Ni är verkligen underbara, tack för både svar och kommentarer på det senaste inlägget!
Misslycka är inte ett ord, sådär egentligen. Olycka är det mer korrekta. Men, jag känner mig misslyckad, mycket av det beror på olycka, men - det att jag själv befunnit mig och befinner mig i en oerhörd håglöshet - det har lett till en ökad känsla av att jag är missnöjd med mig själv.
Jag har tillåtit mig att vara - och det har varit tvunget, det har varit mitt sätt att tillåta mig själv att börja förstå ens inledningen av det som hänt - som en riktigt trött heffaklump. En trött, hängig, ledsen, håglös, grå, seg, inaktiv heffaklump.
Som många av er har sett och läser, jag har har saknat ryggraden och rutinen.
Jag kan, utan tvekan, utan att blinka, dråsa ner i en total intighet. I en intighet där jag varken kan eller behöver göra något. Gaffeln är stor - det kan handla om allt från att låta bli att duscha till att inte ha någon som helst kontakt med en yttre värld. En fortsättning på en grav intighet kan utvecklas till depression - och dit vill jag verkligen inte gå. Och tänker inte gå.
Det jag for efter i mitt förra inlägg, det var och är struktur i min vardag, i mitt liv. Ett fulare sätt att uttrycka mig kunde ha varit att bara konstatera att jag är en lat liten jäkel. Att jag gottat mig länge och väl i min miserabla lilla värld. Att jag tillåtit mig några praliner för mycket i flera månader redan, att mina studier inte blir mer färdigställda bara för att det är mest synd om mig.
Men, medveten om att jag intet gjort för att förtjäna ett straff, så skrev jag det i en snällare version.
Jag vill bara, snällt, ge mig en snäll spark i mitt eget ryggslut.
För jag vet att det gör mig så gott, att hitta de stunder i vilka jag gläds över mig själv, är stolt över det jag fått till stånd.
Det är inga blivande storverk för historieböckerna det handlar om, det är små små stavelser i min egen blogg - hoppas jag i alla fall - som handlar om att bryta den onda kostcirkel som omslutit mig. Det handlar om att inte drägga med näsan över den lilla bärbara. Det handlar om att inte titta på strunt på tv:n bara för att det finns så mycket besvärligare saker jag borde göra.
Små saker som gör att jag reser blicken och står med rak rygg.
P.S Tack för tipset om kundalini - det är just sådant gott jag vill ge mig själv!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vilka bra tankar du har! En snäll spark i ryggslutet kan man behöva ibland. Och att vara snäll mot sig själv är ju faktiskt inte att äta praliner framför tv:n (som jag har gjort sista tiden hade mycket lättare att vara hälsosam som gravid när det handlade om nån annans hälsa förutom min) utan att ge sig själv mat och aktiviteter som är närande för kropp och själ. Säg till om du vill ha tips om yogakurser/lärare fast jag har bara koll på bra lärare i Stockholm och Umeå. Songbird@live.se
Håller med Songbird! Jag testade Bikram-yoga, som är yoga i 40 gradig värme, och det var en helt fantastisk upplevelse för kropp men framför allt själ. Jag ska själv ta upp yogan tänkte jag men behöver också en lättare spark därbak. Precis som Signora skrev i ditt förra inlägg så skriver man och skriver men inga ord känns liksom rätt. Hur tröstar man? Hur kommer man med bra tips och råd när allt man vill är att ge en stor kram och bara sitta bredvid dig? Jag har lovat mig själv att aldrig bli en som låter bli att kommentera för att jag inte vet vad jag ska skriva, så även om jag inte har några bra tips till dig vill jag bara säga att jag finns här.
Stor kram på dig vännen!
Skicka en kommentar