Jag är nyss frisläppt från sjukhuset, jag vet inte om det är julhelgerna som stökat till det eller vad det är, men alla läkare var väldigt mycket efter i tidtabellerna. Nåväl, en sak jag lärt mig är att vänta. Jag har lärt mig att vänta och bida min tid.
Väl inne hos läkaren - en av de många, det här var en av de läkare som undersökte mig då det här andra pågående utomkvedet uppdagades - gick vi genom de vanliga rutinerna:
Vecka 1: hcg 50.000 (cellgifter) - start 19.11.2008
Vecka 2: hcg 70.000 (cellgifter)
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000 (cellgifter)
Vecka 4: 22.393
Vecka 5: 6.200
Vecka 7: 1.943
Vecka 8: 1.049
Så. det går fortfarande utför för Hcg:t. Det lär vara så att takten sjunker ju närmare 10 man kommer. Som vanligt, som så ofta då det gäller människokroppen, så är det omöjligt att förutspå hur länge jag kommer att vara tvungen att gå på kontroller.
Blödningarna väckte viss huvudbry hos läkaren. De är nämligen två till antalet. Den första som kom igång före jul, den helvetiska varianten, och den andra gott nytt år-blödningen, som fortfarande pågår. Läkaren sade inte vad hon tycker är konstigt med blödningarna, men, ni vet minen bara läkare kan ta på sig då de inte är riktigt nöjda med det de ser eller hör.
VUL, förstås. Annars är allt bra, men, the it-thing hänger envist kvar. Storleken på det som idag mest är en vätskefylld blåsa är fortfarande lika stor som den varit hela tiden, ca. 4 cm. Det gjorde den redan lite brydda läkaren än mer brydd - the it-thing är för envis för att vara sann. Cellgiftet har bitit på allt det andra som var gravidrelaterat, moderkaksanlaget är borta och äggstockarna såg normala ut.
Men, vätskebomben är fortfarande just det - en bomb. Ett enkelt "det" som fortfarande kan riva upp livmodern, som kan spricka och rinna ut i magen, som kan behöva ytterlig åtgärd. Som lägger sordi på friheten, som till delar sätter stopp för mitt liv. Jag får fortfarande inte röra på mig i motionssyfte, inga tunga lyft och ingen lång distans till sjukhus tillåts.
Så jag muttrar lite i skägget, de egentligen halvbra resultaten till trots.
Jag vill fortfarande ha mitt liv tillbaka, och med det menar jag hela mitt liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Fy vad jobbigt! Att det ska krångla så. Jag förstår att du är trött på det och vill ha ditt liv tillbaka. Hade det varit av en god anledning så hade man ju gärna fått rörelseförbud, men detta, det är mer än man ska behöva stå ut med!
Jag hoppas så att "it" ska ge med sig och acceptera sitt öde snart!
Kramis
"It" - låter illa. Verkar illa.
Går det inte att punktera "it"? Du har nog skrivit nåt om det tidigare, men jag hängde inte riktigt med.
Hoppas it försvinner iaf. Stoor kram
Ischans så tråkigt, att det inte bar kan släppa så att du kan gå vidare och slippa alla dessa återkommande läkarbesök... Hoppas att du snart får tillbaka ork och glädje, jag önskar dig så mycket gott, det här är inget att drömma om. Massor av 2009-kramar, jag hoppas att det här blir DITT år! /T
Skicka en kommentar