tisdag 24 mars 2009

Tankar efter att ha blivit hemsökt.

Åh, vad fina ni är. Era glada utrop i kommentarsfältet på det tidigare inlägget gör mig glad, tack!

Jag märker att jag tänker väldigt mycket på besöket. Bara en så lustig sak; det känns väldigt konstigt att ha två helt främmande människor på besök. Att man dessutom vet att det är en form av kontroll gör att det känns än mer underligt. Men, jag vill säga det; det kändes inte på något sätt obehagligt, tvärtom.

Tiden gick väldigt snabbt. De två stannade i tre och en halv timme - klockan tickade fram med en otrolig fart. Det tyckte vårt besök också, och jag vill gärna hoppas att det stämmer, att tiden går fort då man har roligt. Att de också tyckte det. Ni kan kanske tänka er hur mycket jag hade önskat vara en fluga i deras bil under deras färd mot stan?

Det som gladde mig var att jag klarade mig ur situationen "Eludie förklarar sitt inte helt traditionella stamträd" med någon form av ära i behåll. Det ställdes många frågor och jag avkrävdes en del förklaringar, men det gick bra. De sade till och med att jag kan ha nytta av min brokiga barndom i framtiden - sett med deras ögon. Det gläder mig.

Som Brunos matte skriver i sin kommentar - man, jag, är så otroligt van vid (och hur sorgligt är inte det?) att allt går åt helvete. Jag är så van vid det att jag redan planerar för eventuell överlevnad vid ett nytt helvetesgap. Så, jag kontrade några av deras "då" med ett lakoniskt "om" - vilket de naturligtvis reagerade på. Och jag sade som det är, att jag inte har någon som helst tillit till att det här skall gå vägen - med de orsaker jag har i bagaget. Det var då de sade det jag skriver i mitt förra inlägg, att de inte ser några som helst orsaker till att vi inte skulle kunna få bli föräldrar via dem. Det känns som sagt var bra att höra det, men jag tror inte på det. Inte förrän jag vet bättre.

En ytterligare faktor som gör att jag känner mig osäker är min ålder. Jag är ju, trots allt, redan 38 år, jag blir 39 senare i år. Min ålder är inte ett problem, sade de. De fortsatte genom att tillägga att man vid 45 år borde börja inse att man är rätt sent ute. Också det känns som en tröst, om än en klen tröst, så är det en tröst i alla fall. Jag hoppas att vetskapen om detta bidrar till en stresslindring.

Vi pratade om hur det är att vänta barn på det här sättet, de var till och med inne på rundan "man är adoptionsgravid" - vilket jag åtminstone än så länge tycker känns främmande - men, det kom nu upp i alla fall. I samma veva så berättade den dynamiska duon att det finns par som skyddar sig vid sex under hela den här processen, helt utan att ställa krav på detta av oss, men, det dök nu upp i alla fall.

Jag vet inte riktigt. Just nu är det inget problem, jag behöver inte ens ta ställning till detta just nu, min kropp är inte i ett sådant skick att den ens med Guds hjälpande hand (nej, jag har ingen direktkontakt med Gud ännu heller) skulle befruktas. Men, senare då? Det känns på något sätt så onödigt att skydda mig, oss, från en graviditet - det känns till och med löjligt. Nu tror jag faktiskt att jag inte skulle vilja äventyra den här processen genom att chansa, inte just nu. Men, det skulle väl vara höjden av sår och saltkar - att jag - JAG - skulle bli naturligt gravid mitt uppe i den här processen? Sådan osis och otur kan väl inte ens jag ha? Och, just därför, för att just jag kunde ha en just så stor otur, så märker jag att jag funderar på det, att vi borde skydda oss. Den dagen det blir aktuellt, den dagen min kropp är "normaliserad".

Hah. Normal kropp och jag. Sällan i samma mening.

Det här är ungefär de tankar jag bär med mig efter vårt första hembesök av den dynamiska duon.

Och det gläder mig så, det faktum att nygifta fina Tingeling & nygift Tingeling-man skall hänga med på det här!

4 kommentarer:

Signora sa...

Tack för att du delar med dig till oss av er adoptionsgraviditet!
Jag blir glad i hela kroppen när jag läser om det. Men jag är otalig och vill veta hur länge du tänker vara gravid? :-) Fast jag förstar att man kanske inte vet, men finns det nagra indikationer?

/Nyfiken i en strut

Eludie sa...

Signora! Tekniskt sett så är jag ju tyvärr gravid fortfarande (jag förbannar det kvarvarande hcg:t i min kropp)- och tiden innan vi eventuellt har ett barn hos oss, det handlar om åtminstone 3-4 år. Tror jag. Jag vågar inte riktigt fråga...

Tingeling sa...

Eludie - näe, såå länge är det väl inte? Väl?
Tack för finkommentar i ditt inlägg. Jag är också glad över att vi kör sida vid sida - även om ni är språnget före oss!
kram

Signora sa...

3-4 år? Oj! Som en dubbel elefantgraviditet. ;-)

Jag läste någonstans att det är färre som adopterar i Sverige nu och trodde att det skulle korta väntetiden. Men så kanske det inte är.

Fortfarande inte utan hcg alltså. Skit. Och fortfarande cellgifter? Hur på verkar det din kropp egentligen?

Kram!