måndag 26 januari 2009

Konfrontation.

Jag stötte på min kollega ytterligare en gång härom dagen. Erkännas bör att det stora obehag jag kände - för henne, inte för situationen - ledde till att jag undvek henne konsekvent en lång stund.

Efter en stund var det uppenbart att självupplösning inte skulle inträffa den här dagen, så det var lika bra att få det avklarat. Jag sade som det är, att hon en dag kommer att vara förlåten, men att jag inte kommer att glömma det inträffade, inte än i alla fall. Jag fortsatte genom att berätta att jag inte alls tyckte att hon var värd min historia, men att jag ändå ville att hon skulle veta. Jag ville att hon skulle veta, det för att aldrig mer göra det hon gjorde mig.

Hon bedyrade att det är fullständigt omöjligt. Att hon, i och med min historia är oförmögen att tabba sig på samma sätt som hon gjort inför mig.

Jag kunde inte låta bli att ta med er i mitt korta ordutbyte med henne. Jag påstod, trots att jag inte hunnit kolla med er alla, att en av orsakerna till att jag ville sätta stopp för henne är den samlade skaran av ett vi och oss. Att hon i många av våra liv kan vara det värsta som kan hända oss. Att jag ville säga nej, dra en gräns för vad man får och inte får säga och göra gentemot oss.

I mitt fall kommer hon att bli förlåten, kanske kommer jag en dag att kunna glömma. Huvudsaken är hon vet att hon kommer att bli förlåten, men att hon aldrig, aldrig glömmer.

13 kommentarer:

Uniflora sa...

Du är min idol! Jag är så imponerad att du sa ifrån. Jag hade nog hållt mig per mail.

Jag förstod inte det var en kollega och då förstår jag att förlåtelse är nödvändig. Annars kan man inte ses alls. Jag hoppas hon verkligen tog åt sig.

Kram

MochM sa...

Heja Eluide, heja!!!

Anonym sa...

vill bara säga att jag är imponerad av ditt välformulerade mail och att du tog tjuren vid hornen.

Jag är också uppriktigt förvånad över att det finns människor som din kollega. Självuppfylld och helt okänslig för andra människors eventuella problem och privatliv.

HEJA HEJA DIG men hoppas att du ALDRIG ALDRIG ALDRIG ska behöva stå ut med något liknande igen!!!!

Anonym sa...

Nu ska jag gå mot strömmen. Men jag tror inte att "ni" kan förvänta er att alla ska ha fatta att ni är ofrivilligt barnlösa och att detta är väldigt känsligt.

Människor kan ju ha många olika saker som är känsliga. Hang-ups. Fobier. Tråkiga minnen som spökar. Skulle man HELA tiden, innan man säger något, väga varje ord på guldvåg UTIFALL det skulle vara känsligt av någon anledning som man inte känner till om den som man säger det till, så skulle det inte bli mycket sagt här i världen!

Jag tycker inte alls att det där som hon sa var så fruktansvärt hemskt. Hon menade ju inget illa. När du beskriver henne, så får jag bilden av en skojfrisk och öppen människa, som är lätt att få kontakt med. Så hård som du är emot henne ska man bara vara mot medvetet onda människor, tycker jag.

Anonym sa...

Är inne på föregående talares linje även om jag till fullo förstår reaktionen. Man är av förklarliga skäl inne i sin egen värld i olika faser av livet. Men tänker den infertile påatt den hon/han möter kanske är cancerdrabbad? Har upplevt krig eller trauma? Utsatt för vålsdövergrepp? Många formuleringar eller ordval kan bli väldigt fel om man inte har alla dessa glasögon på sig jämt och i stressade situationer kan människan bete sig knäppt. Oftast är det inte ondska bakom klumpiga formuleringar. Men bra att den som sårar får veta det. Det är rak kommunikation. Vinner alla på.

Anna sa...

Vilken kvinna du är!
Stort tack och KRAM från alla oss som någon gång (och troligen flera gånger) drabbats av liknande klappträn....

Anonym sa...

Anonym 1 och 2: Ska man alltid ta hänsyn utifall att? Ja ja och åter ja. Att råka antyda något, fine... Men om jag låtsasskjuter någon i huvudet och den säger åt mig att sluta, då ska jag fanimej sluta och inte fortsätta att säga "KA-BOOM" och hoppande påminna om en bomb.

Om jag frågar om någon är gravid och denne säger nej, då ska jag inte säga att denne någon ljuger. Vare sig den är gravid och vill behålla det för sig själv, har blivit överviktig och inte har några tankar på att bli gravid eller försöker bli gravid och är hormonuppsvälld - behöver man ju vara intellektuellt utmanad för att inte förstå att "nej" betyder att man ska sluta.

I första exemplet tror jag att ni anonyma (och de enda anonyma) begrep det olämpliga. I det andra var det tydligen lite skojfriskt. Varför i hela friden ska det vara så oerhört svårt att ens få ett uns hyfs när det gäller just infertilitet? Jag tar inte illa upp när någon frågar, även om det är jäkligt obehagligt. Men skulle någon envisas vet jag inte om jag skulle hanterat det jätteväl. Gråtit kanske...

Anonym sa...

Det är klart att man inte klappar nån på magen, ever! Det är nog alla överens om. Punkt. Diskussionen handlade inte om det. Det intellektuella lyftet av frågeställningen var att se bortom sin egen horisont. Att klara av att se högre. Att man aldrig vet sin medmänniskas allt. Att man även, och troligt, i sin egen olycka kan ha brustit att se en medmäniskas olycka. Det är mänskligt och sällan ondhet. Att bära med sig den aspekten är storsint.

Och att kalla sig ett alias gör knappast skribenten mindre anonym.

Anonym sa...

Bra svar till kollegan!

Anonym sa...

Jo,jag förstår. Men jag hoppas att du/ni förstår också.

Ni kanske sårar någon ensamstående jättemycket, bara ni säger "nu ska jag gå hem till min man".

Om ni pratar om en fest ni varit på i helgen, så sårar ni kanske någon som aldrig blir bjuden på några fester.

Om ni säger något om ert jobb, så sårar ni kankse någon som är arbetslös eller har ett "sämre" jobb.

Varje nämnande av en villa med tomt kan kännas som ett hån för den som bor i en hyreskasern...

Och så vidare i all oändlighet. Det skulle inte gå att leva om man skulle ta hänsyn till alla tänkbara hang-ups.

Anonym sa...

Men här handlar det ju inte om någon som bara sagt att den ska hämta sina barn på dagis och därmed sårat en ofrivilligt barnlös.
Kollegan har flera gånger trots protester menat att Eludie visst är gravid. Detta skulle väl snarare jämföras med att gång på gång påstå att en ensamstående visst har träffat någon, trots nekande svar.

Anonym sa...

Jag tycker att det var bra att du sade till!

Jag vill också poängtera att jag tycker att det skiljer sig att kommentera graviditet och annat som är känsligt, t ex cancer, singelskap eller arbetslöshet som har nämnt i kommentarerna. Som kvinna runt 30 är det inte att någon råkat nämna en kommentar som är känslig någon enstaka gång, utan du blir ständigt påmind om att du "borde" eller "skulle kunna" vara gravid.

Visst att det är jobbigt att vara singel, vänlös och arbetslös när det är någon som de flesta har, men jag har inte hört kommentaren "varför skaffar du dig inte en kille/jobb/vänner?" särskilt ofta. Däremot är kommentaren "är det inte dags att skaffa barn snart?" ganska vanlig.

Det känner säkert de flesta som läser den här bloggen igen, men jag tyckte att det behövde påpekas.

Anonym sa...

Jag förstår faktiskt inte anonymas resonemang om att man inte skulle behöva ta ansvar för vad man sagt. Självklart säger vi alla fel, gör fel, begår misstag och övertramp. Ingen har sagt ngt annat. Men precis som det ingår i att vara människa man inte är ofelbar, ingår det också att lyssna på andra när man gjort fel. Man får sätta gränser, man får bli ledsen och arg när ngn sårat och kränkt. Konflikter är en del av att vara människa, och om man inte får gränser hur skulle man då kunna lära sig? Jag önskar att då jag säger klumpigheter förklaras detta för mig, sätts en gräns. Som Eludie gjorde. Självklart hoppas jag innerligt att jag är mer lyhörd än att jag två ggr trampar i klaveret, men det är inte säkert.
Och jag tycker att det vore oerhört klumpigt av mig att säga till en arbetslös att du ska se att bara du tänker positivt kommer det att ordna sig, osv. Jag inser att det kan vara att trampa rakt i en livskris fylld av dålig självkänsla, sömnlösa nätter av oro osv. Därför försöker jag att inte prata om sådant. Generellt behöver man inte lägga sig i alls om folks levnadsförhållanden. Par i 30- 40 årsåldern utan barn tycker jag inte man frågar om barn. FFa inte kvinnor efter 35. Som Nina i Cardigans sa "man frågar inte en kvinna som fyllt 35 om hon ska ha barn". Det här till hyfs och folkvett tycker jag.
Om jag ändå trampar fel, som sagt. Lär mig, jag må bli bättre.