Jag såg en dokumentär som handlade om kvinnor som sitter inlåsta på ett fängelse. Två av tre huvudrollsinnehavare har barn. Som, på grund av de rätt obviösa orsakerna är placerade i fosterhem. Mammorna var inte direkt sympatiska - en av dem skulle jag inte ens kunna existera i samma rum med (på grund av att jag skulle dö av skräck, fasa och rädsla).
Den ena mamman hade kontakt med en av sina söner, i dokumentären kunde man se att han kom på besök till fängelset. Samma mamma hade förlorat ett av sina barn, en son hade tagit sitt liv genom att kväva sig själv med hjälp av en plastpåse, detta intagen på en psykiatrisk klinik.
Den andra mamman berättade att hon hade hatat sina barn, hon hade två, redan då hon insett (eller fått det berättat för sig), att hon var gravid. Detta hat till trots, hade hon en gång, tillsammans med en annan knarkarkompis, brutit sig in på barnhemmet där hennes barn fanns - för att stjäla tillbaka sitt barn. Det fina i just denhär incidenten, det är förstås det att barnet hade varit omhändertaget så länge att mamman inte längre kände igen sitt eget barn. Nåväl, det problemet löste knarkarkompisen genom det enkla konstaterandet "äh, skit i det, ta nu vilket barn som helst"...
Där sitter jag i min soffa och inser att det är det här min framtid kan handla om.
Jag träffade en ung kvinna i arbetets tecken här om dagen. En ung kvinna som blev adopterad från Thailand som liten. Nu är hon drygt 20 år och helt bortttappad i sitt eget liv och sin identitet. Nu åker hon hem till Thailand. För att hitta sig själv. För att hitta sitt barndomshem och sitt barndomsbarnhem. För att hitta sina biologiska föräldrar.
Här satt jag i min stol och tänkte; också det här är en alternativ framtid för mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar