Det är helt legendariskt. Det är legendariskt och ofattbart. Det är oerhört sårande, det är för jävligt. Det är så klantigt gjort, det är så obetänksamt.
Jag var på ett möte idag. Mötets deltagare var för mig rätt obekanta personer, människor som jobbar på samma ställe som jag, men på andra avdelningar.
En äldre, kvinnlig kollega till mig KLAPPADE MIG PÅ MAGEN OCH GRATULERADE MIG. För, som hon själv uttryckte det; -ja, här tycks det ju vara saker på gång, grattis till det kommande barnet.
Men, fan i helvete. Förlåt, jag brukar inte bruka ordet på detta viset. Men, hur klantig kan man vara?
Med handen på hjärtat, det är klart att jag kan titta mig i spegeln och konstatera att viktökningen tydligen börjar synas nu, att det är dags att ta mig i kragen.
Det är läge för en parentes här; jag har haft rätt lätt att gå in i ett självsvältläge. Det har hänt mig två gånger, att jag upphört äta för en längre period. Det är drygt två år sedan det hände senast och nej, jag har aldrig varit ett benrangel, aldrig blivit behandlad för anorexi eller annan ätstörning.
Jag har varit en oehört svartvit människa, är det delvis fortfarande, och har alltså tidigare haft anlag för att gå för långt i mitt bantande.
Nu, nu har jag medvetet, levt så sunt som möjligt, och envist låtit bli att banta. Att överhuvudtaget ändra på sina livsvanor på drastiskt sätt under en barnlöshetsbehandling lär kunna sätta allt upp och ner - och jag har inte varit intresserad av att äventyra det här äventyret mer än nödvändigt. Parentes slut.
Så, nu är jag en liten tjockis och blir gratulerad "på magen".
Hur stort kan inte fan le dig rätt upp i ditt ansikte?
Jag blev, så flick-typiskt nog, oerhört illa berörd å denna kvinnas sida. Jag skämdes så otroligt mycket - över hennes beteende och över min egen reaktion.
Varför kommer det isande svaret alltid för sent? Varför är jag så svag att jag inte skäller ut henne efter noter? Varför lät jag henne bara trampa i klaveret på detta sätt?
Det jag, på riktigt, har svårt att förstå, är hur någon har mage att bara - pang på sådär - gratulera en människa, som man inte ens känner, för en graviditet? År 2008 borde väl var och en av oss inse vidden av allt från en icke-längtan efter barn, sjukdom, till ofrivillig barnlöshet?
Jag borde ha gjort det, frågat henne inför alla andra i rummet, om hon var beredd att höra allt jag har att säga och känna i denna förhatliga barnlöshet. Jag borde ha kräkts, skrikit och gråtit. Jag borde ha sårat henne på samma sätt hon sårade mig.
Men nej. Det gjorde jag inte. Jag kom hit och skriver av mig här i stället.
Hur jäkla fel kan det inte gå? Hur ironisk kan ironin vara?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Åh, vad synd att du inte sa något! Jag vet, jag hade inte heller gjort det men det hade känts så bra för oss alla som får höra sån't. Jag skrev precis på min blogg om något liknande och har börjat förstå att man får vänja sig vid taktlösa människor. Jag känner med dig och det enda jag kan skriva är att fortsätt ta hand om dig och TÄNK inte ens på att banta! Hon är en j*vla looser. (förlåt nu svor jag också) Kram på dig!!!!
Jävla kärring! Så där kan man inte bara säga, spelar ingen roll om nån ser gravid ut, man får väl för fasiken vänta tills personen berättar (om man är gravid). Man blir upprörd!
Kram
I sådana här lägen är jag inte längre pacifist. Skulle gärna ge henne en örfil å dina vägnar. Å mina egna blir jag bara stum när någon gör så mot mig. Turligt nog är det inte alltför många som är så klumpiga.
Skicka en kommentar