Vi är verkligen kära i varandra...

Jag har varit ute på vift i många dagar. Riktigt utomlands och allt.

Först skall jag dra ner byxorna på mig själv; jag tycker att det är rätt skönt att åka på kortare arbetsresor med jämna mellanrum. Jag tycker om den totala ensamheten som råder i främmande stad, inlåst på hotellrummet med enbart mig själv som sällskap. Jag tycker att det är skönt att vara ifrån min man nu och då, jag tycker att det är skönt att komma åt att känna saknad. För, jag saknar honom oftast då jag inte har tillgång till honom.

Nåväl, efter mina dagar i saknad anländer jag vår kärlekskammare - inte sovrummet, utan hemmet - sent igår kväll. Glad i hågen hojtar jag fram ett glatt - tror jag i alla fall - hej! Mannen, som ligger utfläkt på soffan - inte i erotisk posé, utan slötittande på tv - säger hej. Utan att ens vända blicken åt mitt håll.

Okej, jag repar mig rätt snabbt. Efter att ha lassat av mig alla grejer och snurrat runt ett par varv får jag totalsläpp och gör en fint - en riktig hockeytackling - för att krama den arme mannen - och reaktionen är den att han - på skämt, hette förklaringen senare - ryggar tillbaka.

Söta öde. Jag måste erkänna att substanser i min hjärna kolliderade, synapserna kopplade fel och jag fick ett totalt hjärnsläpp. Totaldränering.

Hur jävla okärvänlig och bufflig och onödig får man vara?

Det är inte så att jag förväntar mig palmblad, oliver och öm massage twentyfourseven - men, lite kan man väl bjuda till?

Hej, jag heter Rocky och jag är en billig möbel du kan köpa på IKEA.

Okej, jag druttar ner i martyrfällan, men äh, säg snälla att ni inte hånglar upp varandra stup i kvarten? Säg att du inte dygnet runt får höra hur fantastisk du är? Säg att du inte blir överöst av "oj, jag älskar dig och önskar att jag kunde plocka ner stjärnorna från himmelen för att göra dig glad"?

Säger du nu att det är hångel och stjärnor och hela köret hemma hos er, då finns det en viss risk att jag börjar vänstra med första bästa busschaufför. Nu.