Otakt och orättvisa

En kollega till min man har tillsammans med sin fru också snurrat i samma centrifug som vi, barnlöshets- och behandlingscentrifugen.

De har nyss gjort sin tredje IVF och har nu plussat, min man fick det positiva beskedet igår.

Vi satt i bilen och samtalade om detta under vår hemfärd och jo, det att de lyckades det gör min man ledsen. Det är solkart att min man är glad å deras vägnar, men han är ledsen över att han och vi inte fick till det.

En stor glädje över att mitt hcg nådde en milstolpe räcker inte riktigt till för att klå den ledsenhet min man känner.

På så sätt tror jag faktiskt att jag är ett steg längre i framtiden än min man. Det gör inte så ont i mig längre, beskedet gör mig inte ledsen. Fortfarande kan jag tycka att det är orättvist. Men hur än jag skulle vara arg på orättvisan, så gör det inte saken till något annat än den är.

Vi måste bara - också tillsammans, min man och jag - inse att om vi får barn, så får vi det på ett annat sätt.

Jag måste erkänna att jag tänkte på det en stund igår kväll, det blev rätt långa tysta stunder igår, att jag faktiskt aldrig kommer att bära ett barn, jag kommer aldrig att föda ett barn.

Det sjunker in. Och jag hoppas att min man kommer upp.

Låt champagnen flöda!

Mitt hcg-värde har gått ner under 100!!!

Det känns onekligen som en milstolpe!

Vecka 1: hcg 50.000 (cellgifter) - start 19.11.2008
Vecka 2: hcg 70.000 (cellgifter)
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000 (cellgifter)
Vecka 4: 22.393
Vecka 5: 6.200
Vecka 7: 1.943
Vecka 8: 1.049
Vecka 10: 608
Vecka 11: 436
Vecka 12: 320
Vecka 14: 154
Vecka 18: 33

Hurra!

Två blodprov till finns i min kalender, efter det andra hoppas jag innerligt, innerligt att jag skall ligga under det sista som mäts - 10 enheter.

I övrigt - inget nytt under solen. Jag var på sjukhuset för undersökningar idag och lilla klumpen hänger kvar - och växer fortfarande. Det är lite svårt att greppa storleken på vätskeansamligen (som består av en salig blandning blod och andra grejer...) i och med att det är fråga om en bubbla. Lite beroende på hur man kommer åt den med ultrastaven så mäter den något som ser ut som 6x6 cm i storlek.

Fortfarande visar man inget intresse av att åtgärda den, nu skall den i stort sett bara få sitta kvar. Vilket bryr mig en smula. Delvis för att den fortfarande växer och jag har för mig att jag känner av den nu och då. Främst i samband med att jag känner att mat eller luft rör sig i tarmen på mig - detaljerat, jag vet - och det känns inte odelat förtjusande. Dessutom innebär det faktum att den fortfarande växer en möjlighet att bubblan växer sig för stor och spricker. Det lär göra rätt ont den dagen kommer, om den kommer. Det känns inte rätt att jag bär på en expanderande minibomb, det är ju inte något som hör hemma i mig.

Den största orsaken till att bubblan irriterar mig, det är den enkla - den påminner mig så starkt om något jag vill lägga bakom mig. Jag känner att jag börjar leva mer och mer i nuet och ett kommande, men bubblan är envis. Och lika envist påminner den mig om något jag vill sätta punkt för.

Snälle herr doktor sade att det är viktigt att jag tar med mig min patientberättelse och i synnerhet bilderna från dagens ultra tillsammans med hans utlåtande om jag är tvungen att uppsöka någon annan doktor en dag. Risken att en ny bekantskap i doktorsväg skulle få spatt vid första anblick är överhängande. Dagens doktor sade att en ny doktor rätt solkart i mitt fall skulle falla i vilda poneringar om cancer och annat smått och gott då han eller hon tittar in.

Likt flugors surr i mitt öra pratade dagens doktor om "en ny graviditet" och "försök att bli havande". Dessa finns i inte i min värld. Det är inte ett alternativ i dagens kapitel. Det sade jag också, att den risken inte finns. Doktorn surrade vidare, om att man aldrig kan veta och att Gud (jo, just hon/han, Gud) och hans tombola är snurrigt, på många sätt.

Det bara finns inte i min värld.

Tillbaka till hcg:t, det påtagliga, det som går att mäta! Det ligger under 100!

Tankar efter att ha blivit hemsökt.

Åh, vad fina ni är. Era glada utrop i kommentarsfältet på det tidigare inlägget gör mig glad, tack!

Jag märker att jag tänker väldigt mycket på besöket. Bara en så lustig sak; det känns väldigt konstigt att ha två helt främmande människor på besök. Att man dessutom vet att det är en form av kontroll gör att det känns än mer underligt. Men, jag vill säga det; det kändes inte på något sätt obehagligt, tvärtom.

Tiden gick väldigt snabbt. De två stannade i tre och en halv timme - klockan tickade fram med en otrolig fart. Det tyckte vårt besök också, och jag vill gärna hoppas att det stämmer, att tiden går fort då man har roligt. Att de också tyckte det. Ni kan kanske tänka er hur mycket jag hade önskat vara en fluga i deras bil under deras färd mot stan?

Det som gladde mig var att jag klarade mig ur situationen "Eludie förklarar sitt inte helt traditionella stamträd" med någon form av ära i behåll. Det ställdes många frågor och jag avkrävdes en del förklaringar, men det gick bra. De sade till och med att jag kan ha nytta av min brokiga barndom i framtiden - sett med deras ögon. Det gläder mig.

Som Brunos matte skriver i sin kommentar - man, jag, är så otroligt van vid (och hur sorgligt är inte det?) att allt går åt helvete. Jag är så van vid det att jag redan planerar för eventuell överlevnad vid ett nytt helvetesgap. Så, jag kontrade några av deras "då" med ett lakoniskt "om" - vilket de naturligtvis reagerade på. Och jag sade som det är, att jag inte har någon som helst tillit till att det här skall gå vägen - med de orsaker jag har i bagaget. Det var då de sade det jag skriver i mitt förra inlägg, att de inte ser några som helst orsaker till att vi inte skulle kunna få bli föräldrar via dem. Det känns som sagt var bra att höra det, men jag tror inte på det. Inte förrän jag vet bättre.

En ytterligare faktor som gör att jag känner mig osäker är min ålder. Jag är ju, trots allt, redan 38 år, jag blir 39 senare i år. Min ålder är inte ett problem, sade de. De fortsatte genom att tillägga att man vid 45 år borde börja inse att man är rätt sent ute. Också det känns som en tröst, om än en klen tröst, så är det en tröst i alla fall. Jag hoppas att vetskapen om detta bidrar till en stresslindring.

Vi pratade om hur det är att vänta barn på det här sättet, de var till och med inne på rundan "man är adoptionsgravid" - vilket jag åtminstone än så länge tycker känns främmande - men, det kom nu upp i alla fall. I samma veva så berättade den dynamiska duon att det finns par som skyddar sig vid sex under hela den här processen, helt utan att ställa krav på detta av oss, men, det dök nu upp i alla fall.

Jag vet inte riktigt. Just nu är det inget problem, jag behöver inte ens ta ställning till detta just nu, min kropp är inte i ett sådant skick att den ens med Guds hjälpande hand (nej, jag har ingen direktkontakt med Gud ännu heller) skulle befruktas. Men, senare då? Det känns på något sätt så onödigt att skydda mig, oss, från en graviditet - det känns till och med löjligt. Nu tror jag faktiskt att jag inte skulle vilja äventyra den här processen genom att chansa, inte just nu. Men, det skulle väl vara höjden av sår och saltkar - att jag - JAG - skulle bli naturligt gravid mitt uppe i den här processen? Sådan osis och otur kan väl inte ens jag ha? Och, just därför, för att just jag kunde ha en just så stor otur, så märker jag att jag funderar på det, att vi borde skydda oss. Den dagen det blir aktuellt, den dagen min kropp är "normaliserad".

Hah. Normal kropp och jag. Sällan i samma mening.

Det här är ungefär de tankar jag bär med mig efter vårt första hembesök av den dynamiska duon.

Och det gläder mig så, det faktum att nygifta fina Tingeling & nygift Tingeling-man skall hänga med på det här!

Hembesöket avklarat.

Hembesök nummer 1 är avklarat. Det var inte så mycket att "klara av", det var egentligen ett mycket avslappnat besök och samtal.

Jag har tusen och en tankar i mitt huvud, men vill nu bara skriva ner det absolut viktigaste, den dynamiska duon som spelar en avgörande roll i mitt och min mans liv sade det, att "det finns absolut inget som skulle peka på att ni inte får bli föräldrar".

Det var så otroligt skönt att höra. Jag vill skriva ner det för att komma ihåg att jag och vi en gång fått höra det sägas. Utifall det var den sista gången.

Små planeter och strålande stjärnor i en nattsvart rymd.

Det händer oerhört mycket i min bloggomgivning just nu, skeendet kommer och går i vågor.

Den första vågen som översköljde mig, den bestod av glada nyheter, det var en salig blanding av bebisar som förkroppsligades och en del som byggde bo i sina blivande mammors magar.

Den andra vågen slår in över stranden just nu, föregången av icke-uppfyllda livsviktiga drömmar. En del av den för mig oerhört viktiga bloggomgivingen stiger upp och går. Som små planeter i ett solsystem snurrar de vidare och jag känner hur det stramar åt innanför bröstet, jag sväljer gråt och blinkar bort mina tårar. Min rädsla för att förlora dessa viktiga ledstjärnor och fasta punkter i min tillvaro är påtaglig.

Ni lämnar ett spår efter er, ger koder för hur jag skall finna er igen. Jag hoppas innerligt att jag skall få följa med er på era kommande resor.

På min himmel är det ni som är stjärnorna som lyser starkast, ni som finns kvar och ni som väljer att gå vidare.

Eludie, 20 år senare.

Jag fick en kallelse till en student reunion. Min egen.

"Jag, 20 år senare".

Jag gick aldrig på 10-årsjubileet. Jag blev inte bjuden. Förklaringen var att mina klasskamrater inte kunde hitta mig...

Nu är jag, också denna gång via omvägar, bjuden. Det är lite amerikansk tv-film över det hela, med den enda naturliga ingången "skall jag gå eller skall jag låta bli?". Vem kommer att delta i festen? Jag kommer ju inte ihåg någon? Hur kommer den och den att se ut? Är jag den det gått bra för eller är jag en loser?

Tro det eller ej, jag har redan spelat upp scenen "Eludie presenterar sig" många gånger. En information som alltid, nödvändigtvis, skall ingå i presentationer som denna - det är information om barnantal. Och om barnantal icke finnes - då skall man banne sig förklara varför.

Jag vet inte riktigt...

Hembesök.

Det går verkligen undan. Under nästa vecka får vi hembesök av kvinnorna som drar familjeutbildningen.

Före det skall jag sammanställa mina svar på nästa läxa, nu är rubriken "förlust".

En diskussion uppstod på träffen denhär veckan, på grund av att vi talade om reaktionsförmåga i samband med förlust och vid anknytning, kom sorgen med i bilden. En av dragarna sade att det är bra om man kommit över barnlöshetssorgen innan man går vidare i adoptionstankarna.
Jag har full förståelse för att vi kunder kände oss mer eller mindre skyldiga, de flesta av oss har nog inte kommit över den sorgen än. Just nu sitter vi väl mest i en familjeutbildning på grund av just den sorgen?

Kommit över barnlöshetssorgen?

Jag har inte kommit över sorgen. Sorgen har förändrats.

Jag kan, med all säkerhet jag har just nu, säga att jag inte ens kan tänka mig att försöka få till ett biologiskt barn just nu. Blotta tanken på att ta mig runt på kliniken, klocka mina medicinintag och sprutor får mig att rygga tillbaka vid tanken. Med det vill jag inte säga att jag alltid kommer att vara så säker som jag är nu, men när är man säker på något över huvudtaget?

Jag är inte sorgligt ledsen dygnet runt längre. Jag kan tänka tanken nuförtiden, att det inte blev något biologiskt barn för min del, utan att bli tokig.

Jag kan nu och då trivas i tanken på mitt och vårt adopterade barn. Barnet, inte så mycket processen och den långa vägen och väntan, tanken på barnet känns bra.

Men ändå, sorgfri är jag absolut inte. Jag vet inte ens om jag skulle vilja vara det, sorgfri. Också den här sorgen gör mig till den jag är just nu och den kommer att vara en viktig del av det jag kommer att vara i framtiden.

Det är klart att jag håller med om att sorgliga vrak inte skall försöka få en ersättare för det biologiska barn de aldrig fick, men jag tycker inte att man - någon annan - skall skynda på vår sorg.

Nu, nu är det förlust som skall behandlas.

Blir det bra såhär?

Välkommen till mitt andra fokus; mitt liv som wannabe-förälder-till-barn-fött-av-någon-annan. Jag tror att jag sagt det, att vi går familjeutbildningen som bäst.

Det är dags för den fjärde träffen den här veckan och, jag kommer högst antagligen att ångra dessa ord i all framtid - men det känns som om det är ganska tätt mellan träffarna just nu, det känns nästan som om tiden går lite snabbt just nu. Absolut inte för snabbt, men, det känns som om tiden går framåt.

Vi får en hel hög med hemläxor att göra mellan dessa träffar. Jag har suttit med den senaste läxan i några kvällar och jag vill bara säga det, det är inte lätt. Läxorna framkallar ångest, gräl, vånda och ibland, ytterst sällan, men ibland - lite glädje.

Vad fasiken skall man skriva? Skall man skriva som det är? Skall man skriva som man tror att man skall skriva för att godkännas som förälder?

Jag tampas med dessa frågor då det gäller tex. min familjs stamtavla - det ser ut som en trädgård uti vilken en bomb har exploderat. Hur förklarar man att man blivit utbytt mot en hund? Är det en god eller dålig sak att man upplevt våld på nära håll? Är det en fördel att kunna tampas med beroende av olika slag? Är det en kunskap att ha tagit hand om sina syskon i en allt för ung ålder? Låter det konstigt att sex är något jag inte haft lust med / till under det senaste året? Har jag varit ledsen eller deprimerad? Räknas sviterna av två graviditer som gått åt helvete som fysiska åkommor?

Det är de frågorna som förorsakar ångest, gräl och vånda.

Det som förorsakar glädje, ibland strimma av hopp och lycka, det är att läsa att min man mest av allt uppskattar det att jag alltid ser det goda också då det är som värst. Att jag orkar med vad som helst. Att jag är otroligt omtänksam. Att jag är rolig. Och smart.

Inget prat om att man skall fylla i formulär med frågor som dessa då man alstrar på naturlig väg?

Bergsklättring...

Jag hoppas att ingen hoppade i väntan på cliffhangerns återkomst?

Nåväl, här är jag i alla fall.

Absolut noll nytt under solen.

Förutom det faktum att jag tror att VUL-stav i vagina i en halvtimme gjorde just den, vaginan, väldigt upprörd. Jag har stundom helvetiska smärtor i nedre magen. Det känns fortfarande som om livmodern och tarmarna klistrats ihop, som om dessa två inälvor skulle rivas itu då den ena parten hittar på något.

Wellwell. Det lär väl gå om.

Till klipphängaren. Jag har överrumplat mig själv, det genom att för vilt främmande människor lakoniskt konstatera att "nej, jag kan inte få barn". Senast hände det i en avklädd situation, då jag befann mig i händerna på massören.

Jag tror faktiskt att det är just där jag är nu. I situationen att jag är kvinnan som inte kan få barn. Kvinnan jag läst om i otaliga tidningar - tidigare var hon en kvinna som jag mest ryckte på axlarna åt, sen blev hon en kvinna jag var rädd för, en kvinna jag inte vill se. Nu är jag den kvinnan.

Det känns tomt. Samtidigt som det känns, ja, rätt naturligt. Det är först tomt, tomt, sen är det naturligt, sen är det en lång länga med ett icke-ifyllt liv. Den barnlösa kvinnans tomma liv.

Men, på något sätt är jag okej med situationen, åtminstone har det inte känts konstigt att säga det. Att jag inte kan få barn.

Det är just därför som mitt arma underliv, rännandet på sjukhuset, datum för provtagning i min kalender känns så frustrerande. Jag är ju på väg ut ur det här - varför kan inte min kropp, för en gångs skull, spela i mitt lag?

Det har den ju inte gjort på år och dagar i och för sig, varför skulle den göra det nu, helt plötsligt?

Jag slås ibland av tanken, tänk om. Tänk om jag också i framtiden skulle vara kvinnan som jag hittills bara läst om? Tänk om jag återfinner mig själv i tidningen under rubriken "mirakelbebisen är här!" - tänk om just jag skulle drabbas av den heliga, omöjliga, graviditeten helt på egen hand? With a little help from one of my friends... Eller husband, tack. Inte husband som Larz Stefanz eller vad orkestrarna nu heter, men äkta hälft.

Bla. Bla.

Jösses så jag gnider onödig text då jag inte har något att skriva.

Men, i alla fall. Jag inser att det är något "oklart" i mig som får önsketänktanken att ploppa upp. Jag hoppas att detta något skall komma ut, försvinna och försvinna tillsammans med den omöjliga tanken.

Mitt i allt detta sker trots allt små, gigantiska mirakel. Finn-Jonna har fått levande bebis. Bland bloggsystrarna är det många som är på god väg. Också alla de, ni, har varit övertygade om att det är omöjligt - och här är ni, vi nu.

Men, det är tydligt, också nu då jag skriver det jag skriver - min stora glädje över alla varande och blivande bebisar till trots - att det finns en knivskarp indelning i lag. Jag. De.