Mitt hcg-värde har gått ner under 100!!!
Det känns onekligen som en milstolpe!
Vecka 1: hcg 50.000 (cellgifter) - start 19.11.2008
Vecka 2: hcg 70.000 (cellgifter)
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000 (cellgifter)
Vecka 4: 22.393
Vecka 5: 6.200
Vecka 7: 1.943
Vecka 8: 1.049
Vecka 10: 608
Vecka 11: 436
Vecka 12: 320
Vecka 14: 154
Vecka 18: 33
Hurra!
Två blodprov till finns i min kalender, efter det andra hoppas jag innerligt, innerligt att jag skall ligga under det sista som mäts - 10 enheter.
I övrigt - inget nytt under solen. Jag var på sjukhuset för undersökningar idag och lilla klumpen hänger kvar - och växer fortfarande. Det är lite svårt att greppa storleken på vätskeansamligen (som består av en salig blandning blod och andra grejer...) i och med att det är fråga om en bubbla. Lite beroende på hur man kommer åt den med ultrastaven så mäter den något som ser ut som 6x6 cm i storlek.
Fortfarande visar man inget intresse av att åtgärda den, nu skall den i stort sett bara få sitta kvar. Vilket bryr mig en smula. Delvis för att den fortfarande växer och jag har för mig att jag känner av den nu och då. Främst i samband med att jag känner att mat eller luft rör sig i tarmen på mig - detaljerat, jag vet - och det känns inte odelat förtjusande. Dessutom innebär det faktum att den fortfarande växer en möjlighet att bubblan växer sig för stor och spricker. Det lär göra rätt ont den dagen kommer, om den kommer. Det känns inte rätt att jag bär på en expanderande minibomb, det är ju inte något som hör hemma i mig.
Den största orsaken till att bubblan irriterar mig, det är den enkla - den påminner mig så starkt om något jag vill lägga bakom mig. Jag känner att jag börjar leva mer och mer i nuet och ett kommande, men bubblan är envis. Och lika envist påminner den mig om något jag vill sätta punkt för.
Snälle herr doktor sade att det är viktigt att jag tar med mig min patientberättelse och i synnerhet bilderna från dagens ultra tillsammans med hans utlåtande om jag är tvungen att uppsöka någon annan doktor en dag. Risken att en ny bekantskap i doktorsväg skulle få spatt vid första anblick är överhängande. Dagens doktor sade att en ny doktor rätt solkart i mitt fall skulle falla i vilda poneringar om cancer och annat smått och gott då han eller hon tittar in.
Likt flugors surr i mitt öra pratade dagens doktor om "en ny graviditet" och "försök att bli havande". Dessa finns i inte i min värld. Det är inte ett alternativ i dagens kapitel. Det sade jag också, att den risken inte finns. Doktorn surrade vidare, om att man aldrig kan veta och att Gud (jo, just hon/han, Gud) och hans tombola är snurrigt, på många sätt.
Det bara finns inte i min värld.
Tillbaka till hcg:t, det påtagliga, det som går att mäta! Det ligger under 100!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Siffror är bra. Särskilt om de går åt rätt håll. Men det låter ärligt talat helskumt att gå omkring med den där blåsan där utan att de kan ta bort den. Förstår att du vill ha bort den av flera anledningar. Psykiska och fysiska. Varför måste den sitta kvar? Räknar de med att den tillbakabildar sig själv? Eller ska den få spricka och försvinna på så sätt? Eller ska du få ha kvar den som "minne"?
Va fan... :-(
Men jäklars vilken tid det tagit, men äntligen tvåsiffrigt, skönt.
Säger som Signora, varför måste bubblan vara kvar? För att dom vill undvika operation in i det längsta eller? Men är det troligt att den försvinner av sig själv?
Förstår att du känner av den. 6X6 cm är stort där inne ju.
m.
Min endometrioscysta var 6x6 cm innan jag opererades och det kände jag helt klart av. Så jag förstår om du gör det, men det beror kanske också på vad den sitter. Känns ändå som om det borde försvinna av sig själv såsmåningom. Men skönt att värdena går åt rätt håll!
Stor kram
Skicka en kommentar