Inlägg nummer 400 handlar egentligen om att ingenting händer.
Vi var på träff med adoptionsrådgivningen idag, samma rådgivning som förser oss med råd inför ankomst av fosterbarn.
Inget nytt under solen. Det var egentligen en träff som rätt långt upprepade det vi sagt och gjort under hela det här året. En av de första frågorna vi fick var om vi ändrat oss?
Finns det de som gör det? Ändrar sig?
Det är klart att man kan ha sina dubier och till och med ändra sig. Men, i det här skedet? Nej, vi har inte ändrat ossm inte än i alla fall.
Vi snurrade några varv kring hurudana fel, brister och sjukdomar vårt barn får ha, enligt oss, för att vi skall önska ta emot barnet. Vad kan man egentligen säga? Jag känner mig ond då jag sitter och anser att HIV, grav utvecklingsstördhet och dödlig fysisk, konstaterad, sjukdom kanske blir lite för mycket. Vem är jag att säga så?
Vi pratade också om de biologiska föräldrarna, på en lista som innehöll alkoholism, drogmissbruk, psykisk sjukdom och våldtäkt fanns också "underintelligens", dvs. ren skär dumhet. Frågan löd ungefär "...ja, om föräldrarna är alldeles lealösa, så finns det ju en viss risk att alla indianer inte är i kanoten hos barnet heller..., är det okej?". Visst fasiken är det okej, tycker vi i alla fall.
Det känns helt absurt, att sitta och säga jo och nej.
Nu sägs det inte så mycket mer. Sådär med tanke på rådgivaren. Vi är färdiga. Som små soldater är vi redo för vårt krig. Nu väntar vi bara på vår lilla krigare.
Det är nu det blir lite svårare, det är nu väntan utan deadline inleds. Följande samtal torde handla om att det finns ett barn för vilket vi kunde vara de rätta. Och det är ju det finaste som kan finnas. Det som gör detta tungt att bära, det är att ingen vet när det samtalet kommer.
För exakt ett år sedan firades ett helt annat jubel.
Då hände det verkligen mycket. Stora saker. Hemska saker. Tänk att det var jag. Tänk att det var mig det hände. Tänk att jag klarade mig. Tänk att vi klarade oss. Tänk att vi fortfarande är här.
Så nära, så långt borta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Alltså herregud. Jag läser tillbaka i din blogg och fastnar där, läser igenom inlägg efter inlägg och får en klump i halsen som inte går att svälja bort.
Att det faktiskt gick så käpprakt åt helvete, att ni faktiskt skuffades in i ett sånt besvikelsesorgeländesuppfuckadesuperjobbiga alldelesförmycket S K I T.
Att ni orkade. Eller inte orkade.
Men idag är idag, nu är ni här och det som hände är bakom.
Jag önskar du hade sluppit uppleva allt det där.
Jättejättekram till dig, finaste Eludie.
Alltså för att klargöra ovanstående kommentar - jag var ju fullt medveten om vad som hände DÅ och läste med samma förskräckelse och ont-i-magen då, men även om jag inte glömt det som hände så har det liksom "bara-blivit" och nu är jag så uppe i det hela med ert fosterföräldraskap och hela ruljansen.
Detta är rätt väg.
Kram igen.
Funkar det med tankekraft, så finns det ett barn till er alldeles strax. Min hjärna nästan kokar av ansträngningen att skicka det till er! KRAM!
Skicka en kommentar