Oförklarlig frånvaro.

Oj, jag bara försvann?

Jag vet inte vad som hände, det låter så otroligt tråkigt att skriva att "jag haft så mycket att göra" - det är ju bara en fråga om prioriteringar - så, jag kan väl säga att jag lät livet hända i några dagar?

Livet är inte den gladaste färg-tv:n, det innehåller inte de senaste inom vårens käcka färger och det är inte så spännande att du behöver tugga i dig alla de - förhoppningsvis - tio fingernaglar du bär.

Äh, det har varit skolgång, arbete, laboratorieprov (jag saknar mitt provsvar...), lite hästar och hundar, absolut inget hembrygt äppelvin.

Så spännande är jag.

Om jag inte är spännande, så gör jag i alla fall mitt bästa för att antingen blotta mig totalt eller ge eventuella läsare ett exempel på hur elak / sentimental / övertydlig / dålig på att uttrycka mig jag egentligen är:


Jag måster erkänna att jag blev alldeles vansinnigt arg efter att vi sågs senast. Vansinnigt arg och oerhört ledsen.
Det är andra gången på mindre än ett år du inte bara antyder att jag är gravid, utan faktiskt har mage att påstå att jag är det - mina protester till trots. Bägge gångerna har dina plumpa påhopp sårat mig oerhört djupt.

XXX, jag är 38 år. Jag kan inte få barn, min outsinliga längtan till trots. Du skall veta att jag har försökt. Jag har gjort precis allt som står i min makt att göra för att få ett barn. Men, det kommer jag alltså inte att få.

Jo, jag är rund, men inte på grund av det du så ivrigt antyder. Jag har gått oceanvis i vikt på grund av alla barnlöshetsbehandlingar jag gått igenom det senaste året. Pricken över i:et, det är den cellgiftsbehandling jag gör ända sedan november, den gör att jag går upp i vikt ytterligare. Cellgiftsbehandlingen avslutar det absolut sista försöket att få bli mamma.

Du skall veta att jag fått stå ut med tillräckligt många otroligt tunga och svåra situationer redan inom mitt äktenskap, min familj och min vänkrets - det sista jag behöver är personer som du som oönskat hoppar på mig som jag upplever att du gjort.

Det är redan ett helvete, det behöver inte hjälp med att bli värre än det redan är.

Det är år 2009, att fullvuxna människor kan ha svårt att få till det kan inte vara en nyhet för någon längre.

Gud förbjude dig att nämna detta för någon levande eller död varelse, det här är min, bara min privatsak, jag vill bara få ett stopp på det här och påminna dig om att ytterst ofrivllig barnlöshet finns just såhär nära.

Så snäll och gullig är jag. Det är alltså mailet ovan jag skickade till en flyktig kollega som härom dagen jagade mig med den mest oönskade av demoner.