Hembesök.

Det går verkligen undan. Under nästa vecka får vi hembesök av kvinnorna som drar familjeutbildningen.

Före det skall jag sammanställa mina svar på nästa läxa, nu är rubriken "förlust".

En diskussion uppstod på träffen denhär veckan, på grund av att vi talade om reaktionsförmåga i samband med förlust och vid anknytning, kom sorgen med i bilden. En av dragarna sade att det är bra om man kommit över barnlöshetssorgen innan man går vidare i adoptionstankarna.
Jag har full förståelse för att vi kunder kände oss mer eller mindre skyldiga, de flesta av oss har nog inte kommit över den sorgen än. Just nu sitter vi väl mest i en familjeutbildning på grund av just den sorgen?

Kommit över barnlöshetssorgen?

Jag har inte kommit över sorgen. Sorgen har förändrats.

Jag kan, med all säkerhet jag har just nu, säga att jag inte ens kan tänka mig att försöka få till ett biologiskt barn just nu. Blotta tanken på att ta mig runt på kliniken, klocka mina medicinintag och sprutor får mig att rygga tillbaka vid tanken. Med det vill jag inte säga att jag alltid kommer att vara så säker som jag är nu, men när är man säker på något över huvudtaget?

Jag är inte sorgligt ledsen dygnet runt längre. Jag kan tänka tanken nuförtiden, att det inte blev något biologiskt barn för min del, utan att bli tokig.

Jag kan nu och då trivas i tanken på mitt och vårt adopterade barn. Barnet, inte så mycket processen och den långa vägen och väntan, tanken på barnet känns bra.

Men ändå, sorgfri är jag absolut inte. Jag vet inte ens om jag skulle vilja vara det, sorgfri. Också den här sorgen gör mig till den jag är just nu och den kommer att vara en viktig del av det jag kommer att vara i framtiden.

Det är klart att jag håller med om att sorgliga vrak inte skall försöka få en ersättare för det biologiska barn de aldrig fick, men jag tycker inte att man - någon annan - skall skynda på vår sorg.

Nu, nu är det förlust som skall behandlas.