Ut ur huvudet...

...fram med armvecket, in i venen, ut i provröret. Dags för den otroligt fascinerande följetången "såhär snabbt sjunker ett Hcg-värde":

Vecka 1: hcg 50.000 (cellgifter) - start 19.11.2008
Vecka 2: hcg 70.000 (cellgifter)
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000 (cellgifter)
Vecka 4: 22.393
Vecka 5: 6.200
Vecka 7: 1.943
Vecka 8: 1.049
Vecka 10: 608
Vecka 11: 436

Det går verkligen långsamt nu. Sköterskan som ringde mig lät riktigt bedrövad då hon var tvungen att leverera de senaste nyheterna. Som hon sade; det planar ut nu på slutrakan, dessutom tenderar cornugraviditeter vara besvärligare än normala utomkvedsfall.

Hipp hurra?

Jag får lov att vara glad att värdet fortfarande sjunker.

Jag tog mig en trevare kring blödningarna, min kropp hann starta tre blödningar - med riktiga pauser mellan starterna - och den tredje har pågått i mer än två veckor nu. Det är normalt, enligt sköterskan, det finns en risk att jag blöder mer eller mindre ända tills Hcg:t är på noll.

Kul.

Jag skall på en ny ultraundersökning om två veckor. Jag hoppas innerligt att the it-thing, typen på envisa fyra centimeter ickebliven bebis, är det som flyttar ut just nu. Jag har haft känningar av livmoderns högra kant, stället där the it-thing sitter, under hela den här pågående veckan. Skulle det här vara sagan med det lyckliga slutet, då skulle jag vara rätt säker på att det var de första rörelserna jag, på riktigt, känner.

Nu känner jag av något helt annat. Det enda jag hoppas, det är att det jag känner inte skall vara något nytt elände. Det är inte så mycket begärt, det tycker jag inte att det är.