Tystnad råder, tyst det är i huset.

Jag vet inte vilket avsnitt, eller vilken episod det är som gäller. Men, något avsnitt i serien "Såhär är du tyst i tusen timmar" visas igen.

Tystnad råder inleddes på lördag kväll, vi var hemma hos ett par släktingar och helt plötsligt druttade min man ner i det som är hans högst personliga tystnadsrum. Han blev bara tyst. Och han har varit det sedan dess. Tyst. Ni vet, tyst på sättet som verkligen hörs.

Det är tystnad som skriker i mitt öra, det är tystnad som ekar i mitt huvud.

Jag har ett högst eget speciellt beteendemönster då min man är där han är just nu. Först lägger jag märke till att han är där han är. Sen bestämmer jag mig för att inte låta mig påverkas av hans tystnad. Sen blir jag lika tyst som han. Sen blir jag väldigt, väldigt irriterad. Sen blir jag demonstrativ. Sen exploderar jag. Sen börjar vi på ny kula.

Gah. Hjälp. Jag blir tokig. Samtidigt blir jag det inte alls.

Jag kan skilja på mig och honom och jag kan skilja på mitt och hans. Men, skärningspunkten, stället där jag pillar på sårskorpan - det är där insikten om att vi är ett gemensamt, att vi delar, finns.

Det skall bli synnerligen fantastiskt fyrverkeriroligt att inleda det nya året om dethär skall vara känsloläget vi inleder det med.

Mellanläge i mellandagar.

Jag är en av de där lyckliga som får (eller bara bestämde mig för att) vara ledig nu i mellandagarna.

Och det behövs verkligen.

Fyra dagar tillsammans med make, svärföräldrar och annat pack (oerhört fint pack!) gör mig matt. Missförstå mig inte! Det har varit en underbar och lugn jul, med mycket god mat och annat som hör till - men fyra dagar så tätt inpå andra i andras hem, det blir tungt i längden.

Så, nu firar jag att jag är ensam hemma. Det är mycket skönt att mannen är tvungen att jobba (nej, jag har inte dåligt samvete för att jag tycker att det är skönt) - det känns som dubbel semester!

Jag har några tråkiga saker jag måste ta tag i - jag skall boka läkar- och tandläkartider. Det är absolut inget på gång, men, mitt obehag för i synnerhet tandläkaren - det är stort. Bara att ringa tandläkaren ger mig obehag.

Men, först skall jag vara ärlig en stund.

Julklappar. Så onödiga, men så fina då man träffar rätt. Jag tycker själv att jag är rätt hygglig på att höra vad människor önskar sig, utan att det vet att de egentligen har sagt det. I fråga om min man och hans önskemål är jag rätt vältränad. Utan någon som helst stress har jag ringat in några böcker han ville ha och jagade lite land och rike runt för att hitta en julgåva som kommer honom mer än väl till pass i hans nyfunna, kära hobby.

Så, jag var glad och nöjd. Det skulle han också komma att bli.

Jag fick en bok jag egentligen inte önskat mig, en dublett dessutom. Jag fick ett stycke lyx i fin förpackning - lite av en tradition, en tradition som tycks bli långvarig i och med att den innehåller en doft jag själv upplever att jag vuxit från.

Åh.

Jag är otacksam och kommer att träffas av en blixt i huvudet. Jag fick ju ändå en fin, fin jul omgiven av just de människor jag ville omge mig med.

Men, det är min blogg och jag skriver vad jag vill.

God Jul!

Finaste ni, jag vill tillönska er en fridfull jul!

Julstress?

Nej, inte jag inte. Jag vet inte ens vad julstress är.

Jag hoppas att det är många som delar mitt öde.

Biologi.

Från det stora till det lilla.

Nu skall vi prata om min kropp.

Som jag tidigare kanske har rapporterat är min kropp inte sig lik efter alla behandlingar. Då jag, efter många om, några men och oceaner av tid återfick min mens, så kom den tillbaka med besked. Ledsen över att behöva vara detaljerad, men vi pratar riktigt riklig mens. De första dagarna kunde jag använda Tena Lady för giganter. Sen blir det mer normalt.

Ägglossning, om det nu är det det är frågan om i mitten av menscykeln (?), den kommer nuförtiden med en mellanblödning. Tidigare uttryckte sig ägglossningen knappt som en stegrad pilskhet, så mellanblödning är en icke-önskad chock en gång i månaden.

Och, ja, vet jag ens vad jag pratar om? Jag är en stor slarver nowadays, efter att i många år haft stenkontroll på mina kroppsliga funktioner, så ids jag inte ens kalenderanteckna alla mina kroppsutsöndringar nuförtiden. Så, jag registreras för en mellanblödning av något slag, en gång i månaden.

Erkänn, det var just det här inlägget ni behövde, mitt i allt julstök.

(Att det min kropp hittar på är en ingång i klimakteriet - det kan vi ta en annan gång, visst?)

Saknad.

I morgon har det gått ett halvt år sedan jag var tvungen att skiljas från mina kattherrar. Jag påminns om det då jag läser att Tamlin har blivit en stjärna på himlavalvet.

Jag saknar mina kattpojkar oerhört mycket. En kväll då jag satt i bilen spelades en vacker låt på radion och den fick mina ögon att fyllas av tårar - låten krockade med en påbörjad tanke om på de små håriga. Fortfarande kan jag inte tillåta mig att tänka hela tankar om katterna, saknaden är fortfarande så stor, så stor.

Jag saknar kattpojkarna så att det gör ont.

Jag hoppas Tamlin hittar just mina kattpojkar i katthimmelen, kattpojkarna är de finaste vänner man kan ha.

På tal om de irriterande bloggarna...

(Ja, det kan ju faktiskt hända att det finns läsare som kommer in på just min blogg för att få sin dagliga dos av arg - hej på er också!)

Men, på tal om dehär bloggskribenterna som - enligt mig - allt som oftast verkar innerligt trötta på sina avkommor. Då dehär skribenterna ändå kommer att envisas med att skicka julkort som föreställer dessa ungj****r - varför skickar de då inte ut den korrekta versionen? Ni vet, versionen som visar upp ett gallskrikande, rödflammigt, snorigt och skitigt barn på julkortet? Med lämplig, glättig önskan om en Fuckin' merry' fuckin' christmas?

Ett ärligt julkort, det tror jag till och med jag kunde uppskatta.

På tal om julkort. Bästaste väninnan, hon som var tvungen att centrifugera sin mans spermier i några månader för att få till det biologiska lilla undret, hon tillhörde senaste jul samma kategori som jag. Kategorin som inte uppskattar att få julkort med barn som motiv.

Gissa vad som damp ner i postlådan?

Julkortet med stort J.

Julkortet på vilket motivet för all beundran fullkomligt gnistrar av renhet, doft av nytvättad baby och hembakta pepparkakor. Ett julkort som beskriver en lätt förlossning, ett barn som sover nätterna genom, ett motiv som får alla tänder - utan smärta - på en gång för att avfyra sitt gnistrande leende, som går en framtid som supermodell till mötes. Med Dallas-belysning.

Sweet.

Det känns konstigt. Att också väninnan skickar julkortet med stort J. Hon har åtminstone vetat hur det känns att bara vara mottagare.

Är jag normal?

Snälla, säg att du också läser bloggar som bara gör dig arg? Säg att du vet att du borde låta bli, men att du inte kan motstå "frestelsen"?

Saker man ser och hör.

Jag såg en dokumentär som handlade om kvinnor som sitter inlåsta på ett fängelse. Två av tre huvudrollsinnehavare har barn. Som, på grund av de rätt obviösa orsakerna är placerade i fosterhem. Mammorna var inte direkt sympatiska - en av dem skulle jag inte ens kunna existera i samma rum med (på grund av att jag skulle dö av skräck, fasa och rädsla).

Den ena mamman hade kontakt med en av sina söner, i dokumentären kunde man se att han kom på besök till fängelset. Samma mamma hade förlorat ett av sina barn, en son hade tagit sitt liv genom att kväva sig själv med hjälp av en plastpåse, detta intagen på en psykiatrisk klinik.

Den andra mamman berättade att hon hade hatat sina barn, hon hade två, redan då hon insett (eller fått det berättat för sig), att hon var gravid. Detta hat till trots, hade hon en gång, tillsammans med en annan knarkarkompis, brutit sig in på barnhemmet där hennes barn fanns - för att stjäla tillbaka sitt barn. Det fina i just denhär incidenten, det är förstås det att barnet hade varit omhändertaget så länge att mamman inte längre kände igen sitt eget barn. Nåväl, det problemet löste knarkarkompisen genom det enkla konstaterandet "äh, skit i det, ta nu vilket barn som helst"...

Där sitter jag i min soffa och inser att det är det här min framtid kan handla om.

Jag träffade en ung kvinna i arbetets tecken här om dagen. En ung kvinna som blev adopterad från Thailand som liten. Nu är hon drygt 20 år och helt bortttappad i sitt eget liv och sin identitet. Nu åker hon hem till Thailand. För att hitta sig själv. För att hitta sitt barndomshem och sitt barndomsbarnhem. För att hitta sina biologiska föräldrar.

Här satt jag i min stol och tänkte; också det här är en alternativ framtid för mig.

Uppvärmning inför jul.

Jag fick alldeles nyss ett textmeddelande av en föredetta kollega som meddelar att han och hans fru fått en andra flicka idag.

Tänk om man någon gång bara skulle tillåta sig själv att flippa ur totalt? Tänk om jag bara svarade med ett enkelt "Varför i all sin dar tror du att jag är intresserad?".

Tänk om man, jag, bara på random, såhär inför jul, skulle skicka ut ett textmeddelande till människor jag inte annars har någon kontakt med;

"Hej! Mitt liv suger fortfarande hästballe! Det här är fjärde julen jag firar utan hett önskade och efterlängtade barn, jag kan inte få barn! Våra behandlingar kostade skjortan, därför får varken ni eller vi några julklappar! Se dig!"

Slappna av, gå en adoptionskurs.

Jag har tänkt på det en tid, att det skulle vara roligt att höra hur det står till med de som gick samma adoptionsutbildning som vi gick. Nu i väntan på jul skulle det ha känts rätt naturligt att ta kontakt - allt för att det inte skulle vara allt för genomskinligt; "har ni hört något, har ni fått veta något?".

En annan kvinnlig deltagare hann före, hon skickade ett mail till oss alla i fredags. Och jo, julhälsningen till trots, frågorna syns som om de var skrivna med versaler, men det kändes okej och jag skall svara.

Men, en annan deltagare har redan besvarat både julhälsningen och frågorna. Jo, hon vill passa på att berätta att hon föder deras första barn i början av februari. Hoppsan-gravid. Hon har - om mattesnillet räknar rätt - varit gravid då vi avslutade vår utbildning i början av sommaren.
Någonstans kanske jag finner lite glädje och förundran över att ett mirakel än en gång inträffat.

Jag skall gratulera henne, jag lovar. Mest har jag lust att gratulera henne för hennes fantastiska förmåga att slappna av...

Vi är verkligen kära i varandra...

Jag har varit ute på vift i många dagar. Riktigt utomlands och allt.

Först skall jag dra ner byxorna på mig själv; jag tycker att det är rätt skönt att åka på kortare arbetsresor med jämna mellanrum. Jag tycker om den totala ensamheten som råder i främmande stad, inlåst på hotellrummet med enbart mig själv som sällskap. Jag tycker att det är skönt att vara ifrån min man nu och då, jag tycker att det är skönt att komma åt att känna saknad. För, jag saknar honom oftast då jag inte har tillgång till honom.

Nåväl, efter mina dagar i saknad anländer jag vår kärlekskammare - inte sovrummet, utan hemmet - sent igår kväll. Glad i hågen hojtar jag fram ett glatt - tror jag i alla fall - hej! Mannen, som ligger utfläkt på soffan - inte i erotisk posé, utan slötittande på tv - säger hej. Utan att ens vända blicken åt mitt håll.

Okej, jag repar mig rätt snabbt. Efter att ha lassat av mig alla grejer och snurrat runt ett par varv får jag totalsläpp och gör en fint - en riktig hockeytackling - för att krama den arme mannen - och reaktionen är den att han - på skämt, hette förklaringen senare - ryggar tillbaka.

Söta öde. Jag måste erkänna att substanser i min hjärna kolliderade, synapserna kopplade fel och jag fick ett totalt hjärnsläpp. Totaldränering.

Hur jävla okärvänlig och bufflig och onödig får man vara?

Det är inte så att jag förväntar mig palmblad, oliver och öm massage twentyfourseven - men, lite kan man väl bjuda till?

Hej, jag heter Rocky och jag är en billig möbel du kan köpa på IKEA.

Okej, jag druttar ner i martyrfällan, men äh, säg snälla att ni inte hånglar upp varandra stup i kvarten? Säg att du inte dygnet runt får höra hur fantastisk du är? Säg att du inte blir överöst av "oj, jag älskar dig och önskar att jag kunde plocka ner stjärnorna från himmelen för att göra dig glad"?

Säger du nu att det är hångel och stjärnor och hela köret hemma hos er, då finns det en viss risk att jag börjar vänstra med första bästa busschaufför. Nu.

Rödbetor och sånt.

Jag kan rapportera att jag ätit rödbetor. Jag rostade dem i ugn, lade chevre över dem i slutskedet. Det var verkligen gott.

Jag tittar på nyheterna samtidigt som jag skriver, och ser nyheten om nattklubbsolyckan i Perm, Ryssland och slås av en gammal, bekant tanke; vem i hela världen avfyrar fyrverkerier inomhus? Alldeles för många, tyvärr.

Jag, en äckelpotta.

Jag har många handikapp, en del av dem uppstod under den mest aktiva perioden som ofrivilligt barnlös. En del av handikappen, som är ofriviiligt barnlös-relaterade, kvarstår.

Confessions of a dancefloor:

Jag tittar på toapappret. Efter att jag använt det.

Så, nu skall jag skämmas en stund.