6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? "XXXvägen, tror jag den hette". Meddelandet gick till min man som försöker navigera sig till min systers hus.

7. Vad är dagens planer? Jobba. Det blir en lång kväll, med roligt program.

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?Absolut skicka sms. Jag tycker riktigt illa om att tala i telefon (Ting - du märker att jag kopierar hela ditt svar!)

9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Skilda. Pappa gift med ny kvinna, mamma ensam.

10. När såg du senast din mamma? På min systersons dop. Han döptes för två år sedan.

11. Vilken ögonfärg har du? Gröna. Ibland röda.

12. När vaknade du idag? Mobilen väckte mig 06.00. Jag steg upp 06.20.

13. Har du någon gång hittat en katt? Nej. Men det skulle vara fint att hitta en nu!

14. Vilken är din favoritplats? Mitt hem är etta, sommarstället (inkl. svärföräldrarna) är god tvåa. Stallet trea.

15. Vilken plats föredrar du minst? Tandläkarstolen.

16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Jag har faktiskt ingen aning. Delar av mig vill fortsätta där vi bor nu, en del av mig vill bo i ett hus på landet. Jag saknar havet, jag skulle vilja bo vid havet.

17. Vad skrämde dig som barn? Avsked och farväl. Jag var otroligt rädd för att alla omkring mig skulle dö. Samtidigt fantiserade jag ofta om min egen död, eller mest om begravningen faktiskt.

18. Vem fick dig att skratta senast? Ett par kolleger, jag berättade om en snöplig incident på jobbet. Jag är ganska underhållande (ni måste tro mig!) ibland. Äh, det här låter som om jag själv var den som fick mig att skratta senast. Det händer också.

19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej. Jag har till och med vinylsinglar i hyllan. En stolthet är "Midi, Maxi & Efti" - det ni.

20. Har du stationär eller bärbar dator? Vi delar hemmadator, den är bärbar. Jag skriver oftast på jobbdator, den är alltså bärbar den också.

21. Sover du med eller utan kläder på dig? Det varierar nuförtiden väldigt mycket, allt från spritt språngande som Gud - eller vad han nu heter - skapte mig till riktiga kyska mormorsmodeller.

22. Hur många kuddar har du i sängen? En. Tidigare adderades till detta en katt.

23. Har du någon gång spytt på fyllan? Jodå.

24. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Sko- och fotdon enligt väder. Jösses, jag låter verkligen präktig. Jag kan dock inte gå i högklackat. Med betoning på "kan" inte.

25. Är du social? Nej, inte egentligen. Jag är bra på att spela social, men jag fördrar ofta total ensamhet. Ibland står jag ut med sällskap av min man. Sällan står jag ut med sällskap av någon annan. Hur rolig är inte jag?

26. Vilken är din favoritglass? Lakritsglass.

27. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Betala bort alla lån. Placera. Sluta jobba (så mycket som nu). Skriva. Köpa häst.

28. Tycker du om kinamat? Jo, den som görs och äts på plats i Kina. Den som görs här hemma, den påminner inte ens om kinamat.

29. Tycker du om kaffe? Jo. Men, är inte kaffe- eller koffeinberoende.

30. Vad dricker du till frukost? Kaffe.

31. Sover du på någon särskild sida? Nej, jag tror inte det. Somnar bäst på vänster sida och vaknar ofta på rygg.

32. Kan du spela poker? Nej, det kan jag faktiskt inte. Ting! Du är inte ensam!

33. Tycker du om att mysa? Nej, inte egentligen.

34. Är du en beroendemänniska? Jo, jag kunde bli beroende av vad som helst när som helst. Därför avstår jag från det mesta.

35. Känner du någon med samma födelsedag som din? Astrid Lindgren. Inte för att jag känner henne, men jag vet vem hon var.

36. Vill du ha barn? Haaahaaa. Det här är humoristiskt! Ni skulle bli överraskade om jag svarade nej, erkänn!

37. Kan du några andra språk än svenska? Finska och engelska. Tyska, lite franska och grunder i italienska och estniska.

38. Har du någonsin åkt ambulans? Jo, jag höll på att dö i en inre blödning en gång.

39. Föredrar du havet eller en pool? Havet, absolut. Jag tycker dock om att motionssimma, det gör jag helst i bassäng.

40. Vad spenderar du helst pengar på? Böcker och mat.

41. Äger du dyra smycken? Nej. Till och med vigselringen är monetärt mätt mycket billig. Mätt i känslor är en del av mina smycken omätbart dyrbara.

42. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Iste.

43. Vem är den roligaste människan du känner? Jag vet faktiskt inte.

44. Välj ett ärr på din kropp? De som sitter under troslinningen. De är de tyngsta ärr jag bär, både fysiskt och psykiskt. Sen har jag ett stort ärr över halsen, det är mitt gangsta-ärr!

45. Vad har du för ringsignal? En specialdesignad signal, jag har fått den via jobbet.

46. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Nej. Allt i min barndom försvann, det gällde allt från kläder till husdjur och föräldrar.

47. Flirtar du mycket? Nej, inte nuförtiden. Jag känner mig inte attraktiv, jag har flirtat som bäst och mest de gånger jag känt mig fin. Både på insidan och utsidan.

48. Vart togs din profilbild för din blogg? Har ingen.

49. Kan du byta olja på bilen? Jo. Jag kan också byta däck.

50. Har du fått fortkörningsböter? Nej.

51. Vilken var den senaste bok du läste? Motsatsen till kärlek - Julie Buxbaum.

52. Läser du dagstidningen? Jo.

53. Prenumererar du på någon veckotidning? Jo, alldeles för många.

54. Dansar du i bilen? Jo! Både då jag kör och framför allt då jag sitter brevid.

55. Vilken radiostation lyssnade du på senast? Radio X3m.

56. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Några namn som skall på festen ikväll.

57. När var du i kyrkan senast? Senaste jul.

58. Vad ska du göra nu? Byta kläder.

Tack Ting! Det här hjälpte upp den ordtorka jag drunknat i!

Se, sol!

Med förvåningens finger i häpnadens mun. Fredagen, denna datumdrabbade fredag, har verkligen lyckats överraska mig - på ett positivt sätt.

Min man fick ett jobb igår.
Jag och finaste Ting har totat ihop en träff. Med datum och allt.
Med anledning av en nära liggande bemärkelsedag har både min mor och min far kommit ihåg mig. Det har inte hänt på många, många år.

Jag (jag!) ser lite sol ovan moln.

Återbesök?

Jag undrar om jag kommer att bli kallad till IVF-kliniken för ett eftersamtal?

I och med att det ibland är förekommande, att före detta kunder får komma tillbaka för att paketera ihop det förflutna, så undrar jag om vi är ett av de paren som kommer att kallas till kliniken för en genomgång av det skedda. Om så är fallet, så undrar jag i mitt stilla sinne när detta kunde tänkas hända?

Om vi inte är ett av de par som kallas till diskussion, då skulle det vara minst lika intressant att höra varför inte.

Äh, det här är inget jag egentligen sysselsätter min hjärna med, det är ju bara att ringa dit om det var så att jag ville prata med vår läkare. Det är bara ettårsjublet som satt griller i huvudet på mig.

Det är farsdag idag. Jag undrar om farsdag nästa år kunde vara en dag som också gick att fira i detta huset?

I am all f*cked up.

Jag var ju gravid rätt länge senast det begav sig, det tog sina rejäla åtta månader (sic!) innan jag blev ickegravid-förklarad.

Jag vet inte om jag glömde hur det var att vara normal under den här perioden eller om det är ett resultat av alla långa och utdragna behandlingar som gjort att jag inte känner igen min kropp längre.

Det är förstås min menscykel jag tänker på, tänker ofrivilligt barnlösa kvinnor på något annat?

Nu, då det börjar närma sig mensstart kan jag lugnt konstatera att jag nu lärt mig vad PMS egentligen innebär och vilka fröjder PMS:en för med sig.

Tänk rabiat sugga med ett fanatiskt sockerbegär. Det är jag idag.

Jubileumsinlägg.

Inlägg nummer 400 handlar egentligen om att ingenting händer.

Vi var på träff med adoptionsrådgivningen idag, samma rådgivning som förser oss med råd inför ankomst av fosterbarn.

Inget nytt under solen. Det var egentligen en träff som rätt långt upprepade det vi sagt och gjort under hela det här året. En av de första frågorna vi fick var om vi ändrat oss?

Finns det de som gör det? Ändrar sig?

Det är klart att man kan ha sina dubier och till och med ändra sig. Men, i det här skedet? Nej, vi har inte ändrat ossm inte än i alla fall.

Vi snurrade några varv kring hurudana fel, brister och sjukdomar vårt barn får ha, enligt oss, för att vi skall önska ta emot barnet. Vad kan man egentligen säga? Jag känner mig ond då jag sitter och anser att HIV, grav utvecklingsstördhet och dödlig fysisk, konstaterad, sjukdom kanske blir lite för mycket. Vem är jag att säga så?

Vi pratade också om de biologiska föräldrarna, på en lista som innehöll alkoholism, drogmissbruk, psykisk sjukdom och våldtäkt fanns också "underintelligens", dvs. ren skär dumhet. Frågan löd ungefär "...ja, om föräldrarna är alldeles lealösa, så finns det ju en viss risk att alla indianer inte är i kanoten hos barnet heller..., är det okej?". Visst fasiken är det okej, tycker vi i alla fall.

Det känns helt absurt, att sitta och säga jo och nej.

Nu sägs det inte så mycket mer. Sådär med tanke på rådgivaren. Vi är färdiga. Som små soldater är vi redo för vårt krig. Nu väntar vi bara på vår lilla krigare.

Det är nu det blir lite svårare, det är nu väntan utan deadline inleds. Följande samtal torde handla om att det finns ett barn för vilket vi kunde vara de rätta. Och det är ju det finaste som kan finnas. Det som gör detta tungt att bära, det är att ingen vet när det samtalet kommer.

För exakt ett år sedan firades ett helt annat jubel.

Då hände det verkligen mycket. Stora saker. Hemska saker. Tänk att det var jag. Tänk att det var mig det hände. Tänk att jag klarade mig. Tänk att vi klarade oss. Tänk att vi fortfarande är här.

Så nära, så långt borta.

Den andra sidan?

I samband med någon av mina arbetsuppgifter träffade jag idag en medarbetare som för närvarande är hemma med sitt första barn. Hon har varit hemma rätt länge redan, två och ett halvt år om jag inte missminner mig totalt.

Tanken bakom vår träff var att vi skulle prata framtid. Hennes framtid.

Jag såg det, radaren ni vet, så fort kvinnan steg in genom dörren. Att hon är gravid. Att mötet egentligen bara skulle handla om hur ett när och hur.

Jag hann faktiskt inte gå via de för mig normala arga, besvikna och upprörda känslorna. För att vara ärlig, så var min första tanke den att kvinnans sälla tillstånd lättar lite på trycket på den rätt tajta personalbudgeten...

Så, det var med rätt öppet sinne vi efter en stund kom in på den glada nyheten. Ganska pang på rödbetan berättade hon att det har tagit en lång tid för henne att bli gravid, att hon först fått vara med om att bära tvillingar, men att det ena fostret hade gått tillbaka i ett rätt tidigt skede.

Så, det lite gapade behandling eller IVF över henne och hennes graviditet. Om inte något av dessa, så var uppstarten på den här efterlängtade graviditeten tydligen inte den lättaste.

Jag vet inte hur jag skall beskriva det, men det kändes så mycket lättare att prata med just den här kvinnan om just den här graviditeten. Jag känner inte kvinnan så bra, det var absolut inte en fråga om att jag skulle valt att säga att jag vet hur svårt det kan vara eller att jag vet hur det känns. Men, samtalet kändes bra. Jag hoppas att jag kunde förmedla den rätt stora genuina glädje jag faktiskt kände för henne.

Att säga nej.

Det är blott måndag och jag känner mig alldeles utpumpad och överstressad av jobbet. Det är ju lite kasst, dag 1 på arbetsveckan.

Dagen har varit rätt tidstypisk, jag satt fast i ett heldagsmöte, samtidigt som jag smet iväg för att dra ett annat möte under dagen. Då dagen egentligen var slut satt jag på kontoret för att få en del av them musts ur vägen, då ringer telefonen. Det var min man, som med lite irriterad ton, undrade varför jag fortfarande sitter på jobbet... Jag, rätt kort i tonen, kontrade med ett enkelt "ju längre jag sitter och lyssnar på bannor, desto längre sitter jag på jobbet". Efter det ringer hästägaren och undrar om jag vill ta ett extra pass per häst idag, då är jag tvungen att meddela att jag inte hinner, att jag är tvungen att jobba över (också tack vare det underbara faktum att jag spenderade hela helgen på stallet...) - får jag höra ett enkelt "ja, det är ju ett val du gör och får stå för..."

Suck.

Ni vet känslan av att vända den bara rumpan åt alla håll samtidigt? Och det finns mycket bar rumpa att vända åt alla möjliga håll, vill jag meddela.

Nu, back to work.

Säg att det händer också hos er?

Snälla, säg att det ibland är så tyst hemma hos er att det börjar gå dig på nerverna?