Inlägg nummer 500.

Jag råkade kasta ett getöga upp i hörnet och ser att det här är inlägg nummer 500. Dags att fira med andra ord?


Jag började blogga i februari, året skrevs 2008.

Jag måste börja blogga för att få utlopp för alla tankar, alla svarta tankar, som jag bar på efter vår första misslyckade IVF. Efter det har jag bloggat om ännu en misslyckad IVF samt två jättelyckade IVF-omgångar. Eller de två sista var ju om möjligt ännu mer misslyckade än de två första, jag blev ju gravid två gånger om och graviditeterna slutade alltid på sjukhus, i operationssalen och den sista graviditeten höll i sig i ganska exakt nio månader - utan röken av en bebis.

Jag har haft all, eller delar av min ångest över vårt äktenskap i den här bloggen. Jag har ondgjort mig över min far i den här bloggen. Jag har varit osäker på att min far är min far i den här bloggen. Jag säger sakta farväl till mina farföräldrar i den här bloggen och mina katter dog i den här bloggen. Jag har ondgjort mig över en del av de icke-förstående barninnehavande och jag har högt skattat de vänner jag fått via den här bloggen.

Det ryms väldigt mycket liv i femhundra inlägg.

Det ryms ett barn i en blogg på femhundra inlägg. Det bästa sättet jag kan tänka mig att fira de skriverier jag åstadkommit, det är genom att äntligen kunna skriva att det kan finnas en lycklig upplösning, det finns fina avslutningar för också totala rishögar som jag. Det kan bli bra!

På mina femhundra inlägg har jag fått vandra från klistertung, nattsvart sorg till en vår som denna. En vår jag får dela med den underbaraste krabaten, måhända lite ilsken nu då två tänder i övre gommen tittar ut, på snart nio månader. Och en man, som jag fortfarande, efter alla dalar, skrevor, raviner, djup, fortfarande är gift med. Som är rätt underbar han också, också honom får jag dela denna vår med.

Tänk det.

Att det inte bara finns hopp. Utan att man också kan vinna någon gång.

Salighet.