Klister under tassarna

Jag är en urusel bloggare för tillfället. Jag skall kort också konstatera att jag är en urusel fru, medarbetare, chef, hästskötare, föreningsaktiv, moster och gudmor.

Så, då det är avhandlat skall jag kort ta med er till den nästsista februari i mitt liv;

Jag har varit hos VUL-doktorn utan like, jag träffade honom i onsdags. Honom och sex stycken glada blivande doktorer. Det var alltså en "eleven träffar ett riktig case"-situation för de blivande doktorerna. Jag kan inte låta bli att känna mig riktigt stolt och glad (ni hör ironin, hoppas jag?) då jag blir introducerad som "det här är det mest intressanta vi sett på det här sjukhuset under de senaste tio åren!".

Jag har absolut ingenting mot att ställa upp som objekt för studerande, jag är totalt, kliniskt oblyg i sådana situationer och tycker att jag skall ställa upp - inte för att man någonsin blir tillfrågad - för någon kan ju ha nytta av att jag tillät dessa små stirra runt i mitt underliv i februari 2009.

Inleder med den gastkramande statistiken:

Vecka 1: hcg 50.000 (cellgifter) - start 19.11.2008
Vecka 2: hcg 70.000 (cellgifter)
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000 (cellgifter)
Vecka 4: 22.393
Vecka 5: 6.200
Vecka 7: 1.943
Vecka 8: 1.049
Vecka 10: 608
Vecka 11: 436
Vecka 12: 320
Vecka 14: 154

Det som är fint med att bli undersökt inför fler ögonpar än vanligt, det är att man verkligen blir grundligt undersökt och inser att de små läkarstudenterna får veta så mycket mer än man själv om tillståndet på patienten.

Jag fick till exempel höra att den andra graviditeten, den vars eftersvit jag fortfarande njuter av, kunde ha fortgått som normalt. Om inte den läkare som sydde ihop snittet under operationen i graviditet 1 skulle ha slarvat. Det kändes som små, små stickor under naglarna att höra det - att orsaken till att den andra graviditeten gick åt elände är det att stygnen som sydde ihop livmoderns vägg mot den borttagna äggledaren satt för glest. Att den andra graviditeten på grund av slarv läckte ut i ett ingenting.

Världsmästar-VUL-läkaren stod med VUL-staven i mitt kaos i ungefär en halvtimme. Klimax uppstod då han "dallrade till" mitt allra innersta med staven två, tre gånger, så där så att det kändes som om mitt innerhudsfläsk slog vågor mot mina inälvor, log och sade att det ser bra ut. Så länge the it-thing dallrar så är det bra, vätskeansamlingar dallrar och tumörer är stilla.

Kul. En tumör skulle väl vara lite för mycket?

Ja, dallrandet och den glada nyheten om att allt är som det skall har föranlett helt helvetiska efterdyningar. Min livmoder står i lågor och det gör ofantligt ont. Utan att gå in på detaljer vill jag bara konstatera att det känns som om livet skulle gå ur mig då luft eller annat rör sig i tarmarna bakom livmodern.

Show-offen var inte hälsosam med andra ord.

Det om det, nu skall jag mäta hcg om en månad, VUL likaså om en månad. Herr jag-vet-mest-om-underliv, det vill säga VUL-mästaren vill absolut inte att vätskeansamlingen skall punkteras, den skall vara kvar säger han. Det enda han går med på att ens diskutera är en eventuell operation. Kul.

För att bygga en cliffhanger vill jag i detta inlägg också erkänna att jag nuförtiden tycks referera till mig själv som en kvinna som inte kan få barn. Jag skall också klämma in ett glatt vi var på del två i familjeutbildningen igår. Det var givande. Och upprörande.

Jag vill också att ni skall veta att jag läser och följer med er. Men att lägga fingrarna på tangenterna - det är tydligen för mycket för mig. Puss och kram i alla fall.

Är jag genomskinlig?

Det är oerhört påfrestande, alla de gravida på mitt jobb. De glada gravida orkar jag glädja mig med, det tills jag kommer åt att stänga dörren bakom mig i alla fall. De gnälliga gravida har jag oerhört svårt att vara i närheten av - det är inte långt ifrån att jag skall fräsa till vid deras klagovisa. Jag brukar klara mig, tills jag kommer åt att stänga dörren bakom mig.

En sak har slagit mig, hur pass bra är jag på att spela att jag intet vet eller kan om att vara gravid? På mitt jobb är det fråga om första gången-gravida och det är klart att det skall pratas en del och jag skall uppdateras om än det ena och än det andra.

Så, jag håller mig från att smälla av då jag får höra glada "jag är minsann gravid" då personen i fråga är i vecka 5, jag får leka överraskad då jag får höra nyheten först vecka 12 - för det är då man kan vara säker. Jag himlar med ögonen över hur mycket hormoner kan ställa till med och jag kan inte tro att det är sant att det enda man kan tänka på är det lilla livet i magen.

Ibland drabbas jag av en oerhörd lust att bara sätta punkt, i synnerhet för gnällversionen, genom ett enkelt "jag vet mer om det här än du, jag har varit gravid tre gånger, varav två gånger det senaste året, det blir inget barn för min del och kan du för guds skull sluta gnälla om den där jä*la gravidhuvudvärken, jag skulle så hjärtans gärna ta din huvudvärk och barnet och allt".

Och sen bara vända på klacken och gå.

Men, det går ju inte för sig. Så, nu undrar jag hur mycket fasaden krackelerar, spelar jag så ovetande och oförstående som det sig bör för en kvinna som inte kan ha en aning om hur det egentliga, riktiga, livet känns?

Little Miss Sunshine?

Har någon sett henne? Hon den där glada skiten, hon som till och med fick till ett eller annat glatt blogginlägg nu och då?

Jag har inte träffat henne på länge...

I väntan på att Little Miss Sunshine skall komma igång med bloggandet, så skriver jag själv. Fortfarande gäller samma devis som i det föregående inlägget - do not läsa vidare om du är solskenet självt idag.

Det är på avigsidan i det kära äktenskapet, ett typexempel på "Fällor ni trillar i". Två exempel finns att hämta i vardagen, söndagen till trots, här kommer de:

Jag är fortfarande satt på du-får-inte-röra-på-dig-pottan av läkaren. Till vardags är det ett ytterst enerverande gnat om att jag borde röra på mig. Ofta är "jag" förklätt av ett "vi". Då jag, mot förbud och förmodan tar mig friheten att "sporta" - ja, då blir det ett jäkla bök kring det också. Alla förmaningar som finns, de haglar över mig. Den dag jag stannar hemma, ja, då borde jag röra på mig igen...

Jag gör ju ingen vidare hemlighet av att jag är väldigt hemtam, har varit det i mer än ett år nu. Mitt sociala nätverk är, enligt fritt val - som jag upplever det, litet. Vänträffar är osedvanliga för tillfället. Då jag en gång går ut för lite tapas och bubbel, då ringer telefonen första gången vid fem (!) och andra gången vid åtta (?) - och allt för att ta reda på varför jag inte svarar i telefon och när jag skall komma hem.

Suck.

Bägge exemplen är "svåra" - för de går att få in under rubriken "Jag bryr mig så mycket om dig".

Men, det är tyvärr inte det de handlar om. Det känns inte så.

Det känns som om allt jag gör är fel. Det känns som att jag inte skulle duga.

Glad skall jag vara över att vi har haft besök av (hans) vänner under helgen. Lika glad skall jag vara över att (hans) vän dök upp för en slapp söndageftermiddag idag. Det efter att jag jobbat, läst och studerat hela veckan - ständigt kompad av kompanjonen med ett "du borde vila".

Thank you.

Pricken över det där förbannade i:et, inföll under självaste alla hjärtans dag-middagen med vännerna igår. På grund av ett mitt egenhändiga schabbel med mina finanskort frågade jag, försynt, den allra mest högst ärade älskade, om det var okej att han betalade vår del, om jag var ursäktad för att gå på toaletten (jag lovar att jag inte ville smita undan notan, jag har nog med peng och jämställdhet...) - och fick ett "ja, ja" (på det ytterst arroganta sättet) utan att den äktade ens orkade titta på mig under sitt svar.

Happy fuckin' Valentine's day.

Jag sade ju det. Att man inte blev gladare av dehär raderna.

Gnällplätt

Jag öser på för fulla muggar, då jag för en gångs skull kom så väl igång igår.

Parental Advisory; om du är på riktigt solskenshumör - läs inte följande. Jag är en riktig partypooper också idag!

Jag var in till sjukhuset för kollen som uteblev igår. Särdeles finfina nyheter; the it-thing blir STÖRRE! Nu är grejen fem centimeter stor, den har alltså gått upp en centimeter i existens. Fantastiskt!

Nu pratade läkaren om the it-thing som om det vore en ansamling vätska, vilket jag innerligt hoppas att det skall vara. Ingen har hittills velat gissa sig till vad det kunde handla om, så en "vätskeansamling" låter riktigt bra. Men, att bli större - det är väl ändå att ta i?

Läkaren som undersökte mig nämnde också en punktering (JA!JA!JA!) - men vill att vi (vaddå, har jag en talan i detta?) skulle konsultera specialisten som skulle undersökt mig igår. Det visade sig att han var frisk idag och att det fanns en tid hos honom om en timme. Under tiden sjuksköterskan försökte ringa specialisten för ett svar, så bokade någon annan den tiden.

Morr.

Jag ville ha just den tiden. För då kanske jag kunde ha fått ett besked om punkteringstidtabell redan idag. Men, nej. Nu skall jag undersökas av herr überspecialist om två veckor - för att eventuellt då få ett besked om punktering.

Tala om ett liv som fastnat i hold-position.

Tala om att jag är en gnällplätt.

En gnällplätt som nu tänker sätta ytterligare ros på sin tillvaro genom att tillägga att ytterligare en blödning kom igång igår kväll.

Fest, anyone?

Parental Advisory nummer två - kom inte och säg att jag inte sade att du inte skulle läsa.

Den som skall göra mig frisk är sjuk.

Jag har just förvandlats till en liten gråtapa på insidan. Helst av allt skulle jag vilja lägga mig ner på golvet, hamra med mina svettiga små händer och sjunga kloagosången "jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte".

Jag satt parkerad i morgonbussen, näsan riktad mot sjukhuset inne i stan. Det var äntligen dags för VUL:et med herr überspecialist vid pinnen. Det är klart att telefonen ringer just då jag slumrat in, det är en av barnmorskorna som ringer för att meddela att herr überspecialist är däckad i något, jag vet inte vad.

Argh.

På något underligt, perverterat sätt, hade jag sett fram emot att få ta mig en titt på insidan.

Barnmorskan ringde på nytt en stund senare och jag har en ny tid redan i morgon (de jobbar verkligen hårt för att ta mycket, mycket väl hand om mig på det här sjukhuset, vilket jag är väldigt tacksam för), det hos en "vanlig" sjukhusläkare, men ändå.

Jag både är och inte är överraskad över hur mycket känsla det finns med i denna besvikelse över denna minimala förändring. Det här - jag och min reaktion - är ett tecken på att den här processen tär på mig. Nåväl, jag fick det nyaste hcg-värdet, det är väl alltid någonting.

Vecka 1: hcg 50.000 (cellgifter) - start 19.11.2008
Vecka 2: hcg 70.000 (cellgifter)
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000 (cellgifter)
Vecka 4: 22.393
Vecka 5: 6.200
Vecka 7: 1.943
Vecka 8: 1.049
Vecka 10: 608
Vecka 11: 436
Vecka 12: 320
Vecka 13: 213

Sen vill jag bara lakoniskt konstatera att det varit något problem med luftkonditioneringen i oktober-december här i mina trakter: alla, jag vill betona det; ALLA, jag känner kommer att föda barn i höst.

Nu börjar det?

Vi var på vår första utbildningsdag igår, föräldrautbildningen har börjat!

Vi bestämde oss för att välja grupputbildningen i december, ända sedan dess har jag väntat på att få komma igång. Då väl den sista veckan inför starten började så tänkte jag rätt lite på utbildningen, vi pratade faktiskt inte alls om den här hemma innan vi åkte iväg.

Det som brytt mig, allra längst bak i hjärnan, var själva gruppen och bytet av socialmedarbetare. I och med att jag tyckte väldigt mycket om den kvinna vi träffade ett par gånger under våra träffar på tre man hand, oroade jag mig för att jag nu i stället skulle få träffa det som i mitt sinne är min stereotyp av socialmedarbetare. Samtidigt gruvade jag mig för att jag och vi inte skulle passa i gruppen, att jag inte skulle trivas. Jag låter mer tokig än normalt, men jag känner mig själv - trivs jag inte, tycker jag inte om någon (vilket händer...) så syns det på mig. Jag jobbar med att bygga på mitt anlete och skal vid sociala tillfällen, men, mina känslor läcker som ett såll och det jag känner syns på mig...

Med denna oro i kroppen åkte vi iväg, till vår träff med gruppens dragare och ytterligare fem par. Det första jag konstaterar är att en av gruppmedlemmarna kommer från samma stad som jag ursprungligen. Vi kände inte varandra då jag bodde där, men, vi är anletsbekanta. Något som han friskt frustar ur sig under vår lilla presentationsrunda, att vi delar ursprung. Men, det kändes bra! Precis som allt annat som hände under dagen kändes bra!

Dragarna av gruppen är bra och familjerna verkar vara familjer som åtminstone jag och vi kommer att trivas med denhär våren. Det är inte bara en överraskning, utan en stor, stor lättnad att det är just på detta viset.

Vi satt i ring i sex timmar, jag är rätt bevandrad i att "sitta ring", men det var det min man befarade mest av allt. Också han klarade det bra, han delade min uppfattning om att det var en fin öppning på utbildningen. Enligt mig hann vi med mycket, samtidigt som det känns som ett ytskrap. Ytskrapskänslan beror helt och hållet på mig, men jag tror att de flesta i den här fasen hungrar efter "all information" och det genast. Vi hann ändå gå genom rätt mycket - allt från barnskyddslagen till de värderingar och deras innehåll som borde ligga som grund både för adoption och för fosterfamiljer.

Jag tror jag tidigare skrev av mig gällande min frustration angående det jag upplevde som ett trugande av fosterbarn på oss. En av mina största farhågor var att just fosterbarnet hela tiden skulle hållas framför oss också under den här utbildningen, i och med att utbildningen är förberedande både för wannabe foster- och adoptionsföräldrar. Men, det kändes inte alls så, tvärtom är informationen om dessa två alternativ mycket gemensam och med all den värdighet tilltufsade människor som vi som går utbildningen är värda, frågades inte ens frågan "vilken väg har ni valt?".

Tvärtom betonades det under hela dagen att det här bara är början, det är nu vi är som mest övertygade om vad vi vill, att det kommer att skifta under vägen, att vi kanske ändrar oss och vad som helst kan hända och det är okej.

Det kändes bra.

Det som kändes bäst, det var att sitta i en sal full av människor jag inte känner och veta, på riktigt veta att jag är - i deras ögon i alla fall - helt normal! Alla vi som satt där, vi har gått och går genom precis samma sak! Under de samtal jag förde med medlemmarna i gruppen upptäckte jag att jag inte är ensam om en massa saker, min åldersnoja till exempel. Jag måste erkänna att det var salighet jag kände över det faktum att det finns kvinnor som är lika gamla som jag i gruppen, det finns till och med kvinnor som är betydligt äldre än jag i gruppen!

Det finns alltså hopp. För att den här stigen skulle kunna visa sig vara den rätta.

Men, jag vill också skriva det här, jag är inte alls övertygad om att det här behöver gå vägen. Medveten om att det också finns ristat i några av de kommentarer som gläds med mig över den väg vi nu valt att undersöka, övertygelsen om att adoptionsprocessen alltid resulterar i ett barn. Den gör ju inte det, det händer att adoptionsprocessen slutar i ett konstaterande att de(n) sökande inte är lämplig(a). På grund av en eller annan orsak. Skadad av hur vägen sett ut såhär långt är det ett moln, ett svart sådant, som svävar ovan just mitt huvud.

Jag tänker inte låta molnet överskugga något, jag vill bara få det nedskrivet redan nu. Att också den här vägen innehåller vägskäl.

Statistik:

Ett exempel på kapitel i den gamla boken som fortfarande måste läsas:

Vecka 1: hcg 50.000 (cellgifter) - start 19.11.2008
Vecka 2: hcg 70.000 (cellgifter)
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000 (cellgifter)
Vecka 4: 22.393
Vecka 5: 6.200
Vecka 7: 1.943
Vecka 8: 1.049
Vecka 10: 608
Vecka 11: 436
Vecka 12: 320

Nästa vecka VUL.

Att vända blad, ett nytt kapitel.

Jag har en sak att berätta.

Vi inleder vår familjeutbildning den här veckan. Familjeutbildning, adoptionsrådgivning - ja, man kan säkert kalla det tusen och en sak, men, den här veckan börjar det.

Vi har varit på RB tre gånger redan, varav ett var ett infobesök i fjol. Jag har ett minne av att jag skrev några rader före det och efter det - det första intrycket var inte speciellt bra. De två följande träffarna var med den socialarbetare vi fick oss tilldelade - och vilken fin människa vi fick träffa! Den sista av de två träffarna var i början av december, mitt uppe i efterdyningarna, känslostormen, efter den andra graviditetsfadäsen och efter det tog det många dagar och räckte långa tider innan jag orkat fokusera ordentligt på det som nu skall börja.

Vi blev erbjudna möjligheten att gå stora delar av vår rådgivning i grupp- sådan. Det här grupparbetet inleds den här veckan.

Som jag har velat - skulle det vara bättre att fortsätta den redan påbörjade rådgivningen på tre man hand? Vilka är fördelarna med att gå i grupp? Tänk om vi inte passar in i gruppen? Tänk om de inte tycker om oss? Tänk om vi inte tycker om dem? Tänk om, tänk om...

Men, den här perioden, under vilken man är rätt så fast och synlig materia, den går ju ut på att välja. Ibland väljer man rätt, ibland väljer man fel.

I och med att allt hittills har gått så fel, så hoppas jag innerligt, ur djupet av mitt hjärta att det här skall vara den gången just jag - egoistiska lilla jag - skall vinna. Miljoner och åter miljoner och en vetskap om att jag valt rätt.

Det skulle kännas så stort, så stort. Det skulle göra gott, det vi nu inleder är så fruktansvärt, olidligt ute ur mina händer.

Jag har några segdragna kapitel kvar i en gammal, tjock, tråkig, dålig bok. Det är, tyvärr, en av böckerna jag måste läsa från pärm till pärm. Jag hoppas att de första raderna och resten av den bok jag nu öppnar skall vara den bästa bok jag någonsin läst.

Arme f*n till barnalstringsgud. Jag vet att jag är girig, men kunde du se till att det barn jag reserverat plats för, i mig, i mitt hjärta, i mitt liv, att det barn jag paxat, att jag faktiskt får komma till det. Sumpa inte det här nu. Glöm inte att hålla min plats - du skall veta att jag stått länge i kö.

Ett annorlunda, oönskat, jubileum

Idag är det exakt ett år sedan det första negativa beskedet under vår behandling mot (inte för, eller hur?) barnlöshet.

Jag kommer ihåg att jag ringde vår klinik från bilen, en fredageftermiddag, vi var på väg hem efter jobbet. Jag kommer så väl ihåg den otroliga sorgen, de heta tårarna, den otroliga besvikelsen efter beskedet. Hoppet var ju så otroligt stort, nu fick vi ju hjälp och det skulle ju lyckas.

Jag trodde att det aldrig kunde kännas värre än då.

Livet är, tyvärr, fullt av överraskningar. Det skulle bli så mycket värre.

Jag är glad att jag inte visste det jag vet idag då.

Det blev mycket, mycket värre. Så mycket svårare, tyngre och sorgligare.

Ändå överlevde jag. Det skulle bli två negativa besked till. Det skulle bli två positiva besked och fullständigt katastrofala resultat på dessa.

Ändå lever jag. Och låter bli att fira detta ettårsjubileum.