Åsas fråga

Är det inte jobbigt att tänka sig att det där barnet man längtat så mycket efter kan tas ifrån en igen? Att någon annan har rätten att bestämma över vem som ska få ta hand om barnet?

Det är klart att det är en tanke som redan nu finns i bakhuvudet, det tar en tid innan man kan greppa det här med "det långsiktiga målet är att barnet skall återförenas med sina riktiga föräldrar". Det underlättar då man kommer ihåg hurudana barn det är fråga om, de barn som tas om hand, deras fall behandlas i rätten - först efter det placeras de i fosterfamiljer. Det är alltså inte helt små problem de biologiska föräldrarna tampas med. Ju längre barnet lever tillsammans med fosterföräldrarna - desto större är risken / möjligheten att barnet stannar i fosterfamiljen. De bilogiska föräldrarnas problem kan ta år att lösa, om de går att lösa.

Det är det praktiska svaret på frågan, men, för mig personligen väger det tyngre att jag kan erbjuda ett barn hem, ett barn som behöver ett hem nu. Jag och vi kan erbjuda det barn som inte kan finnas hos sina biologiska föräldrar ett ögonblick till ett hem och ett normalare liv. Det att barnet kan flytta hem tillbaka en vacker dag, det känns inte fullt så oöverkomligt, då jag då kanske kan komma ihåg att jag gav barnet ett hem och ett par föräldrar då barnet mest behövde det.

Jag hoppas detta på något sätt kan visa i vilka riktingar mina tankar går just i den här frågan?