Misslycka. Misslyckad. Att misslyckas.
Ordet för år 2008 var definitivt "misslycka". I alla dess former, tyvärr.
Jag misslyckades i mina försök och mina önskemål om att bli biologisk mamma. Med den misslycka kom också, de facto, ett än vidare misslyckande. Jag har upplevt och upplever fortfarande att jag misslyckats i förhållande till min man - och andra med honom. Jag önskade så innerligt att jag kunde föda vårt barn, min mans och mitt barn - ibland ville jag lyckas mer för min mans skull. Det igen hänger ihop med att jag finner det så mycket svårare att stå ut med min mans sorg än med min egen. Min egen sorg känner jag utan och innan, jag vet oftast hur jag skall handskas med den. Det är så mycket svårare för mig att stå ut med det som gör ont i någon annan.
I änden av just den här varianten av mitt misslyckande fanns och finns hela tiden vårt äktenskap och allt det underbara det har burit med sig. Skulle det, de och allt det andra klara sig - finns det fortfarande en möjlighet att jag förlorar allt detta? Att jag förlorar allt - ja, allt - på grund av misslycka?
Som jag sagt, skrivit så många gånger tidigare har jag totalt falerat i resten av mitt liv under det senaste året. Allt mitt engagemang i livet slocknade totalt.
Jag är, också i skrivande stund. så totalt associal. Jag är så världsfrånvänd att det inte är sant eller sunt. Jag har fullständigt tappat förmågan att ta mig ut ur mitt skal annat än i skrift. Det är ett under att jag fortfarande jobbar, mina studier är verkligen inte i det läge de borde vara. Det sorgligaste kapitlet är själva jag - jaget har ni redan läst er in på - men, jag, min kropp är en skam för mig själv just nu. Jag har låtit mig själv förfalla och, då var inte ens utgångsläget vidare blondinbelligt.
Så, sida vid mitt engagemang, det jag också efterlyser i mitt förra inlägg, måste jag nu lära mig att återfå min disciplin.
För, spiralen är delvis så ond, misslyckan känns så stor, just på grund av att jag inte förmår mig själv att förse mig med orsaker att glädjas över mig själv.
Jag måste återfå min disciplin. Jag måste hitta mitt engagemang. Jag vill hitta den nya, förhoppningsvis åtminstone halvglada varianten av mitt förmodligen nya jag.
Så, det är inte bara ett löfte, det är också ett måste. Finn disciplinen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Hmm... Disciplin? Det låter som att du tvingar dig själv, din kropp och din själ till något den inte vill. Men jag tror jag förstår. Det du egentligen vill tillbaka till är ju livsglädjen och kan du jaga fram den genom att piska dig själv med disciplin är det bra. Fysiskt kan du ju ialla fall göra det, och en fysiskt välmående kropp bidrar till livsglädje och kraft. Men glöm inte att strunta i disciplinen ibland och ge vika för dess värsta fiende; NJUTNINGEN.
En helt annan sak. Jag tänker så ofta på dig, på er, och skulle vilja sriva ett långt brev om vad jag tycker om din situation. Jag grubblar och vänder på orden, men det blir inte bra. Vad jag i grunden vill ha sagt är att det är ett helvete på jorden att det blivit som det blivit, men jag hoppas ändå att ni kommer vara tre snart. ***För att VARA tre är viktigare än att BLI det.***
(Säger det dig något? Annars får jag sätta mig och fila på orden igen. ;-) )
Stor kram till dig!
Äh, jag hör ju själv. Det låter helt korkat, naivt och okänsligt. Jag ska sätta mig och fila på orden igen.
Kram igen!
Signora, du skall inte vara så sträng mot dig själv (säger disciplin-diktatorn!) - jag förstår vad du säger! Och det är allt annat än korkat, naivt och okänsligt. Det du skriver är fint!
Tack, fina, fina du!
Det glädjer mig!
Åh, jag känner ju inte dig, men ett vet jag: att ingen människa är så misslyckad som du beskriver (dig själv som). Men, jag vet ju också att den där känslan av att det ändå skulle kunna vara så gör så förtvivlat ont. För mig har det varit så, när jag känt så där, att jag varit deprimerad. Det har hänt mig, också efter sorg och saknad, och är helt naturligt. Det vore märkligt om du i din situation skulle må tipptopp, förstås. I alla fall så, det sista som jag också vet, brukar det vara så att när man är mindre deppad (ja, för den tiden kommer att komma igen) känner man sig mindre misslyckad. Så om du kan, vila i förvissningen om att det du tänker om dig själv nu är mer känslor än sanningar, och i mycket något som är övergående. Det kommer att komma bättre och lyckliga dagar. Det är ett nytt år.
Jag undrar om det inte snarare borde kallas olycka än misslycka, det som du har drabbats av... Många, många tankar till dig...........
misslyckas är ett sådant negativt ord...man kan misslyckas med till exempel ett prov för att man inte pluggat tillräckligt...men för mig är det inte att misslyckas när en graviditet går fel, det är ju ingenting du kan påverka. Du har ju gjort allt som står i din makt för att lyckas. Var inte så hård mot dig själv.
*Kramar om*
Jag var mitt inne i den mest elända period av mitt liv julen- 07. Kände mig eländig, oduglig och fan vet allt. Mitt i detta dog min bästa kompis brors lilla dotter 4,5 år gammal i cancer. Jag kände att jag inte fick lov att vara ledsen för mitt eget elände, men min bästa kompis sa åt mig att sorg måste alla få lov att ha. Sorg har olika ansikten och ingen kan berätta om vilken händelse som är värre än någon annan. Jag vet inte om min kompis ord hjälper dig på något sätt, men det gjorde det för min del. Jag fick sörja... KRAM från Jenny.
Säger som Saga sötaste Eluide. Var inte så hård mot dig själv. Du är alldeles, alldeles fantastisk och jag tackar innerligt för att du låter oss ta del av dina tankar och känslor här.
Varma kramar och en förhoppning om ett fint 2009.
m.
För mig har ordet disciplin en något negativ klang, men egentligen så betyder nog inte ordet som sådant något negativt.... Det är nog för att disciplin i mitt liv stått för att jag har tvingat mig själv att jobba hårdare och prestera mera utan att lyssna på vad kroppen och själen säger. Men jag förstår att du menar nåt annat med ordet.
Jag kan förstå att det känns som om året 2008 varit misslyckat med allt ni drabbats av men att du skulle vara misslyckad vill jag inte alls hålla med om. Du har gjort allt du har kunnat och det är allt man kan begära. Det är kanske inte heller så konstigt att bli ascocial efter allt som har hänt. Mitt råd är att året 2009 vara riktigt jäkla snäll mot dig själv, för det är du värd, och tänka att du till kropp och själ är värd att tas hand om. Och att göra och fokusera på saker som du mår bra av.
Och sen kan jag inte låta bli att slå ett slag för min räddning när jag mådde som sämst och var som tröttast: kundaliniyoga som hjälper kropp och själ att komma i balans och leder naturligt till en hälsosam livsstil.
Kramar Songbird
Säger som FT - det är olycka inte misslyckande det handlar om. Att du känner dig dränerad på engagemang och livslust är en helt naturlig följd av pissåret 2008.
Jag känner igen zoombiekänslan. Att försöka bli gravid - och inte lyckas med det - är det mest energikrävande jag varit med om. Man blir helt slut av alla bahandlingar, men framförallt alla tankar man tänker.
Tankar om hur livet ska bli, vad man gör för fel, hur det ska gå att leva utan barn etc. Det är SÅ dränerande. Vad jag vill säga är nog mest hur väl jag känner igen mig i din "levande död-beskrivning".
En sak som jag inte har fattat är varför läkaren avråder från en graviditet? Menar han att det är fara för ditt liv med fler utomkveds?
Jag tycker att det är så frustrerande (inget mot vad DU måste känna) att du kan bli gravid men att det sätter sig fel. Fan fan fan för det är det enda jag kan säga.
Jag vill ge dig hopp, men vet inte hur. Känns lamt men jag säger det ändå: Ge inte upp! Jag tror att detta kommer att gå bra till slut.
Kram
Skicka en kommentar