...fram med armvecket, in i venen, ut i provröret. Dags för den otroligt fascinerande följetången "såhär snabbt sjunker ett Hcg-värde":
Vecka 1: hcg 50.000 (cellgifter) - start 19.11.2008
Vecka 2: hcg 70.000 (cellgifter)
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000 (cellgifter)
Vecka 4: 22.393
Vecka 5: 6.200
Vecka 7: 1.943
Vecka 8: 1.049
Vecka 10: 608
Vecka 11: 436
Det går verkligen långsamt nu. Sköterskan som ringde mig lät riktigt bedrövad då hon var tvungen att leverera de senaste nyheterna. Som hon sade; det planar ut nu på slutrakan, dessutom tenderar cornugraviditeter vara besvärligare än normala utomkvedsfall.
Hipp hurra?
Jag får lov att vara glad att värdet fortfarande sjunker.
Jag tog mig en trevare kring blödningarna, min kropp hann starta tre blödningar - med riktiga pauser mellan starterna - och den tredje har pågått i mer än två veckor nu. Det är normalt, enligt sköterskan, det finns en risk att jag blöder mer eller mindre ända tills Hcg:t är på noll.
Kul.
Jag skall på en ny ultraundersökning om två veckor. Jag hoppas innerligt att the it-thing, typen på envisa fyra centimeter ickebliven bebis, är det som flyttar ut just nu. Jag har haft känningar av livmoderns högra kant, stället där the it-thing sitter, under hela den här pågående veckan. Skulle det här vara sagan med det lyckliga slutet, då skulle jag vara rätt säker på att det var de första rörelserna jag, på riktigt, känner.
Nu känner jag av något helt annat. Det enda jag hoppas, det är att det jag känner inte skall vara något nytt elände. Det är inte så mycket begärt, det tycker jag inte att det är.
torsdag 29 januari 2009
onsdag 28 januari 2009
Sådan är jag.
Hård och ond. Hård och ond är ord som finnes bland kommentarerna på mitt senaste inlägg.
Det är jag som beskrivs som hård. Medveten om att jag skriver under ett annat namn än mitt eget, fullständigt omedveten om det är någon jag känner mig som skriver det eller ej, så vill jag bara konstatera att det är fullständigt fint att beskriva mig som hård.
Jag är absolut inte Guds bästa eller snällaste barn, jag har, till och med medvetet, dansat elefant i glashus. Hård, jo, ibland. Integritetsmedveten - absolut.
Att jämföra min barnlöshet med valet att bo i villa eller ej, att jämföra min barnlöshet med att gå på fest eller inte - ja, det är fritt fram att göra jämförelser. I fall av jämförelser som dessa så tycker jag, på något sätt, att mitt ok är tyngre.
Svår barndom, dåliga föräldrar, våld, missbruk och annan skit - det är helt klart att det inte är mest synd om mig i hela världen - men, med erfarenhet av också de nyss nämnda tragedierna - så är just min barnlöshet något som är bara mitt. För mig ligger min barnlöshet solklart innanför en gräns av "hit men inte längre", innanför min integritet och dess gräns - som jag alltid skyddar. Som jag respekterar i andra människors fall också - även om de inte bar på ett öde eller hade en gräns.
Nej, jag har nog inte just den plumpa genen i mig. De senaste åren har till och med ökat på mina innerliga försök att inte vandra genom någon. Jag brukar, också tack vare ett fantastiskt enerverande snäll flicka-syndrom, faktiskt alltid fråga om det är okej att jag frågar - vad det nu än sen kan komma att gälla, säkerställa mig om att det är okej att prata om det valda ämnet oavsett dess karaktär.
Ändå tror jag, i och med att en av kommentarerna innehöll en, ja, smidig, kommentar om att det "...nog vore väldigt tyst i världen annars...", att jag kommunicerar helt tillräckligt.
Min kollega är inte ond, hon är säkert allt annat än ond. Korkad var ordet hon använde själv. Korkad och okänslig var hennes definition på sig själv och sitt utfall. Korkad och okänslig tycker jag att hon var just bara i denna gränsöverskridning, i just den som känns mest av allt och gör mest ont av allt i mig, i mig som var mottagare. I övrigt är hon väl, jag vill påminna om att jag inte känner henne, helt normal hon också?
Det gläder mig att hon, efter att hon bett om förlåtelse, vilket inte var ett krav jag ställde - så hård var jag inte, att hon tackade mig. För att jag, och nu lånar jag henne, satte stopp, pekade på min gräns och fick henne att lova sig själv att inte gå över just den här gränsen någonsin igen.
Sådan är jag. Detta var, med mina ord, min beskrivning av vad jag tyckte om att som ytterst ofrivilligt barnlös få ett besked om att jag faktiskt är gravid skrivet på näsan - två gånger - av en människa jag inte känner.
Det är jag som beskrivs som hård. Medveten om att jag skriver under ett annat namn än mitt eget, fullständigt omedveten om det är någon jag känner mig som skriver det eller ej, så vill jag bara konstatera att det är fullständigt fint att beskriva mig som hård.
Jag är absolut inte Guds bästa eller snällaste barn, jag har, till och med medvetet, dansat elefant i glashus. Hård, jo, ibland. Integritetsmedveten - absolut.
Att jämföra min barnlöshet med valet att bo i villa eller ej, att jämföra min barnlöshet med att gå på fest eller inte - ja, det är fritt fram att göra jämförelser. I fall av jämförelser som dessa så tycker jag, på något sätt, att mitt ok är tyngre.
Svår barndom, dåliga föräldrar, våld, missbruk och annan skit - det är helt klart att det inte är mest synd om mig i hela världen - men, med erfarenhet av också de nyss nämnda tragedierna - så är just min barnlöshet något som är bara mitt. För mig ligger min barnlöshet solklart innanför en gräns av "hit men inte längre", innanför min integritet och dess gräns - som jag alltid skyddar. Som jag respekterar i andra människors fall också - även om de inte bar på ett öde eller hade en gräns.
Nej, jag har nog inte just den plumpa genen i mig. De senaste åren har till och med ökat på mina innerliga försök att inte vandra genom någon. Jag brukar, också tack vare ett fantastiskt enerverande snäll flicka-syndrom, faktiskt alltid fråga om det är okej att jag frågar - vad det nu än sen kan komma att gälla, säkerställa mig om att det är okej att prata om det valda ämnet oavsett dess karaktär.
Ändå tror jag, i och med att en av kommentarerna innehöll en, ja, smidig, kommentar om att det "...nog vore väldigt tyst i världen annars...", att jag kommunicerar helt tillräckligt.
Min kollega är inte ond, hon är säkert allt annat än ond. Korkad var ordet hon använde själv. Korkad och okänslig var hennes definition på sig själv och sitt utfall. Korkad och okänslig tycker jag att hon var just bara i denna gränsöverskridning, i just den som känns mest av allt och gör mest ont av allt i mig, i mig som var mottagare. I övrigt är hon väl, jag vill påminna om att jag inte känner henne, helt normal hon också?
Det gläder mig att hon, efter att hon bett om förlåtelse, vilket inte var ett krav jag ställde - så hård var jag inte, att hon tackade mig. För att jag, och nu lånar jag henne, satte stopp, pekade på min gräns och fick henne att lova sig själv att inte gå över just den här gränsen någonsin igen.
Sådan är jag. Detta var, med mina ord, min beskrivning av vad jag tyckte om att som ytterst ofrivilligt barnlös få ett besked om att jag faktiskt är gravid skrivet på näsan - två gånger - av en människa jag inte känner.
måndag 26 januari 2009
Konfrontation.
Jag stötte på min kollega ytterligare en gång härom dagen. Erkännas bör att det stora obehag jag kände - för henne, inte för situationen - ledde till att jag undvek henne konsekvent en lång stund.
Efter en stund var det uppenbart att självupplösning inte skulle inträffa den här dagen, så det var lika bra att få det avklarat. Jag sade som det är, att hon en dag kommer att vara förlåten, men att jag inte kommer att glömma det inträffade, inte än i alla fall. Jag fortsatte genom att berätta att jag inte alls tyckte att hon var värd min historia, men att jag ändå ville att hon skulle veta. Jag ville att hon skulle veta, det för att aldrig mer göra det hon gjorde mig.
Hon bedyrade att det är fullständigt omöjligt. Att hon, i och med min historia är oförmögen att tabba sig på samma sätt som hon gjort inför mig.
Jag kunde inte låta bli att ta med er i mitt korta ordutbyte med henne. Jag påstod, trots att jag inte hunnit kolla med er alla, att en av orsakerna till att jag ville sätta stopp för henne är den samlade skaran av ett vi och oss. Att hon i många av våra liv kan vara det värsta som kan hända oss. Att jag ville säga nej, dra en gräns för vad man får och inte får säga och göra gentemot oss.
I mitt fall kommer hon att bli förlåten, kanske kommer jag en dag att kunna glömma. Huvudsaken är hon vet att hon kommer att bli förlåten, men att hon aldrig, aldrig glömmer.
Efter en stund var det uppenbart att självupplösning inte skulle inträffa den här dagen, så det var lika bra att få det avklarat. Jag sade som det är, att hon en dag kommer att vara förlåten, men att jag inte kommer att glömma det inträffade, inte än i alla fall. Jag fortsatte genom att berätta att jag inte alls tyckte att hon var värd min historia, men att jag ändå ville att hon skulle veta. Jag ville att hon skulle veta, det för att aldrig mer göra det hon gjorde mig.
Hon bedyrade att det är fullständigt omöjligt. Att hon, i och med min historia är oförmögen att tabba sig på samma sätt som hon gjort inför mig.
Jag kunde inte låta bli att ta med er i mitt korta ordutbyte med henne. Jag påstod, trots att jag inte hunnit kolla med er alla, att en av orsakerna till att jag ville sätta stopp för henne är den samlade skaran av ett vi och oss. Att hon i många av våra liv kan vara det värsta som kan hända oss. Att jag ville säga nej, dra en gräns för vad man får och inte får säga och göra gentemot oss.
I mitt fall kommer hon att bli förlåten, kanske kommer jag en dag att kunna glömma. Huvudsaken är hon vet att hon kommer att bli förlåten, men att hon aldrig, aldrig glömmer.
onsdag 21 januari 2009
Ett svar.
Jag fick ett svar av kvinnan som var värdig mottagare av mitt mail jag förevisade.
Hon skriver att hon hade börjat gräma sig över sitt förfarande efter mina ilskna svar, det stunden efter att vi stötte på varandra. Att hon ämnat författa mig en ursäkt, att jag hann hälla ur mig min ilska före hon hann träffa tangenterna.
Hon skriver också att hon i sin närkrets har drabbats av ohygglig olycka som har med barnaskapandets mysterium att göra, att hon via den förtvivlan känt hur stor just den sorgen kan vara.
Hon ber mig förlåta henne. Hon ber mig åtminstone försöka förlåta henne.
Jovars. Det kan jag säkert göra.
Men, jag kan inte låta bli att fortsätta begrunda. Om och då denna tragik också träffat rätt, fel, i hennes omgivning - hur kan hon då fortsatt vara så fullständigt obetänksam? Och, med min lilla, svarta själ, saknar jag ett enkelt "jag beklagar sorgen" av henne.
Outgrundliga äro Herrens vägar. Så också människans.
Hon skriver att hon hade börjat gräma sig över sitt förfarande efter mina ilskna svar, det stunden efter att vi stötte på varandra. Att hon ämnat författa mig en ursäkt, att jag hann hälla ur mig min ilska före hon hann träffa tangenterna.
Hon skriver också att hon i sin närkrets har drabbats av ohygglig olycka som har med barnaskapandets mysterium att göra, att hon via den förtvivlan känt hur stor just den sorgen kan vara.
Hon ber mig förlåta henne. Hon ber mig åtminstone försöka förlåta henne.
Jovars. Det kan jag säkert göra.
Men, jag kan inte låta bli att fortsätta begrunda. Om och då denna tragik också träffat rätt, fel, i hennes omgivning - hur kan hon då fortsatt vara så fullständigt obetänksam? Och, med min lilla, svarta själ, saknar jag ett enkelt "jag beklagar sorgen" av henne.
Outgrundliga äro Herrens vägar. Så också människans.
tisdag 20 januari 2009
Hcg - en uppdatering
Om jag inte räknar helt fel så är det tio veckor sedan det andra utomkvedet i november. Utvecklingen räknas i den här bloggen inte i graviditetsveckor, som bekant, i den här bloggen följer vi "Hcg-värdets mer och mindre drastiska nedgång och, förhoppningsvis, fall".
Enligt följande:
Vecka 1: hcg 50.000 (cellgifter) - start 19.11.2008
Vecka 2: hcg 70.000 (cellgifter)
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000 (cellgifter)
Vecka 4: 22.393
Vecka 5: 6.200
Vecka 7: 1.943
Vecka 8: 1.049
Vecka 10: 608
Det senaste värdet är klockat senaste fredag. Nytt blodprov i början av nästa vecka. Sjukhus för ultra i februari.
Tack snälla, söta, jättegulliga ni för alla kommentarer på mitt kärleksfulla mail till knäppgök. Jag lovar återkomma gällande svar.
Enligt följande:
Vecka 1: hcg 50.000 (cellgifter) - start 19.11.2008
Vecka 2: hcg 70.000 (cellgifter)
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000 (cellgifter)
Vecka 4: 22.393
Vecka 5: 6.200
Vecka 7: 1.943
Vecka 8: 1.049
Vecka 10: 608
Det senaste värdet är klockat senaste fredag. Nytt blodprov i början av nästa vecka. Sjukhus för ultra i februari.
Tack snälla, söta, jättegulliga ni för alla kommentarer på mitt kärleksfulla mail till knäppgök. Jag lovar återkomma gällande svar.
måndag 19 januari 2009
Oförklarlig frånvaro.
Oj, jag bara försvann?
Jag vet inte vad som hände, det låter så otroligt tråkigt att skriva att "jag haft så mycket att göra" - det är ju bara en fråga om prioriteringar - så, jag kan väl säga att jag lät livet hända i några dagar?
Livet är inte den gladaste färg-tv:n, det innehåller inte de senaste inom vårens käcka färger och det är inte så spännande att du behöver tugga i dig alla de - förhoppningsvis - tio fingernaglar du bär.
Äh, det har varit skolgång, arbete, laboratorieprov (jag saknar mitt provsvar...), lite hästar och hundar, absolut inget hembrygt äppelvin.
Så spännande är jag.
Om jag inte är spännande, så gör jag i alla fall mitt bästa för att antingen blotta mig totalt eller ge eventuella läsare ett exempel på hur elak / sentimental / övertydlig / dålig på att uttrycka mig jag egentligen är:
Jag måster erkänna att jag blev alldeles vansinnigt arg efter att vi sågs senast. Vansinnigt arg och oerhört ledsen.
Det är andra gången på mindre än ett år du inte bara antyder att jag är gravid, utan faktiskt har mage att påstå att jag är det - mina protester till trots. Bägge gångerna har dina plumpa påhopp sårat mig oerhört djupt.
XXX, jag är 38 år. Jag kan inte få barn, min outsinliga längtan till trots. Du skall veta att jag har försökt. Jag har gjort precis allt som står i min makt att göra för att få ett barn. Men, det kommer jag alltså inte att få.
Jo, jag är rund, men inte på grund av det du så ivrigt antyder. Jag har gått oceanvis i vikt på grund av alla barnlöshetsbehandlingar jag gått igenom det senaste året. Pricken över i:et, det är den cellgiftsbehandling jag gör ända sedan november, den gör att jag går upp i vikt ytterligare. Cellgiftsbehandlingen avslutar det absolut sista försöket att få bli mamma.
Du skall veta att jag fått stå ut med tillräckligt många otroligt tunga och svåra situationer redan inom mitt äktenskap, min familj och min vänkrets - det sista jag behöver är personer som du som oönskat hoppar på mig som jag upplever att du gjort.
Det är redan ett helvete, det behöver inte hjälp med att bli värre än det redan är.
Det är år 2009, att fullvuxna människor kan ha svårt att få till det kan inte vara en nyhet för någon längre.
Gud förbjude dig att nämna detta för någon levande eller död varelse, det här är min, bara min privatsak, jag vill bara få ett stopp på det här och påminna dig om att ytterst ofrivllig barnlöshet finns just såhär nära.
Så snäll och gullig är jag. Det är alltså mailet ovan jag skickade till en flyktig kollega som härom dagen jagade mig med den mest oönskade av demoner.
Jag vet inte vad som hände, det låter så otroligt tråkigt att skriva att "jag haft så mycket att göra" - det är ju bara en fråga om prioriteringar - så, jag kan väl säga att jag lät livet hända i några dagar?
Livet är inte den gladaste färg-tv:n, det innehåller inte de senaste inom vårens käcka färger och det är inte så spännande att du behöver tugga i dig alla de - förhoppningsvis - tio fingernaglar du bär.
Äh, det har varit skolgång, arbete, laboratorieprov (jag saknar mitt provsvar...), lite hästar och hundar, absolut inget hembrygt äppelvin.
Så spännande är jag.
Om jag inte är spännande, så gör jag i alla fall mitt bästa för att antingen blotta mig totalt eller ge eventuella läsare ett exempel på hur elak / sentimental / övertydlig / dålig på att uttrycka mig jag egentligen är:
Jag måster erkänna att jag blev alldeles vansinnigt arg efter att vi sågs senast. Vansinnigt arg och oerhört ledsen.
Det är andra gången på mindre än ett år du inte bara antyder att jag är gravid, utan faktiskt har mage att påstå att jag är det - mina protester till trots. Bägge gångerna har dina plumpa påhopp sårat mig oerhört djupt.
XXX, jag är 38 år. Jag kan inte få barn, min outsinliga längtan till trots. Du skall veta att jag har försökt. Jag har gjort precis allt som står i min makt att göra för att få ett barn. Men, det kommer jag alltså inte att få.
Jo, jag är rund, men inte på grund av det du så ivrigt antyder. Jag har gått oceanvis i vikt på grund av alla barnlöshetsbehandlingar jag gått igenom det senaste året. Pricken över i:et, det är den cellgiftsbehandling jag gör ända sedan november, den gör att jag går upp i vikt ytterligare. Cellgiftsbehandlingen avslutar det absolut sista försöket att få bli mamma.
Du skall veta att jag fått stå ut med tillräckligt många otroligt tunga och svåra situationer redan inom mitt äktenskap, min familj och min vänkrets - det sista jag behöver är personer som du som oönskat hoppar på mig som jag upplever att du gjort.
Det är redan ett helvete, det behöver inte hjälp med att bli värre än det redan är.
Det är år 2009, att fullvuxna människor kan ha svårt att få till det kan inte vara en nyhet för någon längre.
Gud förbjude dig att nämna detta för någon levande eller död varelse, det här är min, bara min privatsak, jag vill bara få ett stopp på det här och påminna dig om att ytterst ofrivllig barnlöshet finns just såhär nära.
Så snäll och gullig är jag. Det är alltså mailet ovan jag skickade till en flyktig kollega som härom dagen jagade mig med den mest oönskade av demoner.
tisdag 13 januari 2009
Fysisk uppdatering.
Hurra. Blödning nummer tre inom loppet av mindre än fyra veckor.
Jag vet att det är ett ocker att ha för lång menscykel. Men, en menscykel på sju dagar är inte att hurra för den heller (medveten om att det inte är mens jag har, jo).
Lovar återkomma gällande mailet...
Jag vet att det är ett ocker att ha för lång menscykel. Men, en menscykel på sju dagar är inte att hurra för den heller (medveten om att det inte är mens jag har, jo).
Lovar återkomma gällande mailet...
måndag 12 januari 2009
Tha Bitch is back.
Senast i februari ordade jag om henne, http://eludie.blogspot.com/2008/02/satan-spottar-mig-i-ansiktet.html, nu var hon på mig igen.
Denna gången dök hon på mig utanför jobbet. Ramsan var egentligen den samma - "jag ser att du blivit lite rund" - och jag bara blev till flis. Alldeles ursinnig snoppade jag av henne med ett elakt "nej, jag är bara fet". Hon, tro det eller ej, envisades med ett fortfarande lärkglatt "nu skall du inte ljuga". Jag nekade, än en gång och flydde fältet.
Hon har suttit fastbiten i min hjärna, hon har rivit naglarna mot mitt själsliga glas. Jag kunde inte fly hennes påhopp, mitt försök till trots.
Så jag skickade henne ett mail idag.
Denna gången dök hon på mig utanför jobbet. Ramsan var egentligen den samma - "jag ser att du blivit lite rund" - och jag bara blev till flis. Alldeles ursinnig snoppade jag av henne med ett elakt "nej, jag är bara fet". Hon, tro det eller ej, envisades med ett fortfarande lärkglatt "nu skall du inte ljuga". Jag nekade, än en gång och flydde fältet.
Hon har suttit fastbiten i min hjärna, hon har rivit naglarna mot mitt själsliga glas. Jag kunde inte fly hennes påhopp, mitt försök till trots.
Så jag skickade henne ett mail idag.
söndag 11 januari 2009
Rensning pågår.
Nu är snart sju hela dagar avklarade.
Det gör verkligen gott, för kroppen. Kroppen har avslaggat 4,5 kilo. Det känns bra.
Det gör gott för själen. Det känns bra att rensa. Jag är oerhört stolt över mig själv.
(Jag var ute på en smygtur per häst i går. UNDERBART! Det är över tre månader sedan jag suttit på hästryggen och som jag längtat! Också käraste finaste häst var glad som en lärka. En ridtur i solen på en glad häst är det enda balsam själen egentligen behöver. Allt detta skrivet inom parentes, för jag få ju egentligen inte rida än.)
Det gör verkligen gott, för kroppen. Kroppen har avslaggat 4,5 kilo. Det känns bra.
Det gör gott för själen. Det känns bra att rensa. Jag är oerhört stolt över mig själv.
(Jag var ute på en smygtur per häst i går. UNDERBART! Det är över tre månader sedan jag suttit på hästryggen och som jag längtat! Också käraste finaste häst var glad som en lärka. En ridtur i solen på en glad häst är det enda balsam själen egentligen behöver. Allt detta skrivet inom parentes, för jag få ju egentligen inte rida än.)
fredag 9 januari 2009
Fem dagar har veckan.
Matematiken blir sådan då man räknar en dag i taget. Och det gör jag just nu.
Femte dagen i fastan har inletts för några timmar sedan, lite beroende på hur taggad jag är så kvarstår allt mellan två och fem dagar.
Det är så oerhört skönt att göra det här - det känns skönt att bli av med allt slagg, jag är redan nu oerhört stolt över att ha hittat åtminstone några kotor av min ryggrad.
Samtidigt är det oerhört tråkigt. Under varje fasteperiod jag gjort märker jag hur mycket tid och tanke jag egentligen lägger på mat. Framför allt märker jag hur mycket jag äter och plockar i mig - allt i en salig blandning. Men, tråkigt är det, det skall medges.
Femte dagen i fastan har inletts för några timmar sedan, lite beroende på hur taggad jag är så kvarstår allt mellan två och fem dagar.
Det är så oerhört skönt att göra det här - det känns skönt att bli av med allt slagg, jag är redan nu oerhört stolt över att ha hittat åtminstone några kotor av min ryggrad.
Samtidigt är det oerhört tråkigt. Under varje fasteperiod jag gjort märker jag hur mycket tid och tanke jag egentligen lägger på mat. Framför allt märker jag hur mycket jag äter och plockar i mig - allt i en salig blandning. Men, tråkigt är det, det skall medges.
onsdag 7 januari 2009
Back on the doctortrack
Jag är nyss frisläppt från sjukhuset, jag vet inte om det är julhelgerna som stökat till det eller vad det är, men alla läkare var väldigt mycket efter i tidtabellerna. Nåväl, en sak jag lärt mig är att vänta. Jag har lärt mig att vänta och bida min tid.
Väl inne hos läkaren - en av de många, det här var en av de läkare som undersökte mig då det här andra pågående utomkvedet uppdagades - gick vi genom de vanliga rutinerna:
Vecka 1: hcg 50.000 (cellgifter) - start 19.11.2008
Vecka 2: hcg 70.000 (cellgifter)
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000 (cellgifter)
Vecka 4: 22.393
Vecka 5: 6.200
Vecka 7: 1.943
Vecka 8: 1.049
Så. det går fortfarande utför för Hcg:t. Det lär vara så att takten sjunker ju närmare 10 man kommer. Som vanligt, som så ofta då det gäller människokroppen, så är det omöjligt att förutspå hur länge jag kommer att vara tvungen att gå på kontroller.
Blödningarna väckte viss huvudbry hos läkaren. De är nämligen två till antalet. Den första som kom igång före jul, den helvetiska varianten, och den andra gott nytt år-blödningen, som fortfarande pågår. Läkaren sade inte vad hon tycker är konstigt med blödningarna, men, ni vet minen bara läkare kan ta på sig då de inte är riktigt nöjda med det de ser eller hör.
VUL, förstås. Annars är allt bra, men, the it-thing hänger envist kvar. Storleken på det som idag mest är en vätskefylld blåsa är fortfarande lika stor som den varit hela tiden, ca. 4 cm. Det gjorde den redan lite brydda läkaren än mer brydd - the it-thing är för envis för att vara sann. Cellgiftet har bitit på allt det andra som var gravidrelaterat, moderkaksanlaget är borta och äggstockarna såg normala ut.
Men, vätskebomben är fortfarande just det - en bomb. Ett enkelt "det" som fortfarande kan riva upp livmodern, som kan spricka och rinna ut i magen, som kan behöva ytterlig åtgärd. Som lägger sordi på friheten, som till delar sätter stopp för mitt liv. Jag får fortfarande inte röra på mig i motionssyfte, inga tunga lyft och ingen lång distans till sjukhus tillåts.
Så jag muttrar lite i skägget, de egentligen halvbra resultaten till trots.
Jag vill fortfarande ha mitt liv tillbaka, och med det menar jag hela mitt liv.
Väl inne hos läkaren - en av de många, det här var en av de läkare som undersökte mig då det här andra pågående utomkvedet uppdagades - gick vi genom de vanliga rutinerna:
Vecka 1: hcg 50.000 (cellgifter) - start 19.11.2008
Vecka 2: hcg 70.000 (cellgifter)
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000 (cellgifter)
Vecka 4: 22.393
Vecka 5: 6.200
Vecka 7: 1.943
Vecka 8: 1.049
Så. det går fortfarande utför för Hcg:t. Det lär vara så att takten sjunker ju närmare 10 man kommer. Som vanligt, som så ofta då det gäller människokroppen, så är det omöjligt att förutspå hur länge jag kommer att vara tvungen att gå på kontroller.
Blödningarna väckte viss huvudbry hos läkaren. De är nämligen två till antalet. Den första som kom igång före jul, den helvetiska varianten, och den andra gott nytt år-blödningen, som fortfarande pågår. Läkaren sade inte vad hon tycker är konstigt med blödningarna, men, ni vet minen bara läkare kan ta på sig då de inte är riktigt nöjda med det de ser eller hör.
VUL, förstås. Annars är allt bra, men, the it-thing hänger envist kvar. Storleken på det som idag mest är en vätskefylld blåsa är fortfarande lika stor som den varit hela tiden, ca. 4 cm. Det gjorde den redan lite brydda läkaren än mer brydd - the it-thing är för envis för att vara sann. Cellgiftet har bitit på allt det andra som var gravidrelaterat, moderkaksanlaget är borta och äggstockarna såg normala ut.
Men, vätskebomben är fortfarande just det - en bomb. Ett enkelt "det" som fortfarande kan riva upp livmodern, som kan spricka och rinna ut i magen, som kan behöva ytterlig åtgärd. Som lägger sordi på friheten, som till delar sätter stopp för mitt liv. Jag får fortfarande inte röra på mig i motionssyfte, inga tunga lyft och ingen lång distans till sjukhus tillåts.
Så jag muttrar lite i skägget, de egentligen halvbra resultaten till trots.
Jag vill fortfarande ha mitt liv tillbaka, och med det menar jag hela mitt liv.
måndag 5 januari 2009
Diktator Disciplin
Ni är verkligen underbara, tack för både svar och kommentarer på det senaste inlägget!
Misslycka är inte ett ord, sådär egentligen. Olycka är det mer korrekta. Men, jag känner mig misslyckad, mycket av det beror på olycka, men - det att jag själv befunnit mig och befinner mig i en oerhörd håglöshet - det har lett till en ökad känsla av att jag är missnöjd med mig själv.
Jag har tillåtit mig att vara - och det har varit tvunget, det har varit mitt sätt att tillåta mig själv att börja förstå ens inledningen av det som hänt - som en riktigt trött heffaklump. En trött, hängig, ledsen, håglös, grå, seg, inaktiv heffaklump.
Som många av er har sett och läser, jag har har saknat ryggraden och rutinen.
Jag kan, utan tvekan, utan att blinka, dråsa ner i en total intighet. I en intighet där jag varken kan eller behöver göra något. Gaffeln är stor - det kan handla om allt från att låta bli att duscha till att inte ha någon som helst kontakt med en yttre värld. En fortsättning på en grav intighet kan utvecklas till depression - och dit vill jag verkligen inte gå. Och tänker inte gå.
Det jag for efter i mitt förra inlägg, det var och är struktur i min vardag, i mitt liv. Ett fulare sätt att uttrycka mig kunde ha varit att bara konstatera att jag är en lat liten jäkel. Att jag gottat mig länge och väl i min miserabla lilla värld. Att jag tillåtit mig några praliner för mycket i flera månader redan, att mina studier inte blir mer färdigställda bara för att det är mest synd om mig.
Men, medveten om att jag intet gjort för att förtjäna ett straff, så skrev jag det i en snällare version.
Jag vill bara, snällt, ge mig en snäll spark i mitt eget ryggslut.
För jag vet att det gör mig så gott, att hitta de stunder i vilka jag gläds över mig själv, är stolt över det jag fått till stånd.
Det är inga blivande storverk för historieböckerna det handlar om, det är små små stavelser i min egen blogg - hoppas jag i alla fall - som handlar om att bryta den onda kostcirkel som omslutit mig. Det handlar om att inte drägga med näsan över den lilla bärbara. Det handlar om att inte titta på strunt på tv:n bara för att det finns så mycket besvärligare saker jag borde göra.
Små saker som gör att jag reser blicken och står med rak rygg.
P.S Tack för tipset om kundalini - det är just sådant gott jag vill ge mig själv!
Misslycka är inte ett ord, sådär egentligen. Olycka är det mer korrekta. Men, jag känner mig misslyckad, mycket av det beror på olycka, men - det att jag själv befunnit mig och befinner mig i en oerhörd håglöshet - det har lett till en ökad känsla av att jag är missnöjd med mig själv.
Jag har tillåtit mig att vara - och det har varit tvunget, det har varit mitt sätt att tillåta mig själv att börja förstå ens inledningen av det som hänt - som en riktigt trött heffaklump. En trött, hängig, ledsen, håglös, grå, seg, inaktiv heffaklump.
Som många av er har sett och läser, jag har har saknat ryggraden och rutinen.
Jag kan, utan tvekan, utan att blinka, dråsa ner i en total intighet. I en intighet där jag varken kan eller behöver göra något. Gaffeln är stor - det kan handla om allt från att låta bli att duscha till att inte ha någon som helst kontakt med en yttre värld. En fortsättning på en grav intighet kan utvecklas till depression - och dit vill jag verkligen inte gå. Och tänker inte gå.
Det jag for efter i mitt förra inlägg, det var och är struktur i min vardag, i mitt liv. Ett fulare sätt att uttrycka mig kunde ha varit att bara konstatera att jag är en lat liten jäkel. Att jag gottat mig länge och väl i min miserabla lilla värld. Att jag tillåtit mig några praliner för mycket i flera månader redan, att mina studier inte blir mer färdigställda bara för att det är mest synd om mig.
Men, medveten om att jag intet gjort för att förtjäna ett straff, så skrev jag det i en snällare version.
Jag vill bara, snällt, ge mig en snäll spark i mitt eget ryggslut.
För jag vet att det gör mig så gott, att hitta de stunder i vilka jag gläds över mig själv, är stolt över det jag fått till stånd.
Det är inga blivande storverk för historieböckerna det handlar om, det är små små stavelser i min egen blogg - hoppas jag i alla fall - som handlar om att bryta den onda kostcirkel som omslutit mig. Det handlar om att inte drägga med näsan över den lilla bärbara. Det handlar om att inte titta på strunt på tv:n bara för att det finns så mycket besvärligare saker jag borde göra.
Små saker som gör att jag reser blicken och står med rak rygg.
P.S Tack för tipset om kundalini - det är just sådant gott jag vill ge mig själv!
fredag 2 januari 2009
Att misslyckas.
Misslycka. Misslyckad. Att misslyckas.
Ordet för år 2008 var definitivt "misslycka". I alla dess former, tyvärr.
Jag misslyckades i mina försök och mina önskemål om att bli biologisk mamma. Med den misslycka kom också, de facto, ett än vidare misslyckande. Jag har upplevt och upplever fortfarande att jag misslyckats i förhållande till min man - och andra med honom. Jag önskade så innerligt att jag kunde föda vårt barn, min mans och mitt barn - ibland ville jag lyckas mer för min mans skull. Det igen hänger ihop med att jag finner det så mycket svårare att stå ut med min mans sorg än med min egen. Min egen sorg känner jag utan och innan, jag vet oftast hur jag skall handskas med den. Det är så mycket svårare för mig att stå ut med det som gör ont i någon annan.
I änden av just den här varianten av mitt misslyckande fanns och finns hela tiden vårt äktenskap och allt det underbara det har burit med sig. Skulle det, de och allt det andra klara sig - finns det fortfarande en möjlighet att jag förlorar allt detta? Att jag förlorar allt - ja, allt - på grund av misslycka?
Som jag sagt, skrivit så många gånger tidigare har jag totalt falerat i resten av mitt liv under det senaste året. Allt mitt engagemang i livet slocknade totalt.
Jag är, också i skrivande stund. så totalt associal. Jag är så världsfrånvänd att det inte är sant eller sunt. Jag har fullständigt tappat förmågan att ta mig ut ur mitt skal annat än i skrift. Det är ett under att jag fortfarande jobbar, mina studier är verkligen inte i det läge de borde vara. Det sorgligaste kapitlet är själva jag - jaget har ni redan läst er in på - men, jag, min kropp är en skam för mig själv just nu. Jag har låtit mig själv förfalla och, då var inte ens utgångsläget vidare blondinbelligt.
Så, sida vid mitt engagemang, det jag också efterlyser i mitt förra inlägg, måste jag nu lära mig att återfå min disciplin.
För, spiralen är delvis så ond, misslyckan känns så stor, just på grund av att jag inte förmår mig själv att förse mig med orsaker att glädjas över mig själv.
Jag måste återfå min disciplin. Jag måste hitta mitt engagemang. Jag vill hitta den nya, förhoppningsvis åtminstone halvglada varianten av mitt förmodligen nya jag.
Så, det är inte bara ett löfte, det är också ett måste. Finn disciplinen!
Ordet för år 2008 var definitivt "misslycka". I alla dess former, tyvärr.
Jag misslyckades i mina försök och mina önskemål om att bli biologisk mamma. Med den misslycka kom också, de facto, ett än vidare misslyckande. Jag har upplevt och upplever fortfarande att jag misslyckats i förhållande till min man - och andra med honom. Jag önskade så innerligt att jag kunde föda vårt barn, min mans och mitt barn - ibland ville jag lyckas mer för min mans skull. Det igen hänger ihop med att jag finner det så mycket svårare att stå ut med min mans sorg än med min egen. Min egen sorg känner jag utan och innan, jag vet oftast hur jag skall handskas med den. Det är så mycket svårare för mig att stå ut med det som gör ont i någon annan.
I änden av just den här varianten av mitt misslyckande fanns och finns hela tiden vårt äktenskap och allt det underbara det har burit med sig. Skulle det, de och allt det andra klara sig - finns det fortfarande en möjlighet att jag förlorar allt detta? Att jag förlorar allt - ja, allt - på grund av misslycka?
Som jag sagt, skrivit så många gånger tidigare har jag totalt falerat i resten av mitt liv under det senaste året. Allt mitt engagemang i livet slocknade totalt.
Jag är, också i skrivande stund. så totalt associal. Jag är så världsfrånvänd att det inte är sant eller sunt. Jag har fullständigt tappat förmågan att ta mig ut ur mitt skal annat än i skrift. Det är ett under att jag fortfarande jobbar, mina studier är verkligen inte i det läge de borde vara. Det sorgligaste kapitlet är själva jag - jaget har ni redan läst er in på - men, jag, min kropp är en skam för mig själv just nu. Jag har låtit mig själv förfalla och, då var inte ens utgångsläget vidare blondinbelligt.
Så, sida vid mitt engagemang, det jag också efterlyser i mitt förra inlägg, måste jag nu lära mig att återfå min disciplin.
För, spiralen är delvis så ond, misslyckan känns så stor, just på grund av att jag inte förmår mig själv att förse mig med orsaker att glädjas över mig själv.
Jag måste återfå min disciplin. Jag måste hitta mitt engagemang. Jag vill hitta den nya, förhoppningsvis åtminstone halvglada varianten av mitt förmodligen nya jag.
Så, det är inte bara ett löfte, det är också ett måste. Finn disciplinen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)