Hård och ond. Hård och ond är ord som finnes bland kommentarerna på mitt senaste inlägg.
Det är jag som beskrivs som hård. Medveten om att jag skriver under ett annat namn än mitt eget, fullständigt omedveten om det är någon jag känner mig som skriver det eller ej, så vill jag bara konstatera att det är fullständigt fint att beskriva mig som hård.
Jag är absolut inte Guds bästa eller snällaste barn, jag har, till och med medvetet, dansat elefant i glashus. Hård, jo, ibland. Integritetsmedveten - absolut.
Att jämföra min barnlöshet med valet att bo i villa eller ej, att jämföra min barnlöshet med att gå på fest eller inte - ja, det är fritt fram att göra jämförelser. I fall av jämförelser som dessa så tycker jag, på något sätt, att mitt ok är tyngre.
Svår barndom, dåliga föräldrar, våld, missbruk och annan skit - det är helt klart att det inte är mest synd om mig i hela världen - men, med erfarenhet av också de nyss nämnda tragedierna - så är just min barnlöshet något som är bara mitt. För mig ligger min barnlöshet solklart innanför en gräns av "hit men inte längre", innanför min integritet och dess gräns - som jag alltid skyddar. Som jag respekterar i andra människors fall också - även om de inte bar på ett öde eller hade en gräns.
Nej, jag har nog inte just den plumpa genen i mig. De senaste åren har till och med ökat på mina innerliga försök att inte vandra genom någon. Jag brukar, också tack vare ett fantastiskt enerverande snäll flicka-syndrom, faktiskt alltid fråga om det är okej att jag frågar - vad det nu än sen kan komma att gälla, säkerställa mig om att det är okej att prata om det valda ämnet oavsett dess karaktär.
Ändå tror jag, i och med att en av kommentarerna innehöll en, ja, smidig, kommentar om att det "...nog vore väldigt tyst i världen annars...", att jag kommunicerar helt tillräckligt.
Min kollega är inte ond, hon är säkert allt annat än ond. Korkad var ordet hon använde själv. Korkad och okänslig var hennes definition på sig själv och sitt utfall. Korkad och okänslig tycker jag att hon var just bara i denna gränsöverskridning, i just den som känns mest av allt och gör mest ont av allt i mig, i mig som var mottagare. I övrigt är hon väl, jag vill påminna om att jag inte känner henne, helt normal hon också?
Det gläder mig att hon, efter att hon bett om förlåtelse, vilket inte var ett krav jag ställde - så hård var jag inte, att hon tackade mig. För att jag, och nu lånar jag henne, satte stopp, pekade på min gräns och fick henne att lova sig själv att inte gå över just den här gränsen någonsin igen.
Sådan är jag. Detta var, med mina ord, min beskrivning av vad jag tyckte om att som ytterst ofrivilligt barnlös få ett besked om att jag faktiskt är gravid skrivet på näsan - två gånger - av en människa jag inte känner.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag känner dig inte, men hård och ond har jag inte fått intrycket av. Däremot väldigt ledsen, sårad, kanske kränkt och arg. Din reaktion är som den är, och vidden av den sätter ord på hur "fel" dessa ord som sades till dig var.
Som jag skrev alldeles nyss i kommentar till förra inlägget är konflikter en del av livet. Ingen människa är ofelbar, inte jag eller du eller din kollega. Just därför får man sätta gränser, bör man sätta gränser. Man bör kommunicera just hur ledsen och sårad man blir, och vad som föranledde det. Och man bör kunna lyssna när man gjort "fel". Det ingår i att vara människa. Självklart ingår också att förlåta och stryka ett streck, om det är möjligt. Men det är faktiskt väldigt svårt att göra om man inte först förmedlat precis var, hur och varför man blev trampad på.
Jag har väl egentligen inget att tillföra som inte redan är skrivet. Men jag vill bara ställa mig bakom dig till 100%. Din kollega - och sååå många andra där ute - var verkligen korkad och okänslig, och du gjorde ENBART rätt som sade ifrån ordentligt!
Att sedan jämföra den livskris som är barnlöshet med en massa annat som diverse anonyma talare dragit upp, det tycker jag bara visar hur totalt clueless dessa människor är!
Och som ngn skrev, det är en STOR skillnad mellan att omedvetet såra en barnlös genom att prata om sina barn och att trampa i klaveret så totalt som din kollega gjorde. Det borde ju vara uppenbart för vem som helst - även den som inte har en susning om vilken kris det är att gå igenom barnlöshet!
Du har mitt fulla stöd i dina handlingar, det är inte hårt att dra gränser och skydda sin integritet, det är överlevnadsinstinkt! Heja dig!!
Kram
Jag skulle vilja lägga till en sak vad gäller kommentarerna från förra inlägget. Man frågar inte någon någonsin om man ska skaffa barn eller om man är gravid - oavsett ålder. Varför skulle det vara mer tabu för nån som är över 35 än nån som är under? Det är en privat fråga som man kan ställa till sina vänner.
Jag tycker du gjorde rätt. Jag skulle vilja säga att det är viktigt att "uppfostra" (jag vet det är ett starkt ord) andra om man tar illa upp av nåns ord eller uppförande. Om man inte säger emot så händer ingen förändring. Att folk gör misstag är självklart, men inte efter att man sagt ifrån flera gånger.
Stor kram Eludie. Ser fram emot att träffa dig.
Hej
Nej, jag skulle nog inte fråga någon som var under 35 heller. Jag är ledsen om jag har uttryckt mig klumpigt. För egen del blev jag aldrig tillfrågad innan, och på ngt sätt känns det som att det är ännu mer konstigt att göra det till en barnlös 40 åring. Det är rätt så uppenbart att man kanske inte har så många val längre då, det blir ju inte lättare med åren, det var ungefär så. Jag menar naturligtvis inte att det är bättre att trampa fel hos någon som är yngre.
Jag utgick bara från egna erfarenheter. Men det ska jag inte göra mer.
För övrigt tycker jag att det inte går att jmfa olika sorger eller olika problem och att det inte är poängen. Ingen utomstående kan avgöra vad som är svårt ett jobbigt för någon. Och din sorg blir inte mindre för att min sorg är värd lika mycket.Det är ingen tävling och ingen jmf.
Jag skulle också vilja tillägga till dig Uniflora att jag blev lite ledsen över att av det jag skrev till Eludie, den kommentaren där ag råkade använda den olycksaliga året 35 och även det första här ovan är det enda som kommenteras något negativt. Min kommentar på förra inlägget var ett svar till de som kritiserade Eludie, de anonyma som inte tyckte att hennes kollega hade ett snavar, ett stöd för henne. Liksom här ovan. Inget annat. Det känns lite trist att av allt jag skriver plockar du ut en sak som inte var bra.Jag är inte emot Eludie, utan försökte skriva ett svar. Jag är själv barnlös och jag blev ledsen både av din kommentar liksom när andra frågar mig om jag inte också vill ha barn. Bara det. Im out of here now. Lycka till Eludie.
Oj vilken grej det har blivit av det här. Hon var plump och osmidig, så är det bara. Man frågar inte om folk ska ha barn.
Go Eludie, jag hejar på dig!
/Anna-Bell
Skicka en kommentar