Det är oerhört påfrestande, alla de gravida på mitt jobb. De glada gravida orkar jag glädja mig med, det tills jag kommer åt att stänga dörren bakom mig i alla fall. De gnälliga gravida har jag oerhört svårt att vara i närheten av - det är inte långt ifrån att jag skall fräsa till vid deras klagovisa. Jag brukar klara mig, tills jag kommer åt att stänga dörren bakom mig.
En sak har slagit mig, hur pass bra är jag på att spela att jag intet vet eller kan om att vara gravid? På mitt jobb är det fråga om första gången-gravida och det är klart att det skall pratas en del och jag skall uppdateras om än det ena och än det andra.
Så, jag håller mig från att smälla av då jag får höra glada "jag är minsann gravid" då personen i fråga är i vecka 5, jag får leka överraskad då jag får höra nyheten först vecka 12 - för det är då man kan vara säker. Jag himlar med ögonen över hur mycket hormoner kan ställa till med och jag kan inte tro att det är sant att det enda man kan tänka på är det lilla livet i magen.
Ibland drabbas jag av en oerhörd lust att bara sätta punkt, i synnerhet för gnällversionen, genom ett enkelt "jag vet mer om det här än du, jag har varit gravid tre gånger, varav två gånger det senaste året, det blir inget barn för min del och kan du för guds skull sluta gnälla om den där jä*la gravidhuvudvärken, jag skulle så hjärtans gärna ta din huvudvärk och barnet och allt".
Och sen bara vända på klacken och gå.
Men, det går ju inte för sig. Så, nu undrar jag hur mycket fasaden krackelerar, spelar jag så ovetande och oförstående som det sig bör för en kvinna som inte kan ha en aning om hur det egentliga, riktiga, livet känns?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Usch, förstår verkligen att det där är jobbigt. Blir själv förundrad över att många slutar vara när dom blir gravida. Jag har inget berättat på jobbet, men med mina vänner som vet pratar jag om det om dom frågar. Och då inte mer än en kort uppdatering. Annars har vi faktiskt (som alltid annars) annat att prata om än mitt illamående. Hur kul är det liksom? Min ventil för hur jag mår eller inte mår är sambon och bloggen. Dom andra förstår jag inte varför man ska prata om sånt med, särskilt inte kolleger...
Kram på dig!
m.
Jo, säger jag, det går visst för sig! Vill du snäsa till just så, så tycker jag att du ska göra det! Tyvärr är det ju att lämna ut sig själv på köpet. Men du kanske kan snäsa utan att blanda in dig själv i det, så att säga?
Jag fattar inte heller det där med att ALLT ska kretsa kring graviditeten, man har väl ett liv i övrigt också?, som MochM skriver.
Det är ngt av det värsta jag vet också, gravida som BARA gnäller över hur jobbigt det är. Visst, jag vet att det finns många krämpor man kan råka ut för och det är inte förbjudet att gnälla ibland, men BARA?! Nej, då blir jag fly förbannad och sårad. Hur gärna hade man inte velat byta? Tyvärr har många bananskalsgravida inte ens en liten tanke på att det faktiskt inte går just så lätt för alla...
Varma kramar!
Ja fy. Jag kan ibland bli lite irriterad på folk som vaggar trots att de bara är i fjärde månaden. Jag tänker "Men lägg ner din fjant, vi seer att du är gravid." Men jag tror tyvärr att jag är ärrad av min historia och dömer väl snabbt ibland. Hur ska jag veta om de har foglossning eller nåt annat och det är egentligen inte mitt problem om de väljer att vagga.
Shit vad jobbigt att kollegorna är gravida. Det är så mycket som är jobbigt och som påminner. Man blir galen när man hör om folk som är sugna på vin och mögelostar, när man själv skulle kunna äta gräs om det var det som behövdes.
Jobbigt, jobbigt vännen.
Kram!
Med vår trista historia som till slut, efter 3 år och 4 IVF, ledde till en graviditet, försöker jag verkligen att inte bara kretsa kring mage och barn, men det är inte alltid lätt när omgivningen plötsligt bemöter en som en vandrande mage utan andra intressen (jag beklagar mig inte, utan vill bara balansera bilden lite)
Jag har blivit lite beroende av din blogg, så när det inte står nåt nytt på flera dagar blir jag fundersam hur du har det? Trots att jag är gravid, kan det klia i mig när vissa bara gnäller eller är oroliga att förlossningen ska bli "fel dag" och inte passa i planeringen.... Att låtsas nonchalant som du gör är nog en vanlig strategi. Det taskiga med att avslöja sig är att man inte kan ta tillbaks sedan. Det andra vet, det vet de - på gott och ont.
Ta hand om dig! Kram!
Skicka en kommentar