Bergsklättring...

Jag hoppas att ingen hoppade i väntan på cliffhangerns återkomst?

Nåväl, här är jag i alla fall.

Absolut noll nytt under solen.

Förutom det faktum att jag tror att VUL-stav i vagina i en halvtimme gjorde just den, vaginan, väldigt upprörd. Jag har stundom helvetiska smärtor i nedre magen. Det känns fortfarande som om livmodern och tarmarna klistrats ihop, som om dessa två inälvor skulle rivas itu då den ena parten hittar på något.

Wellwell. Det lär väl gå om.

Till klipphängaren. Jag har överrumplat mig själv, det genom att för vilt främmande människor lakoniskt konstatera att "nej, jag kan inte få barn". Senast hände det i en avklädd situation, då jag befann mig i händerna på massören.

Jag tror faktiskt att det är just där jag är nu. I situationen att jag är kvinnan som inte kan få barn. Kvinnan jag läst om i otaliga tidningar - tidigare var hon en kvinna som jag mest ryckte på axlarna åt, sen blev hon en kvinna jag var rädd för, en kvinna jag inte vill se. Nu är jag den kvinnan.

Det känns tomt. Samtidigt som det känns, ja, rätt naturligt. Det är först tomt, tomt, sen är det naturligt, sen är det en lång länga med ett icke-ifyllt liv. Den barnlösa kvinnans tomma liv.

Men, på något sätt är jag okej med situationen, åtminstone har det inte känts konstigt att säga det. Att jag inte kan få barn.

Det är just därför som mitt arma underliv, rännandet på sjukhuset, datum för provtagning i min kalender känns så frustrerande. Jag är ju på väg ut ur det här - varför kan inte min kropp, för en gångs skull, spela i mitt lag?

Det har den ju inte gjort på år och dagar i och för sig, varför skulle den göra det nu, helt plötsligt?

Jag slås ibland av tanken, tänk om. Tänk om jag också i framtiden skulle vara kvinnan som jag hittills bara läst om? Tänk om jag återfinner mig själv i tidningen under rubriken "mirakelbebisen är här!" - tänk om just jag skulle drabbas av den heliga, omöjliga, graviditeten helt på egen hand? With a little help from one of my friends... Eller husband, tack. Inte husband som Larz Stefanz eller vad orkestrarna nu heter, men äkta hälft.

Bla. Bla.

Jösses så jag gnider onödig text då jag inte har något att skriva.

Men, i alla fall. Jag inser att det är något "oklart" i mig som får önsketänktanken att ploppa upp. Jag hoppas att detta något skall komma ut, försvinna och försvinna tillsammans med den omöjliga tanken.

Mitt i allt detta sker trots allt små, gigantiska mirakel. Finn-Jonna har fått levande bebis. Bland bloggsystrarna är det många som är på god väg. Också alla de, ni, har varit övertygade om att det är omöjligt - och här är ni, vi nu.

Men, det är tydligt, också nu då jag skriver det jag skriver - min stora glädje över alla varande och blivande bebisar till trots - att det finns en knivskarp indelning i lag. Jag. De.